Varför har det blivit så viktigt för mig?

Jag tackar för alla kloka ord, vet att det är svårt att råda okända människor i sådana här situatioiner.

Jag tycker inte alls att det är något "fel" i vår relation utan den är så gott som oförändrad efter frieriet - på gott och ont. för de som läser och som inte vet så var förlovningen oss emellan oväntad, jag hade ingen aning om att han sprungit iväg och valt ringar och tänkt i sådana banor alls. När sedan dagen kom, så frågade han "Vill du ha en sån här?".

Då tänkte jag inte mycket på vad det var han egentligen sa men nu i efterhand kan jag tycka att han faktiskt inte alls frågat om jag vill gifta mig med honom och när jag för ett tag sedan frågade honom var svaret att han inte visste om han ville gifta sig. Inte att relationen är tvivelaktig och vi har för avsikt att fortsätta leva ihop men det där med gifta sig var inte så noga. Jag vill ju inte att han ska gifta sig för att "ställa upp" eller få mig att sluta tjata.

Nej Moirie - du har nog rätt i att du skriver att jag känner mig som om jag blivit snuvad på konfekten lite. Men det är svårt att få beslut ur min älskling när han är stressad och känner sig trängd för han sluter sig totalt. Han tillhör den där gruppen människor som "biter ihop" och tar sig igenom saker utan att riktigt låta andra hjälpa till. Han gillar inte att planera för långt i förväg för då måste man ju ändå bara betämma om och jag lever hela tiden med en grovplan på ungefär 5år framåt. Lite miss-match i den frågan.

Jag är mest orolig att jag ikommer gå och älta denna fråga, vända den ut och in flera gånger om så om vi nån gång bestämmer oss för att göra slag i saken - då är det inte roligt längre. Kanske jag överanalyserar saken, kanske det går troll i det hela?

Det har inte riktigt varit så enkelt. bara det faktum att ahn inte vet om han vill gifta sig gör ju att jag tycker det känns som om jag pressar honom varje gång jag frågar om vi ska prata om saken.

Sen vet jag inte heller om jag smittats av "hollywood"-sjukan och fantiserar om den där brinnande och totalt omvälvande kärleken. Jag menar liksom - hur svårt kan det vara? Om vi nu är säkra på att vi vill leva ihop, ska det vara så himla svårt att gifta sig då eller? Samtidigt vet jag ju att det på samma sätt inte borde spela någon roll om vi förblir "bara" förlovade.

Jag har totalt hakat upp mig som en trasig gammal skiva och det har gått så långt att jag funderar ut en miljon sätt jag kan fria till min sambo på. För att om jag ställer frågan - vill du gifta dig med mig? - då måste han ju svara men jag är ju samtidigt rädd att han säger nej... samma dilemma som jag hade haft om vi inte var förlovade redan. Förlovningen mister ju lite sin betydelse inser jag ju nu när jag skriver detta... jag ser det ju som ett löfte om giftemål och den uppfattningen trodde jag att min blivande delade. Urk! Ska jag börja tvivla på allt nu?

I samband med att vi förlovade oss pratade vi om att vi skulle vänta med bröllopet och inte stressa men för den skull måste man ju inte låta det vara osagt om vilka tidsplaner man har på ett ungefär. Mest var det nog jag som ville att vi skulle vänta lite så att jag fick en möjlighet att avsluta min viktnedgång men det är en hel del kvar med det var mer för ett år sedan kan man ju säga.

Innan vi förlovade oss så har vi pratat om äktenskap och vi säger ofta saker som ... våra barn... och ...när vi har gift oss... men jag har kanske läst in mer i saken än vad min sambo menat. Jag fattade det som att anledningen till att vi väntade med att förlova oss var för att vi skulle vara säkra på att vi ville gifta oss innan vi så att säga gjorde slag i saken. Nu var det ju som sagt min sambo som tog initiativet till förlovningen så jag trodde ju saken var biff, att det liksom var min (vår) tur. Sen som sagt så lever jag med en helt annan typ av livsplanering än vad sambon gör då jag har ett jobb som kräver mycket planering i förväg (flera år i förväg faktiskt).

Det är inte hela världen om han inte vill gifta sig... men för mig är det en självklarhet på nått konstigt sätt. Vill man leva ihop - varför inte gifta sig då? Det är lika mycket "praktiskt" som det är "romantiskt" för mig. Jag skulle nog kunna leva hela livet som ogift men jag har nog svårt att föreställa mig hur det skulle kännas att få det beskedet, att han inte vill vara gift.

Sen så har jag ju alltid tyckt att det är bbra om man gifter sig innan man skaffar barn, inte för att vi har öppnat verkstan än men en dag kommer nog den önskan också växa till sig men det är nog mer en parantes i denna fundering.

Jag har verkligen försökt att lägga band på mig själv nu. Verkligen försökt att inte tänka på bröllop, frierier och löjligt smöriga kärleksförklaringar men det finns ingen hejd på mina tankar! Vad skajag ta mig till?!

Jag har liksom hunnit igenom registret från att fria själv på deta sätt jag vill, till att förskriva hur det ska gå till för honom så han "gör det rätt", till att helt strunta i allt och bara fortsätta livet som det är och låta honom ta den tid det tar att bestämma sig och agera på det då han är redo. Men jag kan inte låta bli att gå här och hoppas, fundera och fantisera. Hur många scenarion hinner man konstruera i sina tankar på en dag? Många! det kan jag intyga. *suck*

Jag har frågat hur han tänkte när han först köper ring och sen inte vet om han vill gifta sig. Svar: Han tyckte väl att det var dags att förlova sig.

Nej tid är nog det som behövs och jag har inget emot att ge honom tid. Det svåra för mig är ju som sagt att sluta fundera och planera.

sms å fotboll skrev 2009-10-30 08:10:57 följande:

sms å fotboll - jag vet precis hur du menar och jag försöker samtidigt inte skrämma slag på min stackars m2b genom att komma med all denna info varje gång vi pratar om saken. Jag har redan sett ut några tilltänkta platser, funderat över gästlistan, tittat på klänningar, funderat över budgeten och festen och blommorna och färgtemat, kollat lite efter fotograf och frisyr och smink och frågat min tilltänkta tärna, funderat över efternamn och bröllopsresa, "bra" datum och årstid men allt beror ju på och jag tor att det är lite set som driver mig till att fundera vidare.

Allt beror ju på hur han vill ha det, hur han vill genomföra det hela och vi pratar inte ens om det. vi kan inte ens sätta oss ner och säga att ja men visst vi ska gifta oss och så men vi tar det i slutet av 20xx eller början av 20xx och så låta det vara. det är nog också så att när vi väl valt datum så kommer jag inte kunna hålla mig mer än vad jag gör hitills utan överösa honom med förslag och tankar och funderingar och sen blir det liksom full planering direkt. Jag känner nu när jag skriver att jag egentligen inte vill vänta mycket mer, jag vill ta tag i saken och verkligen komma igång med planeringen. Det ville jag redan från den dagen vi förlovade oss och det är väl därför jag är inloggad på BT hela tiden. Om planeringen sen är för 2011, 2012 eller 2015 känns inte lika viktigt bara det är bestämt. Därav också frågan om varför det blivit så viktigt för mig med datumet, med det faktiska beslutet att vi ska gifta oss, det ultimativa på något sätt.

Njae... det han antyder och försöker säga tror jag är att han inte riktigt vet vad det ska tjäna till. Inget kommer ju förändras av att vi gifter oss. Vi kommer ju inte älska varandra mer och vi lever ju redan ihop så det är liksom "klart". Vi har ingar barn och ingen att ta hänsyn till utom oss själva. Det enda som nu har blivit en aning vanskligt på sista tiden är att vi äger ett hus men det i sig är ju bara ett problem om (peppar, peppar och ta i trä) något händer med en av oss.

Vi har pratat om lite olika alternativ på hur bröllop kan genomföras och några alternativ är helt uteslutna, typ rymma. Visst tror jag att han upplever att det "bär iväg" när jag planerar men det är också för att jag inte får någon som helst input från honom. Jag är världsbäst på att planera och fundera och det är väl därför detta inte har vilat direkt efter att vi förlovade oss. Jag har försökt vara mycket tydlig med att den "planering" som är genomförd är bara funderingar som jag har och inget som är skrivet i sten och jag vill givetvis gifta mig med honom på det sätt VI vill och inte under några som helst andra krav.

Vad gäller tärnan... det hade jag klart för flera år sedan men kunde inte med att fråga innan vi förlovade oss. Och som sagt så trodde ju jag att det var på gång när förlovningen kom så jag passade på att fråga när jag berättade om förlovningen.