Någon mer som känner sig så jäkla barnsugen???

En till som är sugen - sambon också, men vi ska vänta tills efter bröllopet den 28 augusti!
Många som är gravida i min omgivning nu så det gör att man blir ännu mer sugen själv...

Tror att hormoner och ett allt hörgre "tickande" har satt griller i huvudet på mig...

Jag är den som blir hysterisk på andras gnälliga ungar på tåget eller i mataffären... Jag har aldrig förstått grejjen med kvinnor som kör ner huvudet i förbi passerande barnvagnar eller lägger huvudet på sned och utbrister ett unisont "aahhhh" när de får syn på ett par rosa sockor storlek mini...
Det har aldrig aldrig klickat för mig varför i hela fridens namn man skaffar barn...

För ca två månader sen började jag lägga märke till att sambon började gulla med alla småttingar som kom i hans väg, kommentera barnmöbler (i synnerhet spjälsängar) i diverse inredningsprogram...
När jag efter ett tag började fiska i vad som står på kryper det fram att han tycker att det är dax att vi skaffar en knodd...
"Vi måste ju ha någon som tar hand om oss när vi blir gamla" säger han och fånler

Efter detta har en ny för mig helt främmande tanke på uppmärksamhet och till min förvåning blivit mer och mer självklar...

Jag vill ha barn... orden jag var helt säker på att jag aldrig skulle säga...

Min bästa vän håller just nu på och föder sitt första barn. Jag är i upplösningstillstånd, vi lekte ju med barbie för ett par år sen( känns det som). Som jag har längtat efter den här ungen! Måtte allt gå bra

Gu, va härligt :D Hoppas att det går bra för henne! :)

Ja verkligen, men hon verkar pigg, messade just : 7cm, epidural is the shit! Det blir ju liksom min unge oxå, H och jag har varit bästa vänner sen vi var 2 år. Men hon fuckade upp, hon skulle ju knipa ihop tills nästa år så vi kunde få barn födda samma år. Jag är ju inte ens gravid, blir svårt att grejja till en bebbe på ett par timmar

OT, men varfor vill ni att barnet ska kunna ta reda pa det?

Helt enkelt pga samhällets norm. Vi kan inte förutse att vårat barn kommer vara strk och förstående nog att kunna vara nöjd med att den biologiska donatorn bara är just en donator. Alla i barnets närhet kommer ha pappor och mammor och ser man på forskning kring främst adopterade så råder det ofta en stor sorg och mycket dåligt mående bakom att de inte känner till sin härkomst.
Kan jag se till att ge mitt barn det valet så gör det inget att det kostar några tusen mer per försök.

Här är en till som är sjukt sugen, sambon började tjata först, men ja tyckte vi skulle gifta oss först. Något jag fått ångra många gånger efter det. Men efter bröllopet i sommar så ska det börja bakas..Hoppas det går smidigt då.

Har nämligen börjat tänka i banor som..Tänk vid den här tiden nästa år (tänkte vid jul och nyår) så kanske jag är gravid osv...inte så bra kanske men kan inte hindra det.

Jag längtar efter nr 2. Mitt hjärta bara skriker efter en liten till. Men man kan ju inte få allt.

Skriver och tänker av mig lite allmänt här:
I nyårshelgen och nu tänker jag mycket på hur tusan man ska våga skaffa barn..
Min systers man åkte skoter med två av hans pojkar (11-12 år) och deras gemensamma dotter (snart 5 år). Min syster stod på stranden med några kollegor och hennes mans dotter och såg på medan de andra åkte på isen.
Plötsligt gick det hål. Pojkarna som satt i ett släp/kärra på medar gick igenom och ramlade ner under ytan. Min syster tänkte springa ut men hindrades av sin kollega, isen skulle ju förmodligen bara spricka under henne. Hennes man dök i och drog upp båda pojkarna och kastade sedan dottern in mot land. Alla klarade sig tack och lov. Men chocken är kvar hos hela familjen. Speciellt hos min syster som för snart 7 år sedan förlorade sin son, en 4 åring, på en badstrand. Jag är så otroligt tacksam att vi slapp gå igenom en förlust till i vår familj.
Tänker också på 2 åringen som blev påkörd av sin pappa här i trakterna, på 4 åringen i Malmö och på alla vidriga saker som sker varje dag :(
Är rädd att jag kommer bli en överbeskyddande förälder och ännu räddare för att jag kommer behöva gå igenom det min syster upplevt och förlora ett barn. Hur tusan ska man klara det? Ush...

Jag funderar oxå så ibland...Hur ska man våga, jag kommer inte låta mina barn göra något, jag kommer att vara rädd hela tiden...

Men man kan inte tänka så hela tiden. Tänk va mycket man skulle gå miste om då...

Jag förstår att det är fruktansvärt för er och lider verkligen med er. Tur att allt gick väl, men fy vad jobbigt. Styrke kram till er!!