Jaha, är ni också med barn?

Vadå "försöka två år"? Jag trodde att de övervägt att stryka den regeln eftersom det inte är till någons fördel att hålla på och försöka utan att man egentligen "har någon chans" på egen hand. Jag har hört att man ska få hjälp efter ett år. Det är säkert olika på var man bor, men vad fasen, gå till vårdcentralen och ryt till ordentligt! Kräv att få bli undersökta, ett och ett halv år ska väl räcka, annars kan ni väl bara säga att ni försökt i två år nu? 

J2012; tyvärr får vi ingen hjälp förrän min blivande visat att han varit nykter i 5 år.. det är helt sjukt jobbigt, men den krassa verkligheten.. nu har det gått 3 år (vilket man skulle önska borde räcka) men vi måste stå ut i två är till.. Alltså straffas vi båda som ett par för hans tidigare dåliga mående.. :'(

Här är en till som inte har fått några barn än... Det har gått 2 år för oss. Men vi har iaf fått hjälp. Det visade sig att min man inte har några spermier i utlösningen. Så nu ska han genom gå en opration där de går in och kollar om det finns några simmare där inne. Det går inte direkt fort.. Vi fick på börja våran prosess för ett år sedan. Men vi sakta ner den lite då vi gifte oss i 11 Aug. Vi hade inte dirket lust att ha två saker och tänka på samtidigt. Men nu så är det igång.. så vi håller tummaran att remissen till opratioen kommer snart. Läkare sa att det kan ta upp till 3 månader.

Så även jag vet hur jobbigt det är att höra hela tiden När ska ni ha barn då? Det är väl bara att börja satsa nu när ni är gifta. Men om de bara visste.. Jag blir bara upprör av när folk säger så till oss.. Så vi har valt att berätta det för mitt jobb då vi kommer vara iväg mycket nu.. och då kan jag lixom prata öppet om de.

Så de hade ingen lust att hjälpa er för att han hade alkohol promelm. Det är ju jätte konstigt....

Vi har sagt att det kommer när det kommer, om det kommer...
Men jag kan ändå förstå hur frustrerande det är.

Som lite ljus i tunneln (eller tja det är väl ett tveeggat svärd) så kan jag berätta två saker.
Dels min kusin. Både hon och hennes ex testades efter många försök och dom bedömdes båda vara sterila.
Förhållandet kraschade några år senare, och båda träffade nya.
Nu har båda flera barn i sina nya förhållanden. Och det utan att ha några större problem. Efter tredje barnet så började min kusin äta P-piller. Något hon aldrig trott att hon skulle behöva.
Det kom liksom när hon gett upp. När hon räknade med att hon inte skulle få barn och slutade försöka...

En fd jobbarkompis har fått hjälp att bli gravid.
Första gången gick inte så bra, hon fick ett väldigt sent missfall, andra och tredje försöket gick bättre och hon fick en pojke och en flicka. Sen var dom klara och hon skulle börja jobba igen...
... trodde dom ja.
Dom har nu en till, en till pojke som dom inte fått hjälp med. Ett mirakelbarn.
Hon har nämligen ingen ägglossning, så därför ska hon inte kunna få barn utan hjälp att få fram äggen.
Men tydligen gick det.

Jag hoppas att du får ditt efterlängtade plus snart i alla fall 

Har varit i en lite lik sits ett tag; hade rätt allvarliga ätstörningar i ett par år under mina sena tonår, tillräckligt allvarliga för att min mens skulle försvinna under flera års tid. Jag var väldigt säker på att jag hade förstört mina möjligheter att någonsin bli gravid i framtiden, så illa som jag hade svält min kropp under flera års tid. Det kändes helt fruktansvärt att ta in, men jag försökte acceptera att det var något jag fick lära mig att leva med. Sen, helt out of the blue nu i somras så blev jag gravid, trots att jag till och med gick på p-piller! Tämligen oväntat. Det slutade dock tyvärr med en abort, då varken jag eller min sambo kände oss redo att bli föräldrar nu (han är nyexaminerad läkare och har precis börjat med sin AT-tjänst, och jag har ett år kvar på min sjuksköterskeutbildning), så tajmingen var ju kass, men det gick, se på fan. Du ska se att det kommer lösa sig för er, även om det tar lite tid ibland :)

vi har en dotter på snart 5 så ni andra kanske tycker att jag inte borde se mig som en av er men vi har försökt på nr 2 nu i ett år och jag börjar böööla så fort någon skriver på fb eller liknande att dem är gravida ...
och jag bara vill vill vill..och gör massa för att få det att funka men nej inget än..
vi känner ju att vi vill ha ett syskon till vår dotter ,både hon själv frågar ständigt om ett syskon och alla andra runt om ifrågasätter ständigt varför hon inte får syskon..det är fruktansvärt jobbigt när man faktiskt vill och försöker men man lägger kanske ut hela sitt sexliv och andra privata grejjor för grannar och arbetskollegor mm..

när vi skaffa Engla så behövde min man ordagrant bara skaka kalsongerna men nu nej inget.....
så jag förstår att du blir bitter mm när andra blir gravida för det blir jag med..

jag håller tummarna för oss alla =)

Det här har jag aldrig hört talas om tidigare. Gå till en privat klinik som hjälper er med en utredning! Det finns bra sådana på flera håll i Sverige, och finns ingen just på din ort, så har flertalet kliniker samarbetsläkare över landet. Vi gick tex på Linnékliniken i Uppsala, men undersökningar och stor del av behandlingarna skedde i Kalmar, lite närmre där vi bor. Själva utredningen blir inte så dyr, klinikerna är anslutna till landstinget. men att sedan göra behandlingar som insemination eller IVF kostar. Men vore jag i era skor skulle jag vilja få veta om det är något fel och det så fort som möjligt. Den utredningen borde förresten kunna göras oavsett din mans alkoholhistoria. Då kan ni ju stå i kö för behandlign längre fram.

Att folk frågar och har barn som ett "naturligt antagande" tror jag inte är så mycket att göra åt-även om jag själv varit fädig att slå någon eller börja storgråta när man mitt i processen verkligen inte orkar möta frågor som ibland dessutom ställs väldigt klumpigt. Ingen borde ju behöva känna att den måste stå till svars-men faktum är ju att även den som "skaffar" många barn, eller för den delen gör något alls här i livet, får stå ut med att folk omkring har kommentarer och åsikter. Egentligen menar ju folk sällan något illa, men ont gör det ändå.

Angående att prata om saken, så är det ju ofta så att de par som kämpar, drar sig lite undan och man kanske inte vill fläka ut sitt liv så öppet för andra. Det är ju rätt privata angelägenheter. Själv valde jag en väldigt öppen och rättfram approach gentemot omvärlden. Mycket för att jag tycker det finns så stor ensamhet och så många olyckliga som skulle vinna på om man inte bar all smärtan ensam. För mig har det inneburit att jag verkligen insett hur vanligt det är med olika former av svårigheter, kamp, sorg och tragedier runt hela barnkarusellen. Så många kvinnor bakom köksgardinerna i husen i ens bostadsområde med historier som berör.

Samtidigt undras det ju här i tråden hur man kan med att fråga folk just angående barn, så det är ju lite dubbelt det där-vi borde tala om det svåra, men när folk frågar i ämnet som rör det svåra så reagerar vi starkt. Kanske finns det mest att vinna på att inte ta frågan så hårt, och också våga svara öppet-vi försöker, men det går inte alltid som man vill. Fast, det jag själv hade verkligt svårt för-och fortfarande tycker är jobbigt-är alla pepptalk kan alltid alltid alltid får då, om att "du ska se, när du slappnar av och när du minst anar det" och sedan kommer exemplen på alla de som minsann lyckats trots att de passerat 40, fast de var dömda till barnlöshet av läkarna etc. För mig har det känts värdefullt när människor bara orkat se mig i ögonen och orkat möta min smärta utan att bli klämkäcka. En bekräftelse på att de förstår att det-även om jag i övrigt är tacksam över mitt liv, är glad för den son jag ändå fått, och att det finns de som har det värre osv, faktiskt gör ont att inte få välja hur många barn man vill ha och att det är OK att sörja sin sorg , samtidigt som man gläds åt annat man har i livet.  

Vägen till barn ser olika ut och förälder kan man bli på många sätt. Det den ena väljer som lösning är otänkbart för en annan. Det som lyckas för ett par, skiter sig gång på gång för ett annat. Den som får domen hopplöst och omöjligt får ändå ibland uppleva hur livet går helt emot oddsen, medan någon annanaldrig får någon medicinsk förklaring, emn ändå blir det inget barn. Livet är helt och hållet orättvist och det sluttliga-det som liksom avgör liv eller inget liv, får vi i det här avseendet inte bestämma själva.
 den maktlösheten är tung att leva med och väldigt ovan för de flesta av oss. vi har ju lärt oss att vi kan bli vad vi vill, göra vad vi vill och att allt är möjligt, det är aldrig försent och tänk positivt.

En sak är fullständigt glasklar: detta problem kommer att bli allt vanlgiare, i takt med att vi börjar försöken att bli föräldrar allt senare i livet. Vår biologi är inte anpassad efter 2000-talets sätt att leva. Vi är inte lika fetrila mellan 30 och 40 som vi är mellan 17 och 25, så "enkelt" är det. Och så jävla pissigt och stressande-. Alltså är det skitviktigt att man vet om hur kroppen funkar, att man har kunskap om att det är helt normalt att det tar uppåt ett år att bli gravid-ÄVEN om somliga lyckas på ett par försök. Man behöver känna till att det är vanligt med tidiga missfall och allt möjligt annat. Det finns stora brister i kvinnor och män allmäna kunskap om vad som är det normala och framförallt överskattar man gravt hur lång tid man egentligen har på sig. En nyligt genomförd forskarstudie, visar att majoriteten högskolestudenter tror att kvinnor har till 45 på sig. Så är det inte. Efter 38 ska man ha en hel del tur faktiskt. Den infon upplver många som riktigt jobbig (naturligt nog) men det är bättre att veta och kunna fatta andra beslut, än att tro och sedan bli blåst på alltihop.

Jag förstår dig med allt detta frågande, det driver mig till vansinne. Nu är inte barn aktuellt för mig av flera anledningar och jag har gjort ett val att avstå för att inte utsätta mig själva för de risken en graviditet skulle innebära.

När jag var 15 skadade jag ryggen och har numera ont i ländryggen samt en kota som sitter snett i ryggen sk. kotglidning. Vid 16 fick jag veta att jag har PCOS och det skulle försvåra möjligheterna att få barn. Vid 25 blev jag insulinresisten p.g.a. PCOS och har nu diabetes. Allt som allt innebär det att jag om jag mot förmodan skulle bli gravid efter IVF-behandlingar och vad mer man kan hitta på så skulle jag bli sängliggande halva graviditeten och planera ett kejsarsnitt p.g.a. ryggen och dessutom börja ta insulinsprutor varje dag med alla risker och komplikationer det kan innebära innan man får ordning på det.

Jag har vant mig vid tanken på att inte få barn eftersom att jag haft PCOS-diagnosen länge och på den tiden var kunskapen väldigt liten och därmed förmedlades det att utsikterna för barn var rätt dåliga.

Däremot driver det mig fullständigt till vansinne när man får frågan "ska inte ni skaffa barn snart?" och man kort svarar nej för att slippa göra en lång utläggning om sin sjukdomshistoria. Då jävlar kommer de förbannade hurtiga gravidmagarna och barnvagnsmaffian med "Men det är ju så underbart, du ska se att du kommer på bättre tankar snart." Varför ska dessa hemska människor lägga sig i något så privat som hurvida vi ska/vill/försöker/kommer skaffa barn?! 

jag hör dig, sitter i samma sits.
vi har försökt i ett år också. jag är livrädd, det händer ju inget! 
har lite problem med stress, eller snarare oro och detta äter upp mig inifrån.
ont i hjärtat när man ser bebismagar och barnvagnar, och detta börjar bli outhärdligt...
ska försöka ta mig till doktorn, men jag e så rädd att det inte ska gå att lösa.
usch, man blir galen av att se andra som är gravida, hemsk känner man sig för att man känner så! 

Jag har varit i samma sits. Nu är jag visserligen gravid och det efter att ha försökt i 1,5 år.
Har varit på utredning och det visade sig att det inte går att räkna ut eller förutse när jag har ägglossning, på grund av misstänkt PCOS. Men vi lär ha prickat in rätt dag eftersom det hände.
Men jag förstår hur du känner och hur ont i hjärtat det gjort när man se alla gravidmagar och småbebisar och ens egna högsta önskan är att få ha en egen.
Jag är livrädd för att få missfall och att det här är min enda chans typ.