Är jag och min man konstiga som aldrig låtit dem sitta barnvakt?

Mina svärföräldrar har lite "fint" (läs ibland mindre fint) påpekat att de gärna tar lillan någon gång igen. Men de bor ca 45 minuter bort, så det är ju inte jättelätt ordnat - nån måste ju åka en bit, och åka bara för att är ingen som har lust med (Tack och lov )

Mina egna föräldrar har jag längre bort, så de kan möjligen få ta henne när man är nere eller de uppe, men då vill man ju ses allihop så det är ju också lite märkligt

Just nu vill ni njuta av er dotter själva och det har jag full förståelse för. Du säger att du upplever det som att era föräldrar vill "ta över" och ger goda råd som du inte vill ha. Jag känner igen mig själv i den känslan, så upplevde jag det med min svärmor när barnen var små. Hon ringde flera gånger om dagen för att fråga om allt - har han ätit, sovit, bajsat...? Hon gick mig verkligen på nerverna. Jag teg och led, men till slut var det min sambo som fick säga ifrån. Hon tog till sig av det han sa och började bete sig mer "normalt". Det bästa hade förmodligen varit om jag själv sagt till henne hur jag kände med en gång.

Idag kan jag förstå min svärmor bättre. Självklart ville hon också vara en del av våra barns liv. Om ni stänger era föräldrar ute nu finns risken att de drar sig undan och inte finns till hjälp när ni sen önskar. Dessutom har ert barn behov av att bygga upp en god relation med dem. Om ni låter era föräldrar vara barnvakt ibland innebär inte att ni får mindre av ert barn. Däremot ger det dig och din man chansen att vårda er relation.

Att er dotter skriker när hon ser din pappa är fullt naturligt. När barn är kring 8-9 månader kommer de in i en fas då de ofta reagerar på många kontakter och har svårt med separation, men om några månader kommer hon förmodligen att reagera annorlunda och då kanske ni alla är redo att låta dem vara barnvakt.

Ja jag känner ju inte era föräldrar men oftast så vill gärna far/morföräldrar ha lov att skämma bort sina barnbarn utan "övervakning".Det här kan bli känsligt när man inte är på samma våglängd som barnets föräldrar(som givetvis bestämmer över barnet).Jag tror också att de tycker att de gör er en tjänst som gärna passar barnet medan du går till frisören tex.Nu är det ju så att ni inte gillar detta alls och då vet "di gamle" inte riktigt hur de skall göra.
Det där med att gallskrika som 8-månaders är det mest normala för ett barn(det är då de upptäcker att det finns fler i denna värld och om man skriker så får man mer uppmärksamhet),sedan är ett barn otroligt känsligt för hur ens föräldrar reagerar och omsätter detta hos sig själv till ibland att gallskrika och då av egentligen ingen egen anledning.
Fortsätt som ni har gjort innan men om dagis står på agendan längre fram så är det inte dumt att öva lite innan med nån timme någon gång ibland.

Som om vår dotter skriker när vi umgås med mina föräldrar så påstår dem att det är mig hon skriker åt.

Som om att så fort mamma (jag) är i närheten så skriker hon och jag undrar om det stämmer.

För inte är det så att vår dotter har fått nog av mig och vill vara utan mig, eller är det så?

Annars är jag med vår flicka dygnet runt i 24 timmar med undantag för 2 timmar varje vecka då min sambo (pappan) har henne själv så jag gör egna saker.

Du ska absolut inte känna att du har några som helst skyldigheter mot någon annan att lämna ifrån dig ditt barn!!!!

De har alla möjligheter att få tillbringa tid med sitt barn barn ändå. Om du känner att det här växer och blir väldigt jobbigt för dig, tycker jag att du ska prata med bvc, det finns samtalshjälp man kan få för att ventilera saker i det här med att bli föräldar och det kan faktiskt vara riktigt skönt. Det finns SÅ mycket tyckande och en massa saker som kan sätta press på en och det kan vara gott att få prata med någon så man får gehör och mer trygghet i sig själv, så man orkar stå för sitt eget föräldraskap. De samtalen är dessutom kostnadsfria.

Jag hade en rejäl depression under och efter min graviditet, så för oss var det rena räddningen att hela familjen gick i de samtalen, för jag var skör som en såpbubbla inför alla som skulle lägga sig i...Jag tror det är många som skulle ha stort utbyte av den sortens samtal, men man vet inte ens om att de finns!

Detta är nog ett ganska vanligt "förstbarnsyndrom" :o).

Min son sov borta första gången när han var ett år hos sin mormor. Men då hade hon varit barnvakt åt honom massor av gånger, någon timme här och där. Han har alltid älskat och vara med sin mormor och jag är glad att de har fått en så härlig relation.

Med tvåan så inser man vikten av att bara kunna vara själva ibland. Trots detta så lämnade jag inte bort henne så himla tidigt heller.

Men jag tycker ni ska vara rädda om era föräldrar. Ert barn behöver lära känna andra människor också, utan er, för att kunna växa upp till trygga individer (nu lät det väldigt stort, jag menar inte att ni måste lämna bort er bäbis nu).

Jag är lyckligt lottad, mina barn är idag 8 och 6 år och har inga problem att sova hos vänner, släktingar och framförallt så har de ett väldigt speciellt band till sin mormor, utan att hon någonsin har gett dem en enda godisbit!!! De ni ;o)

Jag känner igen din historia från en kompis mamma! Allt från missfallen till de påflugna föräldrarna. Nu är ju er dotter inte så gammal så jag förstår verkligen att det inte känns rätt att lämna bort henne, men den här kvinnan berättade att hennes föräldrar tog det som en förolämpning att de aldrig lämnade barnen med dem. Just för att de också ville få en chans att lära känna barnen och så. Hon och hennes man resonerade precis som ni gör: Vi har ju skaffat barn och vi VILL ta hand om dem och umgås med dem och leka med dem, och vi har inget behov av barnvakt. Men hon säger också att hon nu ångrar det lite eftersom hon i efterhand ser att det hade varit bra för barnen att ha fler vuxna som de litar på nästan lika mycket som sina föräldrar.
Om det inte känns rätt så ska du ju såklart inte lämna bort din dotter bara för att någon annan vill det, men om hennes mor- och farföräldrar är fina människor som hon kan ty sig till så förtjänar hon kanske en chans att upptäcka det? Jag tror att det är viktigt för barn att kunna känna sig trygga med andra människor än sina föräldrar, och om era föräldrar inte utgör något hot för henne så är det väl himla synd att de inte får en chans att etablera en personlig relation med er dotter? Kanske lite synd att lämna landet menar jag...

Men ni bör nog prata om det, och göra det klart för dem att ni inte är redo för det än.

Helt ärligt jag tycker det är lite konstigt att man inte kan lämna barnet hos sina föräldrar de flesta tycker ju det är superkul att få barnbarn och de har ju redan erfarenhet av att ta hand om barn så jag förstår inte riktigt varför man inte kan lämna barnet med dom så att de får en bra relation till barnet..

allehanda, sedan är ett barn otroligt känsligt för hur ens föräldrar reagerar och omsätter detta hos sig själv till ibland att gallskrika och då av egentligen ingen egen anledning.

Hur bör jag tolka det?

För när vår flicka träffade sin morfar idag och han böörjade prata till henne så gallskrek hon och ville bara vara med mig. Så då blev hennes morfar lite ledsen och sa till mig att hon borde känna igen sin morfar vid det här laget. Men ändå så börjar hon gallskrika nästan varje gång som dem ses och det gör mig lite ledsen då jag önskar att dem får en fin relation..

Nej, jag tycker inte ni är konstiga men jag förstår era föräldrars besvikelse också. De har antagligen också längtat, och längtar fortfarande, efter ert barn.

Nu är er dotter liten och har ännu inget behov av andra vuxna men snart nog är det bara till gagn för henne att träffa andra människor, även när inte ni är med.

Så, om ni gör likadant om ett halvår eller så (beroende på hennes utveckling) tycker jag visserligen inte ni är konstiga men däremot finns risken att ni inte har hennes bästa för ögonen utan er egen lycka.