Är jag och min man konstiga som aldrig låtit dem sitta barnvakt?

JAg fattar fortfarande inte detta behovet av att umgänget måste vara "på tu man hand" nödvändigt. Vad skadar det relationen att man är kvar inärheten.
Givetvis får man ju se till att låta sina föräldrar/karlns föräldrar ta plats då. Men kan ju itne springa och "störa" umgänget och dra till sig själv odelad uppmärksamhet - men varför måste man nödvändigtvis vara borta?

Här hemma synar lillan alla som kommer in (utom oss) i mellan 1-5 minuter, sedan är de hennes bästa vän just då. Hon glömmer allt annat utom sin "just då kompis".
Varför är det då nödvändigt att avlägsna sig, hon tyr sig ju till dem ändå?

Vi brukar alltid "lämna över" mycket av ansvaret på den som är här vad gäller henne. Dvs att vi håller oss i bakgrunden och låter dem sköta sig/henne.

Finns väl inget som säger att man får dåliga relationer till fra/morföräldrar bara för att man som förälder inte drar "i tid och otid".
Allt har ju dessutom sin tid - det är betydligt svårare för dem att läsa av barnet då det är litet och inte kan kommunicera lätt (läs prata). Hur bra förälder man än varit åt sitt eget barn så är kommunikationen inte likadan med alla barn = barnbarnet.

Det är väl upp till varje familj att känna vad som är deras rätta takt.

Sen kan väl jag tycka att det kanske är lite överdrivet att "kolla upp" sin man.

vi har varit barnvakter till makens syskonbarn ngn gång i månaden sedan de var 1 månad

så att föräldrarna får lite egen tid - även om de inte kände att de behövde det innan så sa de efteråt varje gång hur fantastiskt det var

och svärföräldrarna har de ungarna så ofta de får
har med dom på landet mm har hand om dom när föräldrarna inte har semester men dagis är stängt osv

om man vägrar låta andra ha hand om barnen när de är små tror jag att man gör både barnen och sig själv en enorm björntjänst

Alltså, alla mammor jag känner har mer "kontroll" och kollar lite med hur det är med bebben om de är borta en längre tid. Men ringer man stup i kvarten så är det såklart ett problem.

Donald Winnicott (psykoanalytiker) talar om "the good enough mother". Enkelt uttryckt kan det beskrivas som att den perfekta föräldern är den som bara är tillräckligt bra(perfektion finns inte i dessa sammanhang). Självklart vill ni ert barns bästa, men det kan slå fel när man strävar efter något som inte finns (perfektion). I den villervalla som då uppstår flyttas fokus från er dotters bästa till att fokusera era behov. Du tolkar det som egoism, men det är ju egentligen bara kärlek och omtanke från er sida, även om den blir missriktad.

Även om era föräldrar inte gör som du anser bäst ger de förmodligen henne tillräckligt god omvårdnad om/när de sitter barnvakt. Men det kanske inte ska ske just nu när hon befinner sig i en känslig fas och det kanske inte ska vara under så lång stund. Det är ju viktigt att ni mår bra av det också. Lämna henne till att börja med bara en stund och gå ut och ta en promenad tillsammans. Mer avancerat än så behöver det inte vara.

Alla barn är olika och reagerar olika på samma situation.

Mina barns farmor bor i ett annat land och pratar ett annat språk. Dem har alla tre reagerat olika när de träffade henne första gången.

Min äldsta har älskat sin farmor från första stund. Pussat, kramat och bokstavligen talat hängde henne i kjolen hela tiden.

Nummer två brast i stor gråt och är än idag vid 12-års ålder inte speciellt förtjust i henne.

Nummer tre var jätte arg och ville inte veta av henen alls när hon var ett år, fullkomligen gallskrek så fort hon kom nära. Nu 6 år gammal så funkar det okej.

Lita på dina instinkter. Lyssna på ditt barn för trotts allt så känner du och hennes far henne bäst.

Tycker inte du ska bry dig om vad de tycker...far och morföräldrarna. Gör som du själv vill...det är fortfarande en bebis...finns ingen anledning att lämna bort henne!

MissieA, jag kan tala om att redan sedan vår dotter var jättelitet så gallskrek hon så fort min pappa börjat prata med henne. Som att ingen annan manlig röst går hem förutom min sambos som hon älskar.
En gång gick det bra för min pappa att hålla henne och så sov hon till och med på min pappas mage.
Men ofta som sagt så gallskriker hon när sin morfar pratar till henne och det gör ju min pappa ledsen.
Vår dotter är det enda barnbarnet som min pappa har..

Här tror jag att du har kärnan i problemet. Du har ett väldigt stort kontrollbehov och det märks ju inte minst på att du skriver att barnets pappa "passar" barnet. Hur kan man passa sitt eget barn? Passar du barnet medan pappan är borta?

Jag tror precis som någon skrev tidigare att det kan vara bra för dig att prata med någon på BVC om hur du känner och försöka låta din sambo vara med barnet själv till en början för att se att det går bra.

Jag har en väninnan som hade det svårt under graviditeten och som fortfarande idag när barnet är över 1 år har stora problem att ens låta barnets far vara ensamt med barnet. Detta är jättejobbigt för henne därför är mitt tips till dig att börja öva på att låta andra ta hand om flickan även när du är där, hur jobbigt och knäppt det än känns. Annars blir det outhärdligt för dig när hon ska börja på dagis.

Oj. Detta är ju sååå olika..

Vissa har inget behov av att lämna bort barnen medans andra har det.

JAG har ett stort behov av att få vara lite "ensam". Så jag hade till min son barnvakt ganska ofta. ELler det var min pappa som hade skrutten. Jag var ensam med honom från dag 1. Rätt så tufft att vara helt ensam med en bebis...

Nu med barn 2 så hade vi barnvakt första gången när hon var kanske 5 månader. Men då var det faster och hon var hemma hos OSS. Så vi kunde gå ut och äta middag, och sen kom vi ju hem ett par timmar senare.

Man ska inte känna att man måste lämna bort bara för att!! Alla gör det som känns rätt...

Jag tror de flesta barnen har NÅGON dom är lite rädda för.. Min dotter är livrädd för sin farmor av någon konstig anledning.
Men hon är ju bara rädd i 20 minuter typ. Sen går det över..

Har inte läst hela tråden, men den åldern hon är i nu så kan hon vara avvaktande mot andra och ibland lite rädd. Hon är i en känslig ålder, så var det här också.
Låt det ta lite tid. Träffas lite korta stunder osv. Ni ska inte känna er pressade att lämna bort henne om ni inte vill.
Sedan är det bra att barnen får kontakt med andra, ngn gång kanske ni MÅSTE lämna bort henne och då är det bra om hon är vand så sakteliga innan.

Det där med att hon skriker så fort hon ser din pappa kommer att gå över när hon blir äldre. Det händer ibland och är sårande för de vuxna som är inblandade, men det är bara att vänta. Det har hänt i vår familj. Ett av mina syskonbarn skrek så fort hon fick se en av mina svågrar (som råkar vara en av jordens underbaraste människor) men när hon blev större så slutade hon och allt var som vanligt.

Jag tänkte ge dig ett nytt tankeexpriment:
Tänk dig att din lilla flicka är stor, har gift sig och fått en liten dotter. Nu är du mormor, vad skulle du vilja ha för relation till din lilla älsklings barn?
Hur skulle ni lägga upp det? Kan ni göra på något liknande sätt idag?

Min äldsta dotter har en fantastisk relation till sin farmor, de är riktiga kompisar och har en helt egen historia tillsammans som jag håller mig utanför. När hon var två så började de gå på barndans tillsammans och hon sover över hos farmor ibland för att det är kul. Däremot så hade vi ingen brådska med att börja lämna bort henne.
Om ni inte är redo än så säg helt enkelt till era föräldrar att ni är jätteglada att de finns där och att snart så kommer ni att låta dem passa henne, men att ni just nu fortfarande är så nyförälskade att ni inte kan vara ifrån henne. (För visst är det det man är - som nyförälskad, fast det går aldrig över när det gäller barnen. )

Vad gäller ditt kontrollbehov gentemot din sambo så är mitt råd att verkligen bita ihop och inte lägga dig i. Han kommer att bli en bättre pappa om han känner att du litar på honom.
Tänk även där på hur du skulle känna det om han ringde dig när du är ensam med dottern för att kolla om du har bytt blöja, gett henne mat osv. Inte så kul, eller hur?

Min man var tvungen att åka bort igår fast vår dotter är sjuk och har 40 graders feber. Han sa: "Jag är så glad att det är just du som passar min dotter." Han litar fullständigt på mig och jag skulle säga samma sak om jag blev tvungen att åka bort. Försök att jobba på att kunna lita på din sambo lika mycket som du litar på dig själv vad gäller ert barn.

Kram och lycka till!