Jaha, är ni också med barn?

Bli gravid, om man verkligen vill det...

för oss tog det säkert två år innan vi fick vår son, nu sju år.
vi hade inte bråttom alls då, så vi tänkte nog bara att det blir när det blir.

nu däremot är det lite skillnad för oss, eftersom nu är det sonen som vill ha ett syskon o tjatar på oss.
Hans mor är beredd för det nu, o jag längtar verkligen.

vårt problem är att vi inte är så unga länge o framför allt jag vill inte bli för gammal som far.... 

man får vara cool, ngt annat funkar i alla fall inte...

Vänta inte med att söka hjälp! Vet inte hur gammal du är, men gör en ordentlig utredning så fort det går! En väninna till mig hade försökt i 2 år (hon berättade aldrig att de försökte). Sen en gång kom det på tal och jag sa till henne att sök hjälp NU! (Hon var 38 då). Nu har de äntligen fått sin son efter 2 ivf-försök och hon är så himla glad att jag puschade henne!

Själv har jag haft motsatt problem. Alla mina 3 barn har blivit till, trots att vi använt effektiva preventivmedel hela tiden... Dessutom 2 missfall också dem med preventivmedel... Jag är ju enormt tacksam på alla sätt och vis, men under några år var det hemskt stressande att jag ideligen blev gravid när vi inte kunde eller ville ha barn just då. Jag är idag steriliserad och det känns bra. Livet är konstigt och inte rättvist. Antingen har man problem med det ena eller det andra.
Lycka till!!

Det är fler än man tror som på ett eller annat sätt har det svårt. Jag vet två.

Den ena är en tjej som  blev gravid. När hon var i mån 5 visade ett tillväxturl. att bebisen inte växte som den skulle. Det togs prover som visade att allt inte stod rät till.

De fick två val.

1. Gå graviditeten ut och föda ett missbildat barn som de inte ens visste om det skulle överleva utanför mammas mage.

2. Avbryta graviditeten.

Utan vidare diskussion i ämnet här och nu i denna tråd så valde de alt. 2. Det togs mer prover på fostret och det visade sig att det led av en ovanlig genetisk sjukdom och man kunde avgöra att det inte skulle klarat sig utanför magen oavsett fullgången graviditet på 40v.

Jag har inte vågat snoka i detaljer så jag vet bara vad hon försökt återberätta för mig… som jag förstod det så är det något så ovaligt som den genetiska kombinationen av mamman och pappan som KAN utlösa detta…

Ni vet att vissa män och kvinnor är överhuvudtaget inte kompatibla med varandra och kan helt enkelt inte få barn med varandra alls – men – de kan få barn med andra partners…

Nu kan dessa få barn med varandra men det finns som sagt 50% chans att barnet blir defekt…

Lång historia kort , hon blev som besatt att skaffa ett nytt barn trots risken och det helvete de gått igenom. Det lyckades inte. De gav upp och sket i allt ihop. Det tog två månader så blev hon gravid igen (med samma man) och de har idag en fullt frisk 3 åring.

Ett annat par jag vet kämpade i 2 år innan de fick IVA, hon åt hormoner osv. blev gravid men förlorade alla sina foster. De fick tre försök betalt av staten men som sagt inget av dem lyckades hela vägen ut utan hon fick missfall alla tre ggr. Hon var olika långt gången i alla graviditeter. De sparade ihop och betalade själva ett iva försök till och skam den som ger sig, de har idag en fullt frisk bebis.

Ville väl med detta bara säga kämpa på och ge inte upp och  om det ens är möjligt, försök få en mer avslappnad inställning till att bli gravid… plötsligt händer det, när man minst anar det, brukar man ju säga J

Vet hur det känns, i alla fall hur det svider. Är själv steril, sedan en hård och skoningslös cancerbehandling i min barndom. Har gråtit ögonen ur mig, gått ner i djupa depressioner och längtat något enormt...Frustration och vanmakt. Missunsamhet pallar jag inte. Har sett mina syskon få barn och fy så svårt det varit att träffa dem och påminnas om något man inte kan få!
- Kram på dig och lycka till!

Ja det är tufft. Blir tuffare varje månad som går fram till ni får eventuell behandling  - du hör ju om tjejerna här som kämpat i 5år+. Jag fick tidigt behandling så därför tog det "bara" 2 år innan vi blev med barn.

Har vi några tips vi kan ge för att öka chansen att bli med barn här (utan behandling alltså)? Jag har några som de sa till mig när vi försökte, jag vet inte om du vet dem redan eller om de hjälper ett endaste skvatt - men what the hell liksom. :) Försöka peppa peppa så orken att fortsätta försöka inte minskar (jag vet att det är skitjobbigt.....)

Sträva efter "normalvikt" - för mkt eller för lite vikt så vill ibland inte kroppen.
Slappna av mer - ta en paus en månad och försök inte. Kroppen kan behöva det.
Minska/sluta med coffein.
Minska/sluta med nikotin.
Motionera men träna inte för mkt.
Position bakifrån och sedan stanna där med huvudet imot kudde och rumpa i vädret (jag föreställde mig att det var för att det skulle rinna in liksom - helt sjukt roligt vilka tankar man hade)
Upp med bäcken och ben i luften (typ cykling) så att de små slipper simma uppströms också. ;)

Kommer inte på fler just nu

Min sambo sa vid något tillfälle under försöken att han var innerligt trött på sex och att han hellre gjort det själv och blåst in småttingarna med ett sugrör..... ^^Ja han skämtade ju såklart....

Önskar er all lycka iallafall. :)

Jag träffade min make för 20 år sedan, när jag just tagit körkort.  Vi är oförklarligt barnlösa sedan 15 år! Vi har nu provat  massor av IVF i 15 år med 2 missfall som resultat. Chansen att vi skall lyckas är minimal, men jag ger inte upp riktigt ännu. (Har en vänninna som blev gravid vid 41års ålder och har tvillingpojkar nu. )

Finns mänger av par som kämpar, kolla alla IVF-bloggar!!!

Jag orkar inte mer! Nu har en bitch på jobbet blivit gravid. hon e allmänt dum i huvet och jag funderar starkt på att byta jobb. Varför kan hemska människor få barn men inte jag

Åh jag förstår precis hur du känner!
Har en kollega som visste allt vad vi gick igenom, mer än vad någon annan på jobbet visste, hade vi hade försökt närmare ett år men med en ägglossning som bara dyker upp var tredje/var fjärde månad så hände inget, jag kontaktade min barnmorska och fick olika tabletter som skulle få ordning på det, utan resultat. Och jag mådde jättedåligt och var så skönt att ha en person att prata med som var lite utomstående men ändå inte. Visst, hon har inte riktigt alla indianer i kanoten och kan säga en hel del skumma grejer. Bla hävde hon ur sig att det kan ju faktiskt hända att man bara inte passar ihop med sin partner. Men till saken, när vi pratade om barn så var hon genuint intresserad av hur det gick för oss, och hon sa samtidigt att dom ville ju ha ett syskon till tösen men inte än, dom bodde för litet och hade inte råd just nu osv. Sen en kväll läser jag plötsligt på facebook att hon är gravid!!! Jag kan inte beskriva i ord vad jag då kände! Jag var helt förstörd, minst sagt.

Detta var i vintras, nu gjorde jag en IVF förra veckan som vi håller alla tummar för. Ett år och elva månader av försök har gått.

 

Hej hopp, här har du en som kämpat i 2½ år!
Och ja, det tär på en nåt så ini helvete! Man blir bitter o missunsam mot alla + o gravidmagar. Hela menscykeln blir ett enda stort stressmoment, sex blir bara ledsamt...man gråter så fort mensen kommer, letar ständigt symptom i hela kroppen...man blir knäckt. Att jag dessutom lider av tidernas värsta pms gjorde ju inte saken bättre...
Jag har iofs en son sen tidigare förhållande, men vi vill ju ha en till. Vi har varit hos fertilitetskliniken och svaret blev glest med simmare hos sambon. 

Men i somras kom jag till nån form av "nä-nu-orkar-jag-inte-må-så-här"-punkt. Jag la ner tankarna om graviditet, började faktiskt bli glad å mina vänners vägnar när de fick plus, försökte bli kompis med kroppen o förstå vad den ville säga mig. Koncentrerar mig på annat, t ex renovera vårt nyköpta hus. Äter Apiforce från hälsokosten som stabiliserat min menscykel (o ska dessutom enligt sägen vara bra för kvinnans fertilitet). Vi har dessutom nu blivit placerade i kö till IVF (de plockar ut mina ägg o befruktar med min sambos spermie, sätter in ägg igen o hoppas det tar sig, kort förklarat)

Och jag mår så mycket bättre! Nej, jag har inte blivit gravid än, men nu känns inte försökandet så himla jobbigt, eller ja lite jobbigt känns det, för jag vet att om vi inte klarar det på egen hand då blir det hormonbehandling inför IVF:en o den fasar jag för. Krångla med resor till uppsala, sprutor o nässpray med hormoner...hugaligen...

Men jag känner mig ändå lugnare. Laddade dessutom ner en app som hjälper mig hålla koll på menscykeln, när jag har äl o sånt. P Tracker heter den. 
Det jag tror funkar bäst är nog faktiskt att sluta tänka på det. Jag har tre kompisar som blev gravida efter en tids försökande o när de koncentrerade sig på annat, då tog det sig... Men om du verkligen vill ha hjälp, kontakta då fertilitetskliniken, då får ni iaf svar på om allt står rätt till!  

Och nu har min bästa vän blivit gravid. dom försökte inte ens och hon vill inte ha barn. men har ändrat sig nu. jag orkar inte

Egentligen vill vi båda ha barn, men vi började försöka för ett år sedan när vi båda hade varsitt fast jobb inom räckhåll. Sedan gick mitt jobb upp i rök men vi kunde inte riktigt med tanken att vi själva skjuter upp det ännu mer. Nu vikarierar jag på långtidsbasis inom en specialité som egentligen inte passar mig (läkare).
Så om jag blir med barn nu har jag inget jobb att komma tillbaka till. Att söka de eftertraktade jobb jag egentligen vill ha blir nog inte heller så lätt med ett barn på armen och en önskan om att jobba 50 % och vara  föräldraledig 50 %.
Samtidigt blir jag mer och mer oroad över att inget händer och om vi kommer att hinna få de 3-4 barn vi tror vi vill ha (33 år). Både mina föräldrar och min bror + fru verkar haft nästan löjligt lätt att få barn.
Dessutom slog det mig att min man som trots att han är ung och frisk är smalt byggd och behövt hjälp med potensen. Har man för lite testosteron blir det inga spermier... Men i nuvarande situation känns det lite väl häftigt att sätta igång utredningar och grejer. Suck!

Du är ej ENSAM!

Ge ALLDRIG upp men varför planera barn... vet ni om att det är jätte svårt att bli gravid.
Kroppen stöter i från sig sådant som är okänt för den & det konstiga är att man bara försöker & man bara försöker, inget händer. Man tycker man gör allt rätt...

Vi har försökt i 3 år & vi har fått hjälp med allt kolla ALLT & sedan var alla hormonsprytor inköpt & jag skulle börja mde detta för en vecka sedan men eftersom jag fick en kostig kännsla för att jag ej mått så bra... så tänkte jag tar ett gravid test för att se att jag kan utesluta att jag är gravid... förskökt så många gånger ju!!!

HERRREGUD ........ Jag är GRAVID utan att ends börja med behandlingen ju....?????
Dock bara i vecka 6....
Nu i efterhand så fattar jag varför... för jag var verkligen så stressad för detta vi vill ha barn nu & varför fungerar det ej... osv osv... 

Men efter att vi varit på utredningar så släppte jag allt & tänkte strunt samma det kommer ordna sig... vilket alla ha sagt till mig innan att jag ej ska stressa med detta... (Är30år)

Ja så nu i efterhand men facit i hand... varför stressade jag upp mig!!!

För igentligen ingenting....
Eftersom vi gick på utredning så visste jag att det var inget fel på oss & det såg normalt ut...

Så tips till dig...

För det första släppe tankarna på barn & se till att njut av varandra.
Om 1 år till ca 2 år som ni måste försöka till innan ni kan få någon hjälp, sök då om det fortfarande ej fungerar för er.

Lycka till & tack för mig 
 

Vi har försökt i två år men jag är så oregelbunden (3-4 mån emellan) så det är jättesvårt att pricka in. Vi har nu varit på kvinnohälsan och tagit prover, inget var fel. De tror till och med att någon av mina senaste blödningar avr ett missfall men sa att det var vanligt att ha upp till 3 missfall innan det blev något och oftast vet paret inte om att blödningarna var missfall. Det var någon viss procentchans att man fick missfall om man inte visste att man var gravid jämfört med om man visste det.

Efter mötet på kvinnohälsan och ett telefonmöte där de sa att alla prover var normala så är vi nu hänvisade till RCM. Kliniken som kan ge hormontabletter eller hjälpa en med befruktning.

Men just nu planerar vi bröllop så vi ska kontakta dem sen när "livet är stabilt", som läkaren uttryckte det.

Lycka till och håller tummarna för er.

Barn är verkligen ett mirakel och inte alls så lätt som man kan tro.

Varför utsätta sig för det här eviga försökandet som tär och tär?

Gör en fertilitietsutredning. Antingen via landstinget - gratis - eller privat. Den privata vägen är snabb och effektiv, kostar ett par tusen kronor, men då har du också svaret i handen direkt. Är det något fel?

Om allt ser bra ut, kan ni ändå köra behandling. Vill sig allt väl blir du gravid nästa ägglossning. En privat IVF kostar 40-60 000 kr.

Om det inte ser bra, vore det inte skönt att veta det då så ni kan få hjälp? Ni har ju försökt så länge att ni definitvt är kvalificerade för IVF via landstinget. 

Jag vet inte var i landet du bor, eller hur gammal du är, men i Stockholm där jag bor är det extremt vanligt med IVF, både via landstinget och privat.

Lycka till!! 

Vi vill med så himla gärna ha barn men har 1,5 år kvar på utbildninge och det går inte att ta studieuppehåll för jag går på gamla lärarutbildningen - kurserna kommer sluta gå.  men vilket fall så vill vi ha barn NU NU NU men kan inte :( eller borde inte :( lider med dig ! hoppas ni blir gravida snart =) 

Första barnet kom till som en överraskning (oftast är det lättare när man inte "tänker" på det).
Andra barnet (är gravid just nu) fick vi "till" efter 1.5år försökande. Det var just när vi började ge upp drömmen om en till knodd i huset som jag plussade.
Och läkarna brukar säg att vid första barnet kan det ta ca 80% chans att bli gravid.
Boka tid för undersökning och se ifall allt står rätt till då? (Både hos dig och mannen), ibland kan det bara ta lite längre tid... Och som min läkare sa:"1.5år är inte så länge ändå, ge inte upp hoppet och försök att slappna av mera, försök att inte tänka på babyverkstaden så mycket så kommer det att gå" :)
Lycka till :) 

Vi försökte i 3 år innan vi fick den första. Det var tempkurvor (snacka om att man vet sin exakta temperatur till slut )
Det gjordes prov på sperman (den var ok). Det gjordes massor av undersökningar på mig. Jag hade ätit p-piller i 2 år och när jag slutade med dom kom det aldrig någon mens.
Detta sattes igång o det togs blodprov vissa dagar efter mensen för att se om jag hade en tillräckligt "stark" ägglossning så ägget kunde fastna!
Det hade jag inte så jag fick äta hormoner. Ha samlag på bestämda tider (snacka om att romantiken var väck o det handlade i princip enbart om att avla)

Jaha, blev ändå inga barn.

Till slut läste jag i en tidning om en kvinna som la sig på rygg efter samlaget med massa kuddar så underdelen låg uppåt OCH att hon inte gick upp alls efter samlaget. Detta för att spermierna inte skulla rinna ut.
Töntigt tyckte jag då men var beredd o prova detta med!!!
Så jag låg där som ett fån o läste en tidning 30 minuter efter varja samlag.
Kände mig rätt så "dum" men resultatet blev ett barn

Så för oss var det hormonbehandling o ligga 30 minuter upp o ner som till slut gav resultat.....
Dock fick vi testa detta i några månader men det gav iaf resultat.

Har ni inte sökt hjälp o blivit utredda?

Vi har nu gjort ett Ivf försök så det har lett till att jag är Gravid.. Äntligen. Så nu är jag i v18 och väntar på för att ´komma in på ett rutin ultraljud. Att gör en IVF var det bästa som kunde hända. Även om man får igenom gå en massa smärta. Men tillslut så funkar de. =) Och då kan man inte vara mer än lycklig.. =)  

Hej. Ska börja med att säga att jag lider med er. Förstår att det är jobbigt för er. När jag ville bli gravid fick jag tipset att dricka kallpressad vetegroddsolja.  Det smakar inte gott men det kunde jag ta. Vill inte göra någon uppprörd som menar att jag tar dina problem att bli gravid för lätt. Typ drick detta och bli gravid. Det är inte meningen. Vill bara ge ett tips som kanske kan hjälpa dig. Jag köpte oljan i hälsokostbutiken. Oljan gör att livmoderns slemhinna blir mer mottaglig för det befruktade ägget, och gör att ägget lättare fäster sig.   

Lider med alla som skrivit i denna tråden, men känner ändå en viss glädje (eööer lättnad kanske är mer rätt ord) i att man ändå inte är ensam.
Vi har nu försökt i ca 1 år utan att lyckas bli gravida, jag vet att det inte är så lång tid som många andra, men man både tror och hoppas att det ska gå lättare/snabbare än så. Jag tycker inte heller att vi är speciellt gamla då jag nu är 25 och min blivande man är 28 till hösten.
Tempkurvor har vi aldrig testa men däremot åtskilliga ägglossningstest. Som alla visat att jag haft ägglossning ganska exakt 14 dagar innan mens (vilket ju ses som nomalt).
Däremot är jag orolig över min menscykel, som bara bli längre och längre för varje gång. När jatg slutade med p-pillren för över ett år sedan var jag bereddd på att det kunde ta några måndare innan jag "den rätta menscykellängden" igen efter några år med p-piller. Efter några månader kändes det som att det nog var 35 dagar som var min cykellängd (hade nnågot liknane innan p-pillren om jag minns rätt?) men efter ytterligare några månader ansåg jag istället att 42 dagar mer var den rätta längden.
De sista gångerna som jag haft mens var det 52 och 57 dagar i cykeln. Just nu håller vi på och provar med ägglossningstester igen och hade väntat oss att de skulle visa ägglossning nu i dagarna då det då skulle bli en cykel på runt 55 dagar. Men jag har fortfarande inte fårr någon indikation på att jag ska ha haft ägglossning.
Är väldigt frustrerande!

Som tur är har ajg ingen nära vän eller släkting som har eller ska ha barn, men det känns ändå som att alla runt en har/ska ha barn; chefen (som jag faktiskt vet gick på IVF, kollegan, fotbollskompisarna, fd klasskamrater, sysslingar mfl.
Och det är inte lätt på jobbet alltid. Då jag jobbar som extra massör och vi utför gravidmassager så gör det ont i mig när det kommer gravid på behandling. Och jag är så genuint intresserad i människor (och barn) att jag inte kan annat än fråga om allt möjligt (om jag känner att det är någon som vill dela med sig, vilket ju faktiskt många som är gravida vill). En dag hoppas jag ju att det är VI som ska ha barn och då vill jag veta vad jag ser fram emot.

Vi har i alla fall sagt att vi väntar till efter semestern innan vi söker hjälp. Både för att kunna njuta av semestern och att mycket av sjukvårdsverksamheten ligger nere eller går på sparlåga unde semestertider.
Inte har vi heller pratat med någon om detta så vi så mycket ser fram emot att få berätta den glada nyheten att vi ska ha barn (utan någon förvarning innan). Men jag har sagt att jag nog kommer vilja prata med min mamma i alla fall om/när vi söker hjälp.