jag ger upp med jobb :( och denna jädra sjukdom vill inte mer

Jag säger inte att jag har det värre.
Jag säger att jag förstår eftersom jag är i samma sits.
Jag var 23 år när jag pulveriserade ett ben i min fot och gick från väldigt aktiv till stillasittande med konstant smärta. 3 operationer på 1 år, 1 år i gips 3 år på kryckor.
Smärtstillande hjälper inte mig eftersom jag är resistent.
I tillägg till det har jag överrörliga leder så jag kan inte lyfta tungt. Mina knän har varit utslitna sen jag var 15 år men dom kan inte göra något åt det för jag är för ung för att ha dom problemen, jag lider av yrsel och ibland vinglar jag som om jag hade svept en flaska vin och var på en finlandsfärja i halv storm...
Osv.
Och nej jag säger fortfarande inte att jag har det sämre än dig.

Men jag säger att det finns en väg ut.
Tänk positivt även om det är ett helvete att lära sig det.
Men när man har börjat leta efter positiva saker i vardagen så blir det väldigt mycket lättare att leva och att orka.
Jag kunde inte jobba heltid, jag kunde inte ha ett jobb där jag står och går länge, jag kunde inte sitta i kassan för mina axlar tål inte att lyfta närmare ett ton om dagen (ja det kan bli så mycket, jag har jobbat på bland annat ICA i kassan i 10år innan jag skadade foten).
Men nu, flera år senare dock och med mycket kämpande både mot myndigheter, läkare och min egen inställning så har jag ett fast jobb på 50% i en klädbutik, och i morgon börjar jag på ett extrajobb i en hotellreception också.
Det skulle jag aldrig ha trott att jag skulle klara av för 10 år sen.

Ditt liv är inte över.
Och det var inte mitt heller när jag var på mitt lägsta och satt med en kniv i handen på köksgolvet och funderade på att skära av mig foten. För jag tänkte då att om den försvinner så slipper jag ju ha ont i alla fall...

Det är inte jag som började "det är mest synd om mig-racet" här i tråden. Det gjorde du när jag försökte tala om för dig att det finns hopp. Det finns ett liv även för oss som lever med smärta, skador eller andra problem.
Men du verkar inte framme vid din vändpunkt än. Det är ditt val om du vill se min berättelse som "vad hon gnäller, ingen förstår mig och hon är bara dum" eller "kunde hon så kan jag".
Säg till när du kommer till din vändpunkt så kanske jag kan hjälpa dig och vara ett stöd på vägen för dig till en positivare mental inställning.
Jag vet i alla fall av egen erfarenhet att jag inte hjälper dig genom att tycka synd om dig (även om det är synd om dig)...
Kram