Varför har det blivit så viktigt för mig?

Ja du, svår fråga.

jag vet själv att jag gillar att planera saker och ting. Så när vi bestämde oss för att vi skulle gifta oss så kunde man ta tag i planerandet, man hade ett datum, det var bara att köra på

I ditt fall så är det väl inte så konstigt att du blir tokig på att du inte har ett datum att gå efter. Man vet att man ska, man funderar på hur man vill ha det osv osv , men det blir ändå ett stop när man ej har ett datum, det går inte riktigt att komma ifrån. När man har ett datum kanske det känns mer "riktigt" (om man inte har satt ett ungefär som ex hösten 2010)

jag tror som sagt att det handlar om att du inte riktigt kan sätta dig in i planeringen till 100 % när du inte vet om, när eller hur..

Med andra ord, det är inte så konstigt att det har blivit viktigt för dig och ledsen att jag inte har något svar hur du skall ta dig ur tankegångarna. Tycker visserligen inte att du skall behöva det heller om det är 100 % at ni skall gifta er men har ni diskuterat något om ungefär när ni/han hade tänkt sig?

Jag förstår hur du känner, tidigare var ju min sambo inte alls den typen som ville gifta sig eller ens. För mig blev det mer och mer viktigt, och när jag väl hade börjat tänka i de banorna så hade jag jättesvårt att släppa det. Ville att han skulle vilja, inte att han skulle gå med på det för min skull.. då tappade det ju lite av själva meningen med det.
Men han ändrade sig rätt vad det var, tror det var för att vi var på några bröllop själva och på ett utav dem verkade inte alls brudparet lyckliga, glada eller unnade sig något. Nu måste man ju inte ha ett strot och pampigt bröllop, men man vill ju inte gärna vara sur och se ut som man har grälat samma dag. Inga tårfyllda ögonblick, inga tal eller några kärleksförklaringar alls.
Vi pratade lite om det hemma, och tyckte att det var rätt märkligt, och jag tror att han någonstans ändrade sig där. Men att fria var väl omöjligt att få honom till, även fast jag då iallafall visste att han ville det.
Så jag friade själv, och nu är vi i full planering, jag kanske aningen mer insnöad på bröllop än han, hehe.

Vad menade han när ni förlovade er? Att ni nån gång inom loppet av 10 år kanske kan gifta er, eller att ni ska göra det hyfsat snart? Det är ju viktigt att man är överens, annars blir ju den ena (du) bara besviken och känner dig snuvad på konfekten

Om jag minns rätt från en tidigare gång när du skrev så verkade det som om du inte riktigt fick någon bra bekräftelse från din fästman på frågan om varför just du var kvinnan som han ville leva med i resten av sitt liv? Tror du att det kan ha blivit så att bröllopsdatumet blivit något mer än bara en startpunkt för planeringen, och att det blivit till en symbol för om han vill satsa på er, om du är tillräckligt uppskattad, om ni drar åt samma håll, eller något sådant? För mig var det så att jag i en tidigare relation blev helt besatt av både barn och bröllop i samband med att vår relation blivit ganska ljummen och min dåvarande inte ville ha något av det inom någon närmare framtid. Med min BM känns det inte lika akut med barnalstrandet och jag tror det beror tryggheten i att jag vet att vi vill samma sak. Jag tror att det kan vara lätt att hänga upp sig på någon yttre sakfråga när man egentligen lägger in något djupare i innebörden. Om allt var toppen mellan er och han mådde bra, skulle det vara lika viktigt med datumet då?

En annan tanke är ju att det inte är bra för en relation på sikt när du längtar och han på något sätt sitter inne med makten att få det att hända, men inte gör det av någon anledning. Jag tänker på hur du beskrivit frieriet (annan tråd) och det låter som om du känner dig sviken i att det inte stämmer i hur han friade och mellan hur det blivit nu. Om det inte finns ork och tid just nu, kan ni komma överens om när ni ska prata om det här ordentligt framöver? Kanske blir det lättare att släppa om du vet att ni ska ta tag i frågan vid en viss tidpunkt?

Jag tackar för alla kloka ord, vet att det är svårt att råda okända människor i sådana här situatioiner.

Jag tycker inte alls att det är något "fel" i vår relation utan den är så gott som oförändrad efter frieriet - på gott och ont. för de som läser och som inte vet så var förlovningen oss emellan oväntad, jag hade ingen aning om att han sprungit iväg och valt ringar och tänkt i sådana banor alls. När sedan dagen kom, så frågade han "Vill du ha en sån här?".

Då tänkte jag inte mycket på vad det var han egentligen sa men nu i efterhand kan jag tycka att han faktiskt inte alls frågat om jag vill gifta mig med honom och när jag för ett tag sedan frågade honom var svaret att han inte visste om han ville gifta sig. Inte att relationen är tvivelaktig och vi har för avsikt att fortsätta leva ihop men det där med gifta sig var inte så noga. Jag vill ju inte att han ska gifta sig för att "ställa upp" eller få mig att sluta tjata.

Nej Moirie - du har nog rätt i att du skriver att jag känner mig som om jag blivit snuvad på konfekten lite. Men det är svårt att få beslut ur min älskling när han är stressad och känner sig trängd för han sluter sig totalt. Han tillhör den där gruppen människor som "biter ihop" och tar sig igenom saker utan att riktigt låta andra hjälpa till. Han gillar inte att planera för långt i förväg för då måste man ju ändå bara betämma om och jag lever hela tiden med en grovplan på ungefär 5år framåt. Lite miss-match i den frågan.

Jag är mest orolig att jag ikommer gå och älta denna fråga, vända den ut och in flera gånger om så om vi nån gång bestämmer oss för att göra slag i saken - då är det inte roligt längre. Kanske jag överanalyserar saken, kanske det går troll i det hela?

Nu har jag inte läst allas komentarer, men kan ni inte bestämma att vi gifter oss sommaren 2011 eller nåt likande, så är det bestämt, men inget ni behöver ta tag i riktigt än..lite tid att vänja sig.

Det har inte riktigt varit så enkelt. bara det faktum att ahn inte vet om han vill gifta sig gör ju att jag tycker det känns som om jag pressar honom varje gång jag frågar om vi ska prata om saken.

Sen vet jag inte heller om jag smittats av "hollywood"-sjukan och fantiserar om den där brinnande och totalt omvälvande kärleken. Jag menar liksom - hur svårt kan det vara? Om vi nu är säkra på att vi vill leva ihop, ska det vara så himla svårt att gifta sig då eller? Samtidigt vet jag ju att det på samma sätt inte borde spela någon roll om vi förblir "bara" förlovade.

Jag har totalt hakat upp mig som en trasig gammal skiva och det har gått så långt att jag funderar ut en miljon sätt jag kan fria till min sambo på. För att om jag ställer frågan - vill du gifta dig med mig? - då måste han ju svara men jag är ju samtidigt rädd att han säger nej... samma dilemma som jag hade haft om vi inte var förlovade redan. Förlovningen mister ju lite sin betydelse inser jag ju nu när jag skriver detta... jag ser det ju som ett löfte om giftemål och den uppfattningen trodde jag att min blivande delade. Urk! Ska jag börja tvivla på allt nu?

Det behöver du verkligen inte göra. Jag har en sambo som är likadan och jag delar delvis dina funderingar. När vi förlovade oss så sa vi iofs att det innebar äktenskap men inte när. Efter att vi nästan gått skilda vägar (av helt andra anledningar) i våras så bestämde vi oss för att försöka igen och eftersom det blivit så bra så har jag tagit för givet att "det där med äktenskap" var dags, om inte så snart i alla fall bestämma år. Lyckades lirka ur honom att innan 2012 skulle det bli i alla fall och jag har då tänkt att 2011 är ett bra år :)

Så igår när vi pratade om gamla leksaker så gled vi oundvikligen in på ämnet barn och då säger han att han hellre skaffar barn än gifter sig.
Jaha, tänker jag då. Innebär detta att han är nöjd med att vi "bara" är förlovade?

Jag vill ju gärna att vi faktiskt bestämmer ett datum så man har något att utgå ifrån. Samtidigt så vet jag att det tar (myyycket) längre tid för min sambo att bestämma sig för något. Han analyserar allt, flera gånger om (i det tysta) men i slutändan så brukar det bli bra...

Hmm, vad jag försöker säga är kanske att han kanske bara behöver mer tid. Samtidigt kan jag tycka att du borde berätta hur du känner dig. När jag har sådana här samtal med sambon så brukar jag säga att han inte behöver svara eller säga något. Jag vill bara förklara min syn och ståndpunkt. Då behöver han inte säga något om han inte vill utan kan få begrunda i lugn och ro.

usch, jag lider med dig svanboet, för du låter verkligen precis så uppgiven som jag var i min förra relation. han kom liksom inte med nåra direkta initiativ till varken barn o bröllop trots att vi närmade oss trettio, o jag gjorde då precis som det låter som att du gör; nämligen pushade på o frågade o halvt pressade honom ännu mer. o ju mer han INTE pratade om de där sakerna ju MER tog jag upp det.

jag blev oxå helt galen av att det inte bestämdes nåt, att han inte verkade vilja lika mkt som jag, o det tär faktiskt mer på en än vad man kanske tror.. jag kände mig stressad av mitt ex o blev ofta lätt irriterad på honom eftersom det på nåt sätt inte kändes som om han bekräftde mig riktigt..

nu slutade ju vår historia inte särskilt bra, men det är jag ju jättelycklig över idag eftersom jag, två år efter att mitt ex flyttade, träffade mitt livs stora kärlek. o det bästa är att vi verkligen vill samma sak! vi har efter två år ihop redan en dotter på drygt ett år o för fem veckor sen gifte vi oss, o allt känns helt fantastiskt! jag är inte det minsta stressad längre för jag vet att jag o min kärlek är på samma bana på nåt vis..=)

lycka till nu svanboet, jag känner verkligen med dig!

har inte läst alla svar men jag känner igen mig:

Jag var också väldigt ivrig att datum skulle sättas, jag tjatatde om när förlovning skulle ske, när det skulle skaffas barn osv. till sist fick min bm nog och sa helt enkelt att han inte visste vad han ville. jag förstod att jag varit för på och tvingade mig själv att backa. efter bara ett par veckor där jag försökte övertyga både mig och honom om att bröllopsdatum inte spelar så stor roll då det viktigaste är om vi vill vara med varann eller inte, så vände han plötsligt och snart var det både friat och datum bestämt.

tror att det ibland kan handla om att vi vill veta säkert att det blir av och när, just för att det är så roligt att planera! sen tror jag att de (i detta fall männen) ibland behöver få känslan av att de bestämmer och tar egna beslut baserade på egna känslor. så försök släppa det ett tag och se vad som händer?