jag ger upp med jobb :( och denna jädra sjukdom vill inte mer

Det sa dom till mig med. Jag fick bara massa begränsningar och det kändes som att jag inte kunde jobba alls för det fanns inget som passade - men ändå tvingades jag söka. Det var väldigt frustrerande...
Sen började jag fokusera på vad jag kunde göra (självklart under begränsning så att jag inte gjorde mig illa) och då gick det bättre 

Efter att ha jobbat ett tag med saker som jag klarade av så märkte jag att jag kunde mer, jag orkade mer och jag ville mer.
Något jag har märkt dock är att om jag har en deltidstjänst och får jobba extra  utöver det så kan jag jobba heltid eller mer utan problem.
Men om jag har en heltidstjänst så känns det jobbigt. Det känns som att jag bara jobbar och inte får vara ledig och aldrig får återhämta mig osv osv...
Så försök fokusera på vad du kan, vill och orkar.
Vänd det till något positivt.

Att hitta positiva saker när allt känns skit är inte lätt.
Men när man gör det så känns det så mycket bättre och man får liksom så mycket positivt på köpet så att säga

Du kan, och du kommer att fixa det här.
Det tror jag fullt och fast på  

efter två år i cirkusen är de svårt för dem som vilja ha mig vill ha 100% som jag ej kan ge dem:S

Bara 2 år?
Jag har varit i den sen 1996  

Det finns ett värde hos oss också. Och när alla andra ger upp på oss så måste vi se till att inte göra det själva.

När allt ser som svartast ut så kan det bara gå åt ett håll. Mot ljuset  

jag har vart pensionär & hemma sedan 7 år är bara 26 sedan en vecka, 

Jag ger upp.
Jag försöker muntra upp dig, peppa dig och ge dig lite av min energi och positiva tänk. (från en som varit med om det här ett tag)
Men nu börjar jag känna mig deppad istället.

Lycka till i framtiden oavsett... 

Hej!

Alyllyra gav dig jättebra tips!
Be ngn jobbcoach granska ditt cv och ditt personliga brev, du har rätt till en gratis jobbcoach så det är bara att söka upp ngn! Att ha en  bra snyggt uppstaplat CV och att lära sig lägga tid på att sälja in sig via personligt brev är A & O. Det är det första intrycket av dig som arbetsgivaren möter.

Om du är begränsad i jobb antar jag att du får sjukpenning för den del du inte kan jobba.

Tänk så här, att det finns många människor som faktiskt får jobb, och du kan också, men söker du på rätt ställen, med rätt personligt brev och cv?
Du kan inte vänta på att AF ska göra ngt - DU måste själv ta jobbsökandet i dina händer.

Jag arbetar inom HR och anställer folk varje vecka, så jobb finns det, du måste bara se dina möjligheter!

Lycka till!

ja chikita ja e rätt less på folk som säger BARA jag har vart värre osv osv, 7 år jag e 26 sen jag va 19 har jag vart hemma va hände med mitt liv fick inte ens börja leva 

stor kram å ge inte upp.. det blir bättre, det är ja helt säker på :D

Jag säger inte att jag har det värre.
Jag säger att jag förstår eftersom jag är i samma sits.
Jag var 23 år när jag pulveriserade ett ben i min fot och gick från väldigt aktiv till stillasittande med konstant smärta. 3 operationer på 1 år, 1 år i gips 3 år på kryckor.
Smärtstillande hjälper inte mig eftersom jag är resistent.
I tillägg till det har jag överrörliga leder så jag kan inte lyfta tungt. Mina knän har varit utslitna sen jag var 15 år men dom kan inte göra något åt det för jag är för ung för att ha dom problemen, jag lider av yrsel och ibland vinglar jag som om jag hade svept en flaska vin och var på en finlandsfärja i halv storm...
Osv.
Och nej jag säger fortfarande inte att jag har det sämre än dig.

Men jag säger att det finns en väg ut.
Tänk positivt  även om det är ett helvete att lära sig det. 
Men när man har börjat leta efter positiva saker i vardagen så blir det väldigt mycket lättare att leva och att orka.
Jag kunde inte jobba heltid, jag kunde inte ha ett jobb där jag står och går länge, jag kunde inte sitta i kassan för mina axlar tål inte att lyfta närmare ett ton om dagen (ja det kan bli så mycket, jag har jobbat på bland annat ICA i kassan i 10år innan jag skadade foten).
Men nu, flera år senare dock och med mycket kämpande både mot myndigheter, läkare och min egen inställning så har jag ett fast jobb på 50% i en klädbutik, och i morgon börjar jag på ett extrajobb i en hotellreception också. 
Det skulle jag aldrig ha trott att jag skulle klara av för 10 år sen. 

Ditt liv är inte över.
Och det var inte mitt heller när jag var på mitt lägsta och satt med en kniv i handen på köksgolvet och funderade på att skära av mig foten. För jag tänkte då att om den försvinner så slipper jag ju ha ont i alla fall...

Det är inte jag som började "det är mest synd om mig-racet" här i tråden. Det gjorde du när jag försökte tala om för dig att det finns hopp. Det finns ett liv även för oss som lever med smärta, skador eller andra problem.
Men du verkar inte framme vid din vändpunkt än. Det är ditt val om du vill se min berättelse som "vad hon gnäller, ingen förstår mig och hon är bara dum" eller "kunde hon så kan jag".
Säg till när du kommer till din vändpunkt så kanske jag kan hjälpa dig och vara ett stöd på vägen för dig till en positivare mental inställning.
Jag vet i alla fall av egen erfarenhet att jag inte hjälper dig genom att tycka synd om dig (även om det är synd om dig)...
Kram