Jaha, är ni också med barn?

Jag förstår precis! Vi har försökt i ganska precis ett år och tio månader, felet är att jag bara har ägglossning var tredje/fjärde månad typ, och då är det lite svårt att pricka rätt, utredningen visar att vi är full friska båda två, jag har gått på olika hormoner fram och tillbaka utan något som helst resultat. Nu är vi nästan på "sista chansen" med sprutor som jag började med igår. Det känns så jävligt, och jag har blivit sviken av människor på olika sätt i denna kampen vi har gått igenom, sexet har blivit tråkigt, vi har tappat bort varandra och hittat varandra igen. Men hopplöst är ordet.

Åh jag förstår precis hur du känner!
Har en kollega som visste allt vad vi gick igenom, mer än vad någon annan på jobbet visste, hade vi hade försökt närmare ett år men med en ägglossning som bara dyker upp var tredje/var fjärde månad så hände inget, jag kontaktade min barnmorska och fick olika tabletter som skulle få ordning på det, utan resultat. Och jag mådde jättedåligt och var så skönt att ha en person att prata med som var lite utomstående men ändå inte. Visst, hon har inte riktigt alla indianer i kanoten och kan säga en hel del skumma grejer. Bla hävde hon ur sig att det kan ju faktiskt hända att man bara inte passar ihop med sin partner. Men till saken, när vi pratade om barn så var hon genuint intresserad av hur det gick för oss, och hon sa samtidigt att dom ville ju ha ett syskon till tösen men inte än, dom bodde för litet och hade inte råd just nu osv. Sen en kväll läser jag plötsligt på facebook att hon är gravid!!! Jag kan inte beskriva i ord vad jag då kände! Jag var helt förstörd, minst sagt.

Detta var i vintras, nu gjorde jag en IVF förra veckan som vi håller alla tummar för. Ett år och elva månader av försök har gått.