Glittertråden nr 14

Vicky jag vet inte hur jag ska börja. Jag kan inte annat än beklaga sorgen och kan inte ens börja förstå hur du har det just nu..
Det är verkligen oförståligt hur nåt sånt kan hända en så ung man. Det viktigaste just nu är att du fokuserar på dig själv och på Albin så att du kan hantera din vardag nåt sånär.
Alla kramar till dig Vicky, jag tänker på dig hela tiden. Vi finns här för dig om du behöver oss.

Åhhhh... Vicky raring!! Jag beklagar så sorgen. Usch vad hemskt för dig att hitta Daniel död.. jag är så ledsen över att detta hände. Ni hade ju så mycket framför er och jag kan förstå att det känns jättetungt för dig nu. Mina varma tankar till dig i denna tunga tid. Kram.

Tusen tack för ert stöd och era värmande ord! Det känns förvånansvärt bra just nu. Jag har pratat med så många att det inte känns jobbigt längre. Jag har hela tiden haft folk omkring mig och som ringt och stöttat så det har skingrat tankarna en hel del. Jag har också börjat gå igenom hans papper och dator och det känns faktiskt bra att få börja reda upp saker, men jag är ju sådan som gillar ordning och reda. Det är jobbigast när jag ska sova, det har inte blivit så många timmars sömn. Och idag var jag ensam med Albin en liten stund och då kom genast en obehaglig känsla och klump i bröstet. Även om det känns okej nu så bävar jag inför framtiden, när vardagen är tillbaka. Då kommer nog saknaden att kännas enorm. Att äta middag ensam. Allt vi inte kommer att få uppleva tillsammans. Att inte kunna få en kram när man känner sig nere. Och framför allt att han inte får se Albin växa upp. Men jag försöker att leva här och nu och inte oroa mig över hur framtiden blir. Jag bara undrar hur det blir med huset. Vi hade inte tecknat någon försäkring som gör att halva lånesumman försvinner om en går bort, något som jag förstås ångrar jättemycket nu. Vi tyckte det kändes onödigt att lägga pengar på och "det kommer ju ändå inte att hända något", tror man ju. Det ångar jag bittert idag. Men även det kommer att lösa sig på något sätt. Jag kommer naturligtvis inte att börja jobba den sista augusti som planerat utan ta ut Daniels föräldraledighet minst till årsskiftet.

Tack igen för ert stöd! Jag skriver snart igen! /V

Skönt att höra att du har stöd och ork att gå vidare. Det är väldigt bra att du lever här och nu och inte funderar för mkt på framtiden. Allt löser sig ska du se.
Även om det är fruktansvärt svårt så är det bra att du tar tag i allt - både pappersarbetet men även sorgen. Det är lätt att trycka bort den. Bearbeta sorgen så fort och så mkt du kan så att du sedan har en trygg framtid och ett underbart minne av din make. Mina tankar går också till dig och du och Albin finns i mina böner.
kram!

Även mitt hjärta gråter för er Victoria. Iza ringde mig idag och jag blev som en sten när jag fick höra.

Jag vet inte heller riktigt vad jag ska säga, mer än att jag tänker på er och är så ledsen.
Jag hoppas att du får mycket stöd under lång tid från dina nära så att du slipper känna dig ensam.

Jo, allting ordnar sig alltid, det gäller att alltid komma ihåg det, då brukar det också bli ordnat till det bättre.

Det var länge sedan jag tog mig tid att sitta här nu, men jag tror att vi fortfarande är vänner allihop och finns här för varandra! Om du känner att du vill komma bort en stund framöver så står alltid min dörr öppen och det är jag säker på att den gör hos oss alla. Här kan du få ett eget våningsplan för dig och Albin.

Kan bara hålla med er andra.
Jag grät mig till sömns i går och gråter nu med, bara jag tänker på er börjar tårarna rinna. Det är så lätt att sätta sig in i din roll som småbarnsförälder, husägare, rätt så nygift ,planer för framtiden men att sedan förlora den man älskar är helt ofattbart. Jag tänker på att det kunde ju varit jag och Martin.
Så glöm inte bort att gråta Vicky,tillåt dig det!
Det är ju mycket att tänka på och jag förstår att du har mycket i huvudet nu. Men i sådana situationer kommer ibland en inre kraft som gör att man orkar. men gör du det inte så be om hjälp. Och det kan tom vara så att det kan vara bra att prata med en professionell så småning.

Vi finns här för dig, ibland är det skönt att skriva av sig och vi kommer lyssna och stötta dig. Men hör vi inget från dig så förstår vi det också. Och vårt hem har också dörren öppen om du vill byta miljö någon gång.

Ni säger så kloka ord, som vanligt! Jag vet att sorgen måste få komma fram och jag håller absolut inte bort den medvetet. Tvärtom väntar jag bara på att den riktiga sorgen ska sätta in men den verkar inte komma. Jag vet inte varför. Om jag har så mycket att göra eller vad det kan vara. Istället är jag nästan ledsen för att jag inte känner mer, jag trodde jag skulle gråta flera dygn i sträck och inte orka stiga upp ur sängen. Visst är det svårt att sova och det går tungt att äta. Men det är som om jag inte har fler tårar att gråta just nu. Men det kommer säkert. Alla reagerar vi väl olika och alla har sitt sätt att sörja på. Hans föräldrar är till exempel förkrossade. Kanske är det annorlunda att förlora ett barn. Men det känns nästan som en blockering inom mig så det är mycket möjligt att jag omedvetet stänger av för att orka. Eller att det är så mycket folk omkring mig att jag inte har hunnit vara ensam med Daniel och mina tankar. Ibland kommer ju gråtattackerna när jag tänker på något speciellt som jag inte tänkt på tidigare, t.ex. saker jag aldrig mer kommer att få göra tillsammans med honom.

Jag är ju faktiskt änka nu. Det känns svårt att tänka att vi formellt sett inte är gifta längre. För mig känns vi fortfarande gifta och jag bär ringarna stoltare än någonsin. Vet inte om jag nånsin kommer att kunna ta av mig dom. Jag hittar ju även saker precis som han lämnade dom, som om han bara är på jobbet eller nåt. Jag tänker ofta att "de här sakerna var det han som rörde vid sist". Så när jag rör dom försvinner en liten bit av honom känns det som. Så även om jag vill plocka undan och städa upp känns det som om jag städar bort honom bit för bit.

Ni kommer säkert att behövas i framtiden. Jag ska verkligen överväga att ta mig en resa till Stockholm om tid och möjlighet finns. Jag oroar mig bara för ekonomin just nu då jag börjat upptäcka att han har en del skulder jag inte visste om. Och att ensam betala huslånet bara på föräldrapenning vet jag inte hur jag ska klara. Tanken på att flytta från vårt gemensamma hus känns skrämmande, då är ju allt vi hade borta och förändringen blir ännu större. Men jag ska försöka att inte tänka på det nu.

Nu ska jag återgå till Albin och mormor.

Jag kan verkligen förstå det du skriver. Jag skulle förmodligen reagera och tänka precis likadant.

Säkert är det så att du omedvetet stänger av för att palla med, det är ju jättevanligt, speciellt som du har Albin att tänka på också. Det var det jag menade med att jag hoppas att du får stöd länge från närstående och inte bara nu i början, för det är nog lite senare sorgechocken kommer.

Försök att tänka att vad han har rört och de saker som är hans inte ÄR han, det som ÄR Daniel är dina minnen av honom. Då känns det kanske inte lika jobbigt att fortsätta att fixa med vardagssakerna. Lägg de saker som du mest förknippar med honom i en fin kartong och ha den nära dig i sovrummet att öppna när du behöver det tex?

Jag hoppas att du på något sätt hittar möjlighet/ tid till att kunna skjuta upp sådana jättebeslut som en ev. flytt, du behöver lugn och ro länge framöver.

Men om du bokar resan långt i förväg kan det bli ganska billigt och mat och husrum står vi självklart för!

Usch.. jag låter som en moraltant.. förlåt! Menar bara att försöka hjälpa, hoppas jag inte trampar på tårna eller något!

Jag tror också du är i någon form av chocktillstånd.
Jag kan inte jämföra med din situation då jag aldrig vartit där, men jag kan bli som du i svåra situationer. Händer något så blir jag tokfokuserad på att fixa och ordna saker och kan nog också stänga av för jag har för mycket annat att tänka på.
Och jag tror det är en vanlig situation. Min fd jobbarkompis var ute och åkte motorcykel med en kompis, kompisen gör en omkörning krockar och dör inför ögonen på min jobbarkompis. hans första reaktion var att ringa till mig av alla och börjar styra upp saker han hade ibokat med jobbet istället för att ringa familjen mm.
Men alla reagerar ju olika i hemska situationer
Och det kan nog ta lång tid innan chocken, vardagen och sorgen är bearbetade, det har ju precis hänt.

själv försöker jag bearbeta min halsfluss omgång 2. har precis avslutat en pencilinkur och fick börja på en ny idag, suck.

Grattis på Bröllopsdagen Iza. Det blir inget firande för oss eftersom jag blev sjuk får ta det en annan dag. Hoppas ni får det trevligt!

Jag fick blommor idag! En jättestor och fin bukett. Tusen tack, vad gulliga ni är!!! Jag blev jätterörd att ni tänker på oss. Vi har pratat om begravningen idag och det gick bra men var stundtals jobbigt. Nu väntar jag besök och måste gå. Kram och tack igen!

Varsågod vännen, du är värd allt just nu!

Vikcy - det var det minsta vi kunde göra. Vi ville att du skulle veta att vi verkligen tänker på dig!

Jess, grattis själv! Tråkigt att du blev dålig.. så typiskt. Vi fic barnvakt och åt på restaurang i Malmö.
Därefter gick vi till casinot oh spelade bort små slantar. För skoj skull.
Idag är jag trött...

Jag har sååå ont i ryggen så jag känner hur smärtan strålar ner i benen. Känns som om musklerna och ligamenten är för korta och drar ihop sig. Kyunde inte sova i natt utan fick gå upp och ta värktablett. Ska till sjukgymnasten idag och ska se om jag hinner trycka in kiropraktorn också...

Nu mår jag bra igen! Det vände över natten och i morse tog jag beslutet att sätta mig i bilen och trotsa min spagettikropp och åka ner till Borås. Jag har en viktig mässa här i morgon och på lördag som jag inte ville missa och det är ju inte jobbigare att sitta i en bil än att sitta hemma i en soffa.
Kom ner tidigt så jag åkte en sväng till Ullared igen och shoppade loss lite . Åh vad jag älskar det stället. Denna gång var det såååå lungt och skönt, jättelite folk så man kunde gå med vagnen normalt.

Nej nu måste jag gå och sova, alltid svårt att sova borta själv tycker jag...