Skilsmässan ett faktum?

Sister of the Night

Jag kan faktiskt inte säga till 100% hur det skulle te sig med barnen. Han pendlar mellan att strunta i dem och att hjälpa mig så gott han kan. Men i första chocken tror jag nog att han bara skulle dra, utan att bry sig om dem, vilket ju gör det fruktansvärt svårt att förklara för barnen om och när pappa kommer tillbaka.
Men vid andra tillfällen så har han sagt att han naturligtvis skulle ställa upp för oss om det blev så, att han inte kunde se att vi mår dåligt och så vidare.
Men hur det verkligen blir i slutändan vet jag ju inte, vilket gör det hela ännu mer komplicerad.

Hej Septemberbruttan!

Jag har läst igenom hela tråden och kan bara instämma med de andra, speciellt Sister som verkligen får fram konkreta saker!

Ville bara bidra med min egen historia, mitt liv såg ut som ditt för fyra år sedan. Jag var gift med en man som jobbade skift dag och natt, och fick själv ta hand om våra barn, huset m m. Han drack mycket i perioder och vi kunde aldrig ha något alkoholhaltigt hemma.

När jag började jobba blev han supersvartsjuk och kontrollerande. Han började prata om att jobba på samma ställe som mig bara för att vara i närheten "så att vi kunde umgås". Samtidigt ville han inte byta jobb (han är en person som väntar på att jobben ska komma till honom istället för att söka själv...). Jag fick hämta/lämna på dagis, reste 2,5 timme i vardera riktning till mitt jobb, skulle se till att barnen var tysta så att han fick sova dagtid om han jobbade natt när de var sjuka osv. Jag försökte med allt, tänkte att man ska hålla fast och "gilla läget". Samtidigt slog jag knut på mig själv.

Till slut valde jag skilsmässa, men det var ett svårt beslut som växte fram gradvis. Jag började med att flytta ifrån huset med barnen (då 2,5 och 4 år) till en egen lägenhet, utan att skilja mig från honom. Ville bara ha en paus där jag kunde prova själv hur mitt eget liv skulle se ut, om jag skulle klara barnen, hur barnen skulle må, om jag skulle sakna honom osv. Redan efter en månad kände jag att jag klarade att vara själv, det var t o m skönt! Äntligen fick jag styra över mina egna tider själv och planera mitt liv med barnen själv! Då tog jag ut skilsmässa.

Fördelen för min del var att jag redan var ute ur huset, så jag kunde låsa om mig och slippa hans hot osv. När jag flyttade tog jag med mig lite möbler och barnens saker, så därför fanns de redan "säkrade". Han ringde ofta och pratade mycket, grät osv men jag stod på mig tack vare vänner och familj.

Idag är jag nygift med en underbar man som är allt för mig och barnen! Han är barnens pappa på alla sätt, de kallar honom också för pappa. Deras biologiska far har barnen ca en dag i månaden, och vi har ett ganska avslappnat förhållande idag. Jag har aldrig ångrat att jag lämnade honom. Och barnen har också tagit det väldigt bra och är tillfreds idag.

Jag vill bara försöka peppa dig lite och ge dig en känsla av att du kan klara det oavsett hur du vill göra. Det är jättesvårt att ta steget och man tvivlar många gånger både före och efter, men man orkar. Och belöningen kommer efter ett halvår, eller efter ett år. Då kommer du att känna att du är en lugnare person vilket även barnen kommer att känna.

Varmt lycka till!

Kram Anna

Vad han än väljer i den sitsen så är det just hans val. Väljer han att vara en rikitgt pinsam ursäkt till farsa så sviker han dem, men de har fortfarande en mamma som bryr sig om dem och det är värt massor.

Det låter som att han är lite labil i sina åsikter när det kommer till en möjlig separation... hänger svängningarna samman med om han är nykter eller inte?
Eller svänger det lika snabbt hursomhelst?

Skogstigern

Tack för det vänliga omdömet! Och vilket jättekliv du tog - underbart att du fick rätsida på livet igen!

Sister of the night:

Tack så mycket! Det var en riktig omställning, jag tvekade mycket innan jag bestämde mig. Men det kändes skönt att ta steget gradvis, först flytta för att testa, sedan bestämma sig.

Idag är jag bara lycklig!

Sister of the Night

Hans svängande hit och dit har inget att göra med om han är nykter eller inte, det är lika oavsett. Mer än att när han dricker så klarar han sig lika bra utan "kärring", han behöver minsann inte nån osv. en massa fyllesnack med andra ord.

Skogstigern

Tack för att du delade med dig av dina upplevelser och erfarenheter, det är värt mycket. Min man är av samma åsikt som din var, jobb är inget man söker, de kommer till en...hur dum få man vara?

Jag tycker att det är väldigt svårt att veta hur jag ska bete mig. På ett sätt vill jag inte bara le och vara glad, låtsas att allting är jätte bra för att nästa dag tala om för honom att jag vill skiljas. Men jag vill inte tala med honom på telefon heller, sånt vill man ju ta ansikte mot ansikte. Man får väl försöka att hitta någon gyllene medelväg.

Men det här med lönen? Ingen bra ide att inte sköta det. Hur blir det i framtiden? (Pension och liknande. Det är lurigt med pengar, man kan bli beroende även av dem) Inga försäkringar gäller. Han kan ju lika gärna bli av med jobbet, som att välja att sluta!

Känns inte helt rätt.. tror på iden att flytta ifrån tillfälligt till att börja med för att konkretisera saker och ting. Få perspektiv på saker och ting. Hinna tänka i lugn och ro.

burken

Jag har påtalat för honom att det inte känns bra, just för t.ex pensionen och liknande, men det är ingenting som han verkar bry sig om.

Saken är den att jag inte vill flytta ifrån huset, inte till något pris (nästan). I så fall är det ju då att han flyttar tillfälligt, men jag tycker att jag vet mer än väl hur det känns att vara själv och även att sköta allting själv. På den biten blir det ju ingen större förändring. Det skulle i så fall vara för att känna efter hur det känns ekonomiskt, för det är det enda jag inte vet. Men jag tror att jag bör klara mig på min lön, även om det inte blir "fett".

Jaha, mot min vilja som kom diskussionen upp på telefonen idag, huruvida vi ska fortsätta eller inte och vad som krävs för att det ska kunna fungera.

Jag ställde mina krav att om det här ska gå runt så ska han skriva in sig på en behandling inom en vecka. Sedan kom naturligtvis även pratet om jobbet upp och han påstod att han "väntade" på jobb. Jag gjorde det väldigt klart för honom att jag inte kan sitta och "vänta" på att jobben kommer till mig, utan att man måste ligga på. Men allting som fanns i hans huvud var pengar, pengar och pengar.
"Vadå, ska vi riva utbyggnaden då, eller? Meningen är väl att pojken ska ha ett eget rum" Ja, det förstår väl jag med, och jag har inget bra svar på hur det går att lösa, men nåt sätt måste ju finnas.
Men jag är av den åsikten att bara han blir nykter och tar tag i sitt problem, så kommer mycket annat att lösas på samma gång. Rätta mig gärna om jag lever i någon slags önskedröm.

Han sa iaf att vi skulle prata mer om det här i helgen, så vi får se vad som händer.

Kände bara att jag måste prata av mig lite...

*kramar om*

En klen tröst är nog att han, som många män, fokuserar på praktiska saker (typ pengar) och tror att han därigenom tar det ansvar som förväntas av honom. Det kan du ha i huvudet för att förstå hans agerande, men låt inte det styra vilka krav du har på honom eller ditt agerande.