Varför har det blivit så viktigt för mig?

Utifrån det du skriver så låter det för mig som att ni inte kommunicerar ordentligt kring denna fråga. Har ni överhuvudtaget diskuterat giftermål efter förlovningen eller är det endast något som du gått runt och hoppats på?
För att komma nån vart så skulle jag personligen ta en diskussion och fråga rakt ut hur han tänker kring er förlovning och vad den betyder för honom. Ser han det som ett löfte om framtida äktenskap och hur lång tid ska ni vänta isåfall?
När vi förlovade oss kom vi fram till efter en gemensam diskussion att vi skulle ta bröllop 2-3 år efter förlovningen. Det var något vi gemensamt diskuterade fram vilket kanske är oromantiskt men då blir ingen "snuvad på konfekten".
Hursomhelst så önskar jag lycka till

Men kan det inte vara lite så att om han inte vet om han vill gifta sig eller inte, så känner du att om ni inte gifter er, ger du upp något som är väldigt stort för dig?
Om han inte bestämmer sig heller och ger luddiga svar, så gör det väl inte det lättare för dig att förlika dig med tanken.

I samband med att vi förlovade oss pratade vi om att vi skulle vänta med bröllopet och inte stressa men för den skull måste man ju inte låta det vara osagt om vilka tidsplaner man har på ett ungefär. Mest var det nog jag som ville att vi skulle vänta lite så att jag fick en möjlighet att avsluta min viktnedgång men det är en hel del kvar med det var mer för ett år sedan kan man ju säga.

Innan vi förlovade oss så har vi pratat om äktenskap och vi säger ofta saker som ... våra barn... och ...när vi har gift oss... men jag har kanske läst in mer i saken än vad min sambo menat. Jag fattade det som att anledningen till att vi väntade med att förlova oss var för att vi skulle vara säkra på att vi ville gifta oss innan vi så att säga gjorde slag i saken. Nu var det ju som sagt min sambo som tog initiativet till förlovningen så jag trodde ju saken var biff, att det liksom var min (vår) tur. Sen som sagt så lever jag med en helt annan typ av livsplanering än vad sambon gör då jag har ett jobb som kräver mycket planering i förväg (flera år i förväg faktiskt).

Det är inte hela världen om han inte vill gifta sig... men för mig är det en självklarhet på nått konstigt sätt. Vill man leva ihop - varför inte gifta sig då? Det är lika mycket "praktiskt" som det är "romantiskt" för mig. Jag skulle nog kunna leva hela livet som ogift men jag har nog svårt att föreställa mig hur det skulle kännas att få det beskedet, att han inte vill vara gift.

Sen så har jag ju alltid tyckt att det är bbra om man gifter sig innan man skaffar barn, inte för att vi har öppnat verkstan än men en dag kommer nog den önskan också växa till sig men det är nog mer en parantes i denna fundering.

jag förstår absolut hur du menar, och jag kände så när min sambo inte tyckte det var alls så viktigt att gifta sig. Han hade aldrig sett sig som den typen. NU ändrade ju han sig så småningom, vilket jag såklart är glad över och att hon dessutom ser fram emot det och inte gör det som en tjänst till mig.
Men när vi pratade om det och han inte förstod varför det var viktigt för mig, så sa jag att det var klart att jag älskade honom och inte skulle göra slut med honom om vi nu aldrig gifte oss. Vi har två underbara barn, och et liv ihop och det vill jag ju inte kasta bort för något i världen. Men jag har alltid tänkt att OM jag träffar rätt människa så vill jag så småningom gifta mig, det känns som ett naturligt steg i livet för mig, intet något religiöst eller så, utan bara för att för mig är det ett uttryck för kärlek. Att det kanske inte blir så är ju nåt jag får ta, men det tar nog tid innan jag kommer över besvikelsen. För det ÄR stort för mig, även fast han inte tyckte det var så viktigt.
Sen gick tiden, folk runtikring oss gifte sig till höfer och vänster, och rätt vad det var så hade han fått en annan syn på giftemål. (trodde aldrig att han skulle ändra sig)
Men jag tror ändå att han fick en förståelse för varför det var viktigt för mig.

Hmm.. kanske inte hjälper dig så mycket det här, men jag vet hur det känns.. det är jättesvårt att inte tänka på det, att nästan känna sig avundsjuk och att livet är orättvist när "alla andra" gifter sig och själv gör man väl aldrig det.

han, inte hon.. ursäkta stavfelen!

Jag har verkligen försökt att lägga band på mig själv nu. Verkligen försökt att inte tänka på bröllop, frierier och löjligt smöriga kärleksförklaringar men det finns ingen hejd på mina tankar! Vad skajag ta mig till?!

Jag har liksom hunnit igenom registret från att fria själv på deta sätt jag vill, till att förskriva hur det ska gå till för honom så han "gör det rätt", till att helt strunta i allt och bara fortsätta livet som det är och låta honom ta den tid det tar att bestämma sig och agera på det då han är redo. Men jag kan inte låta bli att gå här och hoppas, fundera och fantisera. Hur många scenarion hinner man konstruera i sina tankar på en dag? Många! det kan jag intyga. *suck*

Har du berättat för honom hur du känner dig? Alltså inte frågat om och när ni ska gifta er utan berättat att det är viktigt för dig ATT ni göra det. Har du frågat varför han köpte ring och vad hans intention var med den?

På mig så låter det som det gör med min sambo ibland och jag hade nog gett honom lite mer tid. Det kan vara nog så svårt men det är du kanske så illa tvungen till.

Jag har frågat hur han tänkte när han först köper ring och sen inte vet om han vill gifta sig. Svar: Han tyckte väl att det var dags att förlova sig.

Nej tid är nog det som behövs och jag har inget emot att ge honom tid. Det svåra för mig är ju som sagt att sluta fundera och planera.

sms å fotboll skrev 2009-10-30 08:10:57 följande:

Det gör det väl inte lättare att tänka på andra saker heller med ett inlogg på bröllopstorget antar jag?
Menar alltså inte att du inte borde ha det, utan att det är nog svårt att släppa det, det är det ju iallafall, men när min sambo inte tyckte giftemål var viktigt så försökte jag att inte omge mig med allt som hade med bröllop att göra, kände bara mer sorg över att vi inte var i samma skede då.

Antingen så slutar du helt med det, som KatjaB skrev, eller så får du planera/filosofera på egen hand. Det är givetvis inte lika kul men i väntan på "bättre tider".

Nu vet jag inte hur mycket du redan "planerat" men kanske kan du börja fundera på bra platser att vara på. Kanske börja se över vilka kostnader som finns? Lägga upp en en plan om ni behöver spara etc. Vilka skulle ni vilja bjuda som gäster? Är det ett rimligt antal med er förmodade budget. Ja, du hänger med på vad jag menar.

sms å fotboll - jag vet precis hur du menar och jag försöker samtidigt inte skrämma slag på min stackars m2b genom att komma med all denna info varje gång vi pratar om saken. Jag har redan sett ut några tilltänkta platser, funderat över gästlistan, tittat på klänningar, funderat över budgeten och festen och blommorna och färgtemat, kollat lite efter fotograf och frisyr och smink och frågat min tilltänkta tärna, funderat över efternamn och bröllopsresa, "bra" datum och årstid men allt beror ju på och jag tor att det är lite set som driver mig till att fundera vidare.

Allt beror ju på hur han vill ha det, hur han vill genomföra det hela och vi pratar inte ens om det. vi kan inte ens sätta oss ner och säga att ja men visst vi ska gifta oss och så men vi tar det i slutet av 20xx eller början av 20xx och så låta det vara. det är nog också så att när vi väl valt datum så kommer jag inte kunna hålla mig mer än vad jag gör hitills utan överösa honom med förslag och tankar och funderingar och sen blir det liksom full planering direkt. Jag känner nu när jag skriver att jag egentligen inte vill vänta mycket mer, jag vill ta tag i saken och verkligen komma igång med planeringen. Det ville jag redan från den dagen vi förlovade oss och det är väl därför jag är inloggad på BT hela tiden. Om planeringen sen är för 2011, 2012 eller 2015 känns inte lika viktigt bara det är bestämt. Därav också frågan om varför det blivit så viktigt för mig med datumet, med det faktiska beslutet att vi ska gifta oss, det ultimativa på något sätt.

Svanboet - jag hade nog varit försiktig med att dela min planer, det om något kan skrämma slag på "männen".

Ibland skämtar min sambo med mig och säger att jag redan har planerat allt (och det har jag verkligen inte) och jag tror det skrämmer honom lite. Han vet att när vi väl bestämmer datum så kommer det att rulla på i en rask fart och han är nog rädd att han inte hinner med.

Jag är precis som du, har en grov plan för ett par år framåt, inte så att den är spikad men om man inte vet vart man ska så vet man ju inte vilken väg man ska ta. Sambon däremot är nästan motsatsen, precis som din. Ingenting sker förhastat och den enda gången har tänker mer konkret om framtiden är när vi planerar vår semester...(Även om han sagt att han vill gifta sig och på sistone även deklarerat att han är redo för barn, till min stora förtjusning och förfäran)

Hmm, vet inte vad jag ville ha sagt men jag förstår dig och eEftersom du redan har tänkt ut så mycket kring planerna så får du kanske sluta upp med det och skaffa dig en ny hobby :)

Jobbigt dilemma!

Vet du varför din man inte vet om han vill gifta sig? Det kan ju finnas olika skäl.

Kan det vara så att han har en föreställning om vad bröllop är och att han tycker att det är jobbigt? Jag upplever det som att många män (och kvinnor också för den delen) inte vill ha hela den här cirkusen kring bröllop som det ofta blir, det ska vara så stort och pampigt med kyrka och dyr klänning och färgtema och gud vet vad allt.

Är han medveten om att det går att göra på andra sätt. Skulle ni kunna göra en kompromiss så att båda blir nöjda?

Jag förstår ju att det är svårt att låta bli, men om ni inte bestämt än när och om det blir, så kanske det bästa inte är att planera allt som går och ge förfrågan gällande tärna osv. Då blir det ju inte ert bröllop, utan mer "din dag". Det kan jag förstå att han inte känner sig så delaktig i och smått vettskrämd inför.
Vet inte hur ni har det annars, men att göra saker ihop och ha roligt kan ju vara nåt bra för er bägge, så ni inte pratar så mycket bröllop och går och väntar på ett ja. Det blir ju lätt lite så annars att du väntar på ett klartecken från honom bara så att du kan sätta igång med din planering.

Njae... det han antyder och försöker säga tror jag är att han inte riktigt vet vad det ska tjäna till. Inget kommer ju förändras av att vi gifter oss. Vi kommer ju inte älska varandra mer och vi lever ju redan ihop så det är liksom "klart". Vi har ingar barn och ingen att ta hänsyn till utom oss själva. Det enda som nu har blivit en aning vanskligt på sista tiden är att vi äger ett hus men det i sig är ju bara ett problem om (peppar, peppar och ta i trä) något händer med en av oss.

Vi har pratat om lite olika alternativ på hur bröllop kan genomföras och några alternativ är helt uteslutna, typ rymma. Visst tror jag att han upplever att det "bär iväg" när jag planerar men det är också för att jag inte får någon som helst input från honom. Jag är världsbäst på att planera och fundera och det är väl därför detta inte har vilat direkt efter att vi förlovade oss. Jag har försökt vara mycket tydlig med att den "planering" som är genomförd är bara funderingar som jag har och inget som är skrivet i sten och jag vill givetvis gifta mig med honom på det sätt VI vill och inte under några som helst andra krav.

Vad gäller tärnan... det hade jag klart för flera år sedan men kunde inte med att fråga innan vi förlovade oss. Och som sagt så trodde ju jag att det var på gång när förlovningen kom så jag passade på att fråga när jag berättade om förlovningen.