Skilsmässan ett faktum?

Bra att ni pratade om det. Jag tror inte att du lever i en önskedröm vilket du skrev att du är orolig för. Tycker att du har helt klart för dig och jag tror också att mycket kommer lösa sig om han bara kommer in på behandling och slutar dricka och börjar ta ansvar. Tror att det finns hopp för er med eftersom att jag själv på nära håll har sett vad som kan hända när någon blir nykter och börjar ta ansvar. Tycker fortfarande att familjeterapi också skulle vara bra för er.

Ja, familjeterapi är nog en bra grej. Jag ställer mig positivt till det.
Detta får dock bli någonting för framtiden, när det har ordnat sig lite bättre med jobb för hans del.
Han har inte direkt svarat på mitt krav om behandling, men säger att han absolut inte ska dricka NÅNTING när han är hemma eller där omkring, vilket ju också blir ett orosmoment mindre för mig. Men jag var även tydlig med att det här är sista rycket. Så småningom kanske han kommer till insikt själv hur "dum" han har varit. Han vill verkligen att vi ska ordna upp det här och är beredd att göra det som krävs.
Har också talat om för honom att jag inte är ute efter att få min vilja fram, utan att vi ska kunna komma på lösningar som känns bra för oss båda. Inte att den andra känner att man har gjort det för den andres skull, utan även för sig själv.

Jag känner att det kanske finns en gnutta hopp någonstans ändå. Många tycker säkert att jag har fegat ur igen, gått med på halva lösningar, men det känns ändå som ett stort steg. Hans reaktion var absolut inte som jag förväntat mig, utan mycket bättre. Det kanske kommer något gott ur det här ändå!

Det låter som att han tog över dialogen rätt rejält.

Hur bemötte han dina krav? Fick du något svar?
Bygga klart pojkens rum kan ni säkert göra ändå - om han sätter igång och letar nytt jobb så kan han få ett! Ett betydligt tryggare än det han har idag, misstänker jag.

Det låter som att ni gått in i ganska djupa hjulspår, och det kan vara knepigt att släta ut vägen igen (fast det kan ju gå - om båda verkligen vill).
Kanske är han bekväm med situationen som den är nu, men problemet är ju att han är den enda i familjen som är det för närvarande.

Han sa att ni skulle diskutera mer i helgen. Ja det var ju bra, men det var väl egentligen inte hans sak att besluta om.
Det var ju för sjutton du som hade något att anföra!

Jag kanske läser in "fel" saker i det jag läser, men sammantaget _låter_ det faktiskt för mig som att han är rätt bra på att liksom "vända" saker till sin egen fördel och få det att låta som att det är du som är ute och cyklar. (Ta det med lite salt, för jag känner ju inte karln i verkligheten så att avgöra hans person alltför ingående kan ju vara en aning vanskligt).

Hoppsan, du hann posta det där inlägget innan mitt kom med. Så en del frågor var visst redan besvarade...

Septemberbruttan
Män är roliga dom, du påtalar problemen hans svar handlar om pengar.. jag påtalade problem för mitt x hans svar handlar om pengar ... Allt handlar om pengar för dom verkar det. Men om jag har klarat mig på mina ynka pengar i 6 år så kommer du att göra det oxå. Jag har haft det jätteknapert under hela den här tiden men hellre pank än leva med honom.
Du kommer att få ett bra liv på egen hand om du väljer att leva ensam

Ja, mycket hinner hända på kort tid.

Det här är vad vi kommit fram till så här långt:
- Nolltolerans vad gäller drickandet hemma eller där omkring, alltså det går INTE att sätta sig hos grannen och supa, för då är han ju inte hemma. Hans motkrav var att han inte ville/behövde följa med på några festligheter. Inga problem, de har jag ändå alltid gått på själv.

- Han ska ta ett rejält krafttag för att fixa ett annat jobb, närmare vår hemort. Han har redan gjort upp planer på vilka han ska ringa, när osv. Mycket bra!

- Han säger själv att han vill vara närmare oss och tillbringa mer tid med barnen och mig, kunna vara mer delaktig i vår vardag. Bra!

Vad tycker ni? Synpunkter!

Menar han allvar så är det ju jättebra. Oavsett om din och hans relation repar sig eller inte, är det ju bra om han tar ansvar för sin relation till era barn och kommer närmare dem geografiskt.

Släpp inte på din press på honom, utan visa att du menar allvar med din gränssättning.

Familjeterapi i någon form kan nog vara bra för er, oavsett hur relationen utvecklas i framtiden. Försök få med dig honom på sådant så snart det är möjligt.

Ja, om han gör som han säger är det ju ett mycket bra första steg! Det visar ju att han lyssnar och förstår vad som är viktigt för dig och är beredd att ta de nödvändiga stegen!

Vad det gäller drickandet, det är också ett steg i rätt riktning men jag tror att i slutändan vore NOLL alkohol och terapi något att sträva efter. Men, Rom bygdes inte på en dag och om han är beredd att dra ner på supandet när han är hemma/i närheten är det som sagt, ett första steg i rätt riktning.

Att han lyssnar på dina tvivel, krav, önskemål,... och tar åt sig är ju hur som helst en bra (och nödvändig) bas att utgå ifrån och det ger ju hopp om att allt kommer att ordna sig!

Så här tycker jag:

Du har bara ett liv, du kan inte slösa det på en karl du inte älskar. Så allt hänger på om du älskar honom eller inte... Om du gör det och vill satsa: flytta till Stockholm med barnen? Starta ett liv? Eller sätt ultimatum att han måste komma hem till Norrland?

Det blir lite tvetydigt råd det här, men det är med flit för du är den ända som kan avgöra vad som är rätt. Jag kan bara hjälpa dig genom att få dig att tänka på vissa saker...

Ge inte upp för tidigt! Men kasta inte bort ditt liv. Över allt annat förtjänar du kärlek! Och dina barn också. Och att vara lyckliga...

Om din man kan ge dig kärlek och du honom och ni kan leva som en fungerande familj, satsa då! Nån av er måste kompromissa och uppoffra nåt så ni kan leva tillsammans.

Och hans alkolism går också att bota, om du älskar honom kan du hjälpa honom igenom det. Samma där: sätt ultimatum. Säg att du älskar honom men att du inte kan kasta bort ditt liv på en alkoliserad och frånvarande man. Man måste "shape up" för att få ha kvar dig...

Så känn efter. Sov på saken många nätter innan du tar ett beslut. Och om du vill skilja dig, separera kanske först? Allt behöver inte ske över natt.

Men framförallt: lev inte ett liv utan kärlek.

Jag tycker att det låter bra. Han är ju tillmötesgående och verkar respektera dina åsikter och ta det på allvar.
Fast en sak som är lite förvirrande är ju att ni nu har kommit överens om att han inte ska dricka när han är hemma. Vad händer när han inte är hemma och när han är iväg i Stockholm? Detta kommer säkert fungera om han inte är alkholist, men om han är alkoholist så kommer ju inte detta att funka eftersom att han inte i så fall kommer kunna ändra sina beteenden förrän han har lagt ner det helt. Alkoholism är ju en sjukdom som påverkar personens beteende även när personen inte är full t.ex. att man är ansvarslös på olika sätt och tankarna kretsar kring alkohol istället för andra saker som då blir oviktigt.
Hoppas att det löser sig! Det är ju många steg i rätt riktning. Om ni går efter det ni bestämt nu så kommer det hursomhelst visa sig om han behöver ytterligare hjälp i form av behandling eller om han inte är alkoholist eftersom att han inte ska dricka alls när han är hemma. Du kommer ju märka om han fixar det eller inte.

Det viktigaste för mig just nu är att han är nykter när han är hemma och att han inte heller har för avsikt att dricka hemma, eftersom detta varit ett ständigt orosmoment. Kommer han dricka idag eller inte? Det bästa har alltid varit söndagar, inte för att han ska åka utan därför att jag visste att "det värsta" är över. Det blir inget (mer) drickande den här helgen iaf.
Sedan är jag självklart rädd för att han då kommer att dricka desto mer i fall han är borta. Men han kanske kommer på att det går jätte bra att vara utan sprit, att han faktiskt inte behöver det.
Men i längden strävar jag naturligtvis efter att han ska gå på behandling och får det "fixat" en gång för alla.

Men, en sak i taget. Den som väntar får se...

Det är väl till syvende och sist ditt val och inte hans. Sätt en gräns för hur länge du tänker vänta in honom och hans beslut att bli frisk; gå sedan efter det beslutet. Han kanske inser att han måste in i AA/behandlingshem/terapi eller något och verkligen genomför det men tyvärr tror jag han som så många andra beroendesjuka litar för mycket till sin egen förmåga; dvs de tror sig kunna sluta med sitt beteende men varje gång slutar det på samma sätt, de trillar dit igen.

Så även om hans intention är att inte dricka hemma, att sköta sig osv så kommer beroendesjukdomen att göra det svårt att hålla löftet.

Rekommenderar boken "anhörig" av katerina janouch, det är en i mycket självbiografisk bok om hennes liv md en beroendesjuk man.

Jocelyn

Jo, jag har läst hennes bok, kastade mig över den som en hungrig varg! Den är verkligen bra, men alla mina försök att få honom att läsa den var lönlösa.
Jag vet hur du tänker när du säger att som alla andra alkoholberoende så blir det oftast samma visa igen efter ett tag, och mitt krav är att han ska vara nykter och så småningom själv komma till insikten att han behöver hjälp. Jag var även väldigt tydlig med att detta är absolut sista rycket! Trillar han dit igen så lämnar jag honom, då kan han ägna sitt liv åt att supa om han så vill.
Men, man vill ju så gärna kämpa, men naturligtvis har även jag en gräns för hur länge jag orkar hålla på.

Det låter som om att du löser allt själv redan, det enda som skulle göra någon skillnad är väl ekonomin. Du skulle klara dig utmärkt! Ofta är bördan av en partner som man tvivlar på tyngre att bära än ansvaret för att uppfostra barn och ta hand om hemmet ensam. Du verkar inte lycklig, sånt märker barnen, jag röstar för skilsmässa!

Septemberbruttan

Det ligger mycket i det som skrevs tidigare av Utomlandsbrud, att en sann alkoholists gärningar påverkas av beroendet även under nyktra perioder.
Kanske är du bekant med detta.

Jag tvekar inte en sekund på att du KLARAR att leva själv med barnen. Det framgår tydligt att du är en person med initiativkraft och koll på läget.

Men nu skriver du också att du är villig att ge honom denna -sista- chans.
Då det är din innersta vilja så önskar jag dig all lycka i det!
Men vägen kan bli ganska lång.

Ja, jag menade nog mest att boken är en liten "tröst" till dig själv. Så upplevde jag den i alla fall, jag har ett liknande förhållande bakom mig. Det "dog ut" eller vad man ska säga pga att han inte klarade att någonsin erkänna sina problem.

Det här med beroende är svårt för en beroendesjuk menar ju alla löften de ger, och de vill ju så gärna men sedan klarar de inte att stå emot ändå. Så även om de älskar en själv med hela hjärtat så är en bit av deras själ liksom "kidnappad" av beroendet.

*flummigt*

Jocelyn

Vilket bra sätt att beskriva det på!

Visst var boken en väldigt stor tröst för mig, absolut. Just att känna att någon sätter ord på alla mina känslor och upplevelser. Så här är det, deal with it!
Nog vet jag att det här med löften inte brukar hålla, att de till slut inte kan stå emot beroendet, hur gärna de än vill. Men det tycker jag ändå är hans sak att ta tag i om han verkligen menar det.
Som sagt så är det här hans absolut sista chans, vill han inte bli frisk så kan inte jag hjälpa honom heller. Som bekant så kan man ju inte hjälpa nån som inte vill bli hjälpt.

Nu när jag har fått sovit på saken en natt känner jag mig faktiskt lite besviken. Livet hade blivit så mycket enklare om han bara hade sagt att vi ska skiljas, nu blir det ju ännu mera kämpande som sedan kanske inte resulterar i nånting.
Men jag kanske inte är riktigt beredd att ge upp på oss ännu, som en klok kompis sa till mig en gång "Man måste kämpa tills man känner att man har kämpat färdigt".

Men jag vill verkligen tacka så här långt för alla synpunkter, hjälp och stöd jag har fått. Tack så hjärtligt mycket!