Ångest...(om barn)...

Jag är 23 år och frivilligt barnlös. Jag försöker inte övertala någon annan att tänka som jag, jag vill bara att ALLA ska tänka efter innan ett så stort beslut, för det är inte som att byta jobb, köpa ett hus eller liknande: en liten människa kan bli lidande.

Dessutom kan jag tycka att det är lite sorgligt med denna nya trend i kändisvärlden där barnen är som accesoarer, ju fler och konstigare namn desto bättre. Det gemene man kanske inte tänker på är att de har pengar till att ha heltidsanställda nannys så att de hinner med att vårda sitt yttre, träna bort sin "babyweight", jobba och synas i kändisvimlet.

Jag närmar mig 30... (Hua mig!) Två egna barn och ett bonusbarn!

Jag vet, kanhända jag är lite annorlunda.. ;) Men gjort är gjort och det är skönt att känna att livet ligger framför mig. Jag saknar givetvis mina tonår som jag inte fick uppleva på samma sätt som mina kompisar.. Men jag kan uppleva livet på ett vuxnare sätt nu och tror jag får mycket mer ut av det.

Det är sant, det är alltid olika från person till person, hur man upplever det som är jobbigt. Hur man hanterar det. (Jag hanterar det med kärlek och tålmodighet - mina vänner fattar inte att jag orkar vara så lugn och det stärker mig!)

Men det är ändå jobbigt. Jag är trött trött trött. Värre var det när barnen var mindre. Idag kan vi prata om det är något fel.

Jag tror att många par glider isär pga barn. Att många inte inser hur viktigt det är att vårda parrelationen lika mycket som barnen. Många nyblivna mammor går så helt upp i sina små barn att papporna känner sig bortstötta och därmed hjälper till mindre och mindre.. Åh, jag har så mkt tankar kring detta, men är sjuk och orkar inte riktigt förklara på det sätt jag vill...

Inte sagt att det är fel att till 200% ta hand om barnen. Men när kärleken vuxna emellan blir lidande blir i slutändan barnen lidande. Det gäller att vårda allt man har för att orka hålla ihop och kämpa om något är jobbigt.

Känner igen det där med press från föräldrar och andra..Men INGEN kan ju avgöra när det passar en själv att försöka få barn., och jag tror att vi alla har våra skäl till att vi väljer att göra på det ena eller andra sättet. Jag kommer va minst 35 när jag ev får mitt första barn, och för mig har det helt enkelt inte funkat innan. Om man väl har barn så tror jag helt självklart att de är en del av meningen med livet, såklart kommer man ju älska dem över allt annat!!

janedoe, om du inte dömer mig så låter jag bli att döma dig - ok?
Jag är en av dessa som du inte (ve och fasa) kan förstå dig på. Jag har nu två underbara, friska barn med rätt man och vi är en lycklig familj som kommer att leva tillsammans resten av livet. Inga uppslitande skilsmässor här inte.
Om jag hade valt att skaffa barn tidigare så hade jag utsatt dem för en olycklig mamma och skilsmässa eller ännu värre en man som använde våld som ett argument i våra diskussioner.
Så, låt bli att förfasa dig, alla lever sina liv och det finns alltid en anledning till allt som händer.

TS, om dina föräldrar hade svårt att bli gravida så skulle du kunna gå till en läkare och undersöka dig. En kompis till mig (hon var i och för sig 36 år) gjorde det och de upptäckte att hon hade väldigt få ägg kvar så hon fick påbörja IVF direkt. (Det blev ett barn efter andra försöket ).
Ju äldre man blir desto sämre blir chanserna att bli gravid, speciellt om man inte har barn sedan innan. Visst ökar riskerna för Downs syndrom, men man kan få ett barn med Downs när man är 20 år också.
Själv så var jag som du TS, mannen kändes inte riktigt rätt. Jag sa att jag skulle ha barn innan 30, sedan sköt jag fram det till 35. Vid 35 började min mamma att bli väldigt orolig och tyckte att jag kunde skaffa barn som ensamstående innan det var försent...ja se mammor
Vid 36 fick jag mitt första barn med en man som allt kändes rätt med (vi gifter oss först nu eftersom vi tyckte att det var mer bråttom med att skaffa barn). Barn nummer två ville inte bli till trots flera försök och ett par missfall, så jag hann fylla 40 innan hon kom...(hugaligen tydligen).

Min pappa var 50 år när han fick mig och det har absolut inte påverkat mig negativt. Tyvärr fick han cancer och lever inte idag så att han fick träffa sina barnbarn, men jag tycker inte att han gjorde fel som skaffade mig (dö kan man göra även som ung, det finns inga garantier). Vi vet inte vad framtiden för med sig. Att skaffa barn som ung har sina fördelar och nackdelar, att skaffa dem som äldre likaså. Det finns inget som är rätt.

Nej då, bättre lyckliga barn med gamla föräldrar givetvis. Där har jag inget att säga emot.. ;)

Men det är trist när man kommer upp i tonåren. Att se sina kompisar uppleva helt andra saker med sina föräldrar än jag fick...

Tror det finns många som förfasade sig över mina unga år som nybliven mamma.. Det var ofta jobbigt med dömande blickar. Inget man som "äldre" nybliven förälder får uppleva, i synnerhet inte i dag kan jag tänka.

Aleta, Tack för ett klokt och lugnande inlägg =)
Jag är 27 och min pappa är 50 idag =D Herregud som om jag skulle vara nyfödd idag...
Men somsagt dö kan man göra ung och kanske kan man inte heller få barn alls, det skall man ju inte räkna med.

Jag har verkligen slarvat med att gå till gyn och så vilket också känns jobbigt och jag tänker på det ofta, jag har aldrig tagit cellprov tex. Varför jag inte gått beror på obehagliga upplevelser jag haft som liten...

Men vad är det för undersökning man gör då? för att se äggen?

Föressten han är ju för sjuttsingen bara 47...=D

Fast det var ju annorlunda förr också.

Det beror lite på var man bor, i Stockholm har de unga mammorna svårt med attityder och att bli tagna på allvar. På landet är det tvärt om de äldre mammorna som ses snett på.
...men som sagt, det finns inga rätt eller fel, ålder har inget med hur bra förälder man är, det är vilken person man är som har betydelse.

TS, hon gick till en privat gynekolog för en fertilitetsundersökning.

Jag är som just i början pa min sjunde manad.. 33 ar gammal, going on 34 (december), maken är 36 snart 37 och vi har varit tillsammans i 15 ar i ar. Vi gifte oss efter 13 ar tillsammans först. Och det är först nu vi bada har velat fa barn. Förr oss gick det snabbt som sjutton att bli med barn och hittills har allt gatt som en dans pa rosor. Enligt alla tester star allt rätt till, men sâker kan man ju aldrig vara, men det kan man a andra sidan inte vara vid 20 heller...

Vi ville definitivt inte skaffa barn innan vi bada var säkra pa att vi ville ha barn. Vi hade en större kris för ca 4 ar sedan och da var det över huvud taget INTE aktuellt. Jag angrar inte att vi inte gjort det tidigare för vi var helt enkelt inte klara för det.

Bry dig inte om föräldrarna - det är inte DE som ev ska ha barn och def inte DE som bestämmer OM ni ska ha det. Visst kan det bli jobbigt om de är paträngande - hade det inte varit för makens mor sa hade vi kanske tom bestämt oss tidigare; men hon var sa himla PA att vi bada blev anti, i synnerhet maken.

Man MASTE inte ha barn och jag tycker man ska vânta tills man är säker pa att man vill ha det. Sedan, det där med att känna sig redo och vuxen - nja det gör man nog inte förrän man star där med barnet i famnen... Jag âr livrâdd o lycklig samtidigt!