Ångest...(om barn)...

Det är ju så individuellt hur man känner inför att skaffa barn...Jag var 21 när jag fick mitt första, 23 andra och 29 tredje. Jag ville inget annat än att bli mamma och jag är glad att jag skaffade barn tidigt. Det enda jag kan säga är att DU måste känna att det är rätt för DIG. Min blivande man har inga bran och han har valt bort biologiska barn. Han anser inte att det är något måste och han ser ju mina barn tillviss del som sina. Det är ett beslut som jag anser är moget av honom och jag hade en period då jag kunde tänkt mig ett barn till som var vårt gemensamma. Men nu är det inte aktuellt. Ha ingen panik, min kusin som är lika gammal som jag fick sitt första barn som 35 åring. Oron över hur man kommer att bli som mamma tror jag man har oavsett om man är 18, 25, 35 eller 40 när man får sitt första barn. Man växer in i rollen och man känner själv när det är dags=)Fundera inte så mycket på det, närdet är dags så känner du det. Du kanske behöver tid att bara vara du och inte vara mamma...Låt det komma naturligt och kännas rätt, då blir det nog bäst! Lycka till!

Jag känner igen mig! Kommer jag någonsin känna till 100% att jag VILL ha barn? Kände hur det kröp i mig av olust när jag såg ett gäng mammor med bebisar på lunchrestaurangen idag - det enda de pratade om var vilka sorts gåstolar de köpt, var de brukade köpa barnkläder, olika märken på barnbilstolar etc. Och jag tycker att det verkar så jobbigt att inte få välja själv lägngre vilka vuxna man vill umgås med utan vara tvungen att gå på picknick och till lekplatsen med folk bara för att de råkar vara föräldrar till ens barns kompis etc. Och hur får man tid till ett vettigt liv, även om man bara jobbar halvtid?

Så känner jag också! Skönt att veta att jag inte är ensam...
Jag är 30+ och vill ha barn någongång, men inte nu. Jag älskar barn, men jag är inte redo för ett själv. Vill ha långa sovmorgnar och vara spontan och ung och satsa på karriären ett tag till. Har knappt tid till mig själv i dagsläget, hur ska jag då få tid till ett barn och kunan bli en trygg, bra och stöttande förälder? Men jag har väldens ångest för att kanske inte kunna få barn om jag väntar för länge. Och hur länge ska man vänta? Tänk om den där riktiga längtan efter barn aldrig kommer och så är det för sent sedan?

Då har du ju inte missat något! Om den "riktiga" längtan efter barn inte infinner sig så kanske du inte ska ha barn?

Man kan ha ett rikt och lyckligt liv utan barn. Ibland känns det som om många kvinnor känner en press inför "NÄR ska jag börja längta" men det är inget fel i att ALDRIG längta. Det handlar nog bara om att inse att att bli förälder är inte den enda rätta vägen.

Frågan är ju bara - vad är den "riktiga" längtan? Hur många procent av en ska vilja ha barn för att det ska anses vettigt att skaffa ett? För alla inser väl någonstans att det kommer att bli både svårt och jobbigt och inte alltid så kul... men "man ångrar aldrig sina barn" sägs det ju.

Jag har alltid kännt att jag inte kommer skaffa barn. Jag känner mig inte som någon mamma och jag har nog avskräckts av alla familjer man sett där barnen bara bråkar och föräldrar som skäller och skriker. Gå upp i ottan för att få iväg barn som inte vill ta på sig några kläder eller äta eller borsta tänderna, VARJE MORGON ska man gå igenom detta *puh*

Sen fick min bror en bebis, lilla underbara Isabell som är min guddotter, hon är helt fantastisk och jag kan inte släppa henne när jag väl fått tag på henne! Jag hade inga barnkänslor innan men sedan hon föddes så har en stor längtan infunnit sig i min kropp och själ, jag bara vill känna den kärleken med ett eget barn. För om jag känner sån stor kärlek till min brors barn, hur ska det då kännas med ett eget?

Om du vill ha barn så är ett tips att umgås lite med barn omkring dig, ta dig tid att lära känna dem och mysa med dem, så visar det sig om känslan kommer till dig eller inte.
Redo kommer jag nog aldrig bli, jag är skiträdd för förlossningen mest, vet inte om jag klarar just det, men jag får ta steget och hoppa, ibland får man göra så!

Jag undrar samma sak, hur många procent av mig ska längta? För samtidigt som jag inte är redo, samtidigt som jag ännu inte längtar, vet jag att jag någon gång kommer att vilja ha barn. Jag vill bara känna den där längtan först, den där jag-kan-inte-tänka-på-något-annat-än-bebisar-känslan. Och tänk om den inte kommer förrän det är för sent?

Till saken hör ju att min blivande vill ha barn och inte kan tänka sig ett liv utan barn. Vi har sagt att vi ska börja försöka om ett år ungefär, om jag är redo då. Och det hoppas jag att jag är. Jag har kompisar som har barn som samtidigt har fantastiska karriärer, som kan ha hur kul som helst på fester och middagar och som har massor av intressanta aktiviteter i sitt liv, och ändå är jag rädd för att livet liksom tar lite slut när man får barn. Konstigt, va?

Livet tar inte slut, det blir ett nytt liv. Det nya barnet är som en förälskelse, du vet ju hur man blir då...

Ja, alla som har barn säger det. Och många säger också att de inte heller kände längtan innan, utan bara tyckte att det "var dags" och att de önskar att de börjat tidigare för då skulle de ha hunnit skaffa fler barn... Min mamma ville aldrig ha barn, och så vände det över en natt och helt plötsligt kände hon världens längtan efter barn. Jag hoppas det blir så för mig också. Och med förnuftet vet jag att livet inte tar slut, det blir bara annorlunda. Och att det ofta är mycket positivt. Många säger också att de blir bättre yrkesmänniskor av att vara föräldrar, man blir mer effektiv tex... Så jag vet att känslan jag har inte har något att göra med verkligheten, egentligen. Jag önskar bara att min hjärna kunde förstå det lite bättre!

Klart att det inte bara är hemskt med barn...
och lite/inget sex och sömnlösa nätter....det är ju endå bara i början.

Det som förändrat mitt liv mest efter att vi fick barn (vår dotter är 4½) det är att hennes behov endå är viktigst och hon kommer först.
Det är ju mest i början, ju stärre barnet blir desto mer självständigt blir ju barnet och kan lära sig vänta och så.
Men ett barn är ju endå ett barn och som förälder har man ju ansvaret för barnet i alla lägen.

Jag har höga krav på mig som person och det är tufft att lyckas vara en bra förälder i sina egna ögon.
Man är ju trött efter en dag på jobbet och man kan inte alltid sköta en konflkt på ett tillfredställande sätt.
Man säger och gör saker som man sedan kan ligga och ångra då ens lilla sötnos ligger och sussar sött i sin säng "Å nej, varför sa jag sååå??"

Det är stora krav från alla håll, man ska ju hinna göra så mycket tillsammans, man ska ge barnet så bra mat, barnet ska ju vara väl uppfostrat och helst utvecklas i rätt takt.

Sen kommer ju oron in i bilden rätt snart...redan då man är gravid förståss.
Oron finns ju där alltid för vad som kan hända ens barn både nu och i framtiden.
Tänk om någon kommer och tar barnet, man får inte släppa sitt barn med bli9cken då man är ute.
Tänk om barnet blir utfryst och ensamt i förskolan eller fröknarnas "hackkyckling".
Tänk om barnet blir mobbat i skolan?

Det finns så mycket som inte är rosenskimrande när man har barn....ett rätt så tufft jobb man ger sig in i.
Och det tar som inte slut heller...

Sömnlösa nätter och lite sex...det är bara början

JA!! Detta har jag också tänkt...Hur orkar man?? Hur orkar man sitta hemma och vänta när ens tonåring är ute på stan? Hur klarar man att ens barn är mobbat i skolan? Hur hanterar man om ens barn får en djup depression? Eller en annan svår sjukdom?? Hur orkar en människa detta?? och är det värt det? Jag är så kluven och orolig och ängslig,..Vill jag eller inte? Att leva utan barn vore hemskt! Att leva med barn kanske också är hemskt? Barn är meningen med livet. Men.. Ja jag vet helt enkelt inte och som någon sa tidigare. Tänk om man inte känner sig redo förän det är försent...

Tack alla för alla kloka tankar och åsikter, det känns bra att skriva av sig lite och dela det med någon =)

Man älskar sitt barn så mycket att det gör ont och man orkar inte tänka på allt som kan hända. Gör man det så går man under!