Är jag och min man konstiga som aldrig låtit dem sitta barnvakt?

Trots att jag älskar mina svärföräldras son, så är jag inte riktigt bekväm med deras uppfostringsmetoder - så det är en av anledningar - det går stick i stäv i mycket som jag tror på.

Sen har min dotter utmärkt relation med folk runt omkring ändå - hon älskar när det kommer besök. Då tar hon dem i hand och släåpar in dem på sitt rum och lekar - och tycks glömma att vi existerar.
JAg fattar inte varför vi ska behöva försvinna för att hon ska vara "trygg" med andra?

Tycker man ska lyssna på sig själv vad man känner. En del känner sig bekväma med att lämna bort, en del inte. Huvudsaken är väl ändå att man inte låser in ungen så den blir folkskygg?
Och det tror jag knappast att en 8 månaders riskerar att bli iaf - där är det snarast det hederliga separationsångersten som gäller

Som jag skrev är det en naturlig reaktion hos barn i 8-9 månaders åldern. Prata lugnt med henne och försök att inte bli oroad själv. Barn är väldigt känsliga för hur deras föräldrar reagerar. Prata också med din pappa om detta och förklara att det är en fas hon går igenom och inget att oroa sig över.

Självklart skriker inte ditt barn för att hon är trött på dig! vad är det för dumheter! Barn som är så små har inga åsikter på det sättet som ni verkar tolka in!

Faser där det blir läskigt med olika saker kommer och går. det är ju tex faser då ugen storgråter om den inte ser mamma/pappa eller de sover sämre osv. Jag tycker VERKLIGEN ju mer jag läser att du ska ta upp de här tankarna på BVC och se till att få prata ordentligt om olika saker, för det verkar du behöva! kanske så småningom kan dina föräldrar också vara med, för ni verkar krångla till det här i onödan.

Klart att ditt barn ska ha en bra relation med dem, men det är inte någon brådska och är det jobbigt för dig att gå ifrån barnet, så behöver du göra det korta stunder i taget så det går stegvis. Låta dem dra vagnen på en promenad medan du ändå ska duscha och sådana saker...

Men då undrar jag hur dem familjer gör som bort utomlands långt bort från mor och far föräldar.

Blir deras barn otrygga då om dem träffar sina mor och farföräldrar kanske bara en gång om året??

Mina föräldrar flyttade när våra barn var bara några år, så de har inte träffats mer än några gånger om året. Idag har barnen inte alls lika bra kontakt med mina föräldrar som de har med min mans. Barnen har nog tyvärr känt sig bortvalda av mina föräldrar och bryr sig helt enkelt inte så mycket om dem längre. För även om jag tyckte att svärmor var pest när barnen var små, så är det henne som barnen älskar mest idag.

Som Didis skriver är det risk att ni inte har er dotters bästa för ögonen utan er egen lycka om ni fortsätter välja bort era föräldrar.

Den familjen jag berättade om hade både mor och farföräldrar i ett annat land, och det var när de tillbringade somrarna där som de ville att de skulle lämna barnen med dem när de skulle iväg någon annan stans t.ex.
Jag har träffat många barn som har alla släktingar utom mamma pappa o syskon i ett annat land. Och ja, jag tror faktiskt att de upplever en lite mindre trygghet än de som har släkten närmare. Det är min upplevelse i alla fall. Det behöver ju inte bli så om föräldrarna har ett större socialt nätverk av hjälpsamma människor som alternativ, om de har en nära relation till grannar etc.

Klart att mor- och farföräldrarna vill ha en relation med sitt barnbarn, det är ju helt naturligt.
Jag tycker faktiskt att man måste tänka lite på relationen barnbarn/far-morföräldrar också och inte bara på sitt eget behov av barnvakt eller inte.jagkan förstå dem faktiskt

Frågan är om vi bör låta mina föräldrar sitta barnvakt i fem timmar i sträck inom den närmsta månaden. Vår flicka är som sagt 8 månader.

Vad tycker ni?

Om ni vill så kan ni absolut låta dem göra det.
Jag lämnade dottern så många timmar när hon var runt halvåret och nu när hon är tio månader så sov hon borta. Som jag sa förut så var vi tvungna, inget jag gillade. Men mormor och farmor pratar bara om hur roligt det var när stumpan sov över.

Jag tycker du har fått många bra råd, är nog ingen dum idé att gå till BVC. Eftersom du verkar vara en person som grubblar mycket över vad som är rätt och fel så kan det kanske behövas att du får prata med någon som är helt objektiv för att få rätsida på dina bekymmer.
Ni verkar hursomhelst vara underbara föräldrar som skulle göra allt för er dotter, så jag är säker på att ni kommer att lösa det.