Skilsmässan ett faktum?

Sister of the Night

Tack för ditt inlägg, det hjälper väldigt mycket. Man behöver nog nån som trycker på en lite för att få styrkan att klara det.
Det blev väldigt lite sömn i natt och jag har verkligen tänkt och funderat och vänt och vridit på det här, men jag kommer ändå inte ifrån det faktum hur illa ställt det egentligen är.

Jag har börjat fundera lite praktiska saker, hur jag ska lägga upp det hela och vad som kan tänkas hända.
Jag ska först och främst prata med honom, i klartext, tala om för honom hur jag tycker och känner och vad som krävs för att det här ska fungera. Jag tänkte ge honom en tidsfrist på en vecka att skriva in sig på en behandling, fixar han inte det eller tycker att jag bara pratar strunt så blir det plan B, skilsmässa. Då vet jag att jag MÅSTE göra det, både för mitt eget och mina barns bästa.

Tack så länge för allt hjälp och stöd!

Jag har haft en svårt alkoholiserad far, som min mor gav upp på först när det egentligen var för sent. Så nog förstår jag också en del av vad du gårr igenom även om det då inte var hot inblandade och inte gällde min egen relation.

Sjuk är han säkert, men det är en sjukdom som man faktiskt vid en punkt kan välja att fly in i eller inte och en sjukdom man kan välja att behandlas för och utsätta sin omgivning för eller inte. Är han inte beredd att göra det valet så är det kanske fortfarande synd om honom, men inget som en annan vuxen ska behöva leva med.

Sorry om jag låter hård, men jag har sett för mycket för att dalta.

Den andra sidan vet jag mindre om - men rådet att kontakta en jurist för att veta vad som är ditt och inte låter klokt. Hur du ska undvika hot vet jag inte alls, men finns det en kvinnojour i din stad så kanske de kan ge dig råd?

Gott att höra att mina ord kan vara till nytta!

Det låter vettigt. En vecka är faktiskt rätt generöst med tid, så om han verkligen vill så hinner han ju.

Han är inte hemma just nu, misstänker jag?

Nej, han är inte hemma nu. Han ringde mig nyss och hade precis vaknat, efter en grillkväll med öl...så NU skulle han åka ut och jobba.

Hur tycker du att ett bra nätverk borde se ut? Jag har mina föräldrar och mormor som står bakom mig, en kompis som står mig väldigt nära och som själv har varit narkoman, så hon förstår båda sidor och kan förklara väldigt bra. Vi brukar dessutom passa varandras barn, så att "dumpa" barnen där blir nog inga problem. Numret till kvinnojouren har jag också.

Ungefär så, faktiskt. Sen kanske man inte direkt kan säga att det kan bli för stort. Men huvudsaken är att det är tillförlitligt när det verkligen gäller.
En annan sak jag tänkte på är om ni har någon form av husdjur. Det förekommer att män som uppvisar den här typen av beteende kan få för sig att skada/hota att skada dessa för att få sin vilja fram.
med tanke på att han redan går på "döda" ting som porslin och så, menar jag.

Hej septemberbruttan!
Jag tycker också att det låter bra att du ska ställa ett ultimatum till honom och att du samtidigt ger honom en chans att göra något åt sina problem, för han verkar ha stora problem. Det där med att han inte kan ta en behandling för att han måste jobba stämmer ju inte för det finns behandlingshem som man kan gå på på kvällstid varje dag, dessutom borde han ju kunna ta semester och bli inlagd om det är det som krävs.
Tycker att det att bra att du resonerar kring alkoholism som en sjukdom och det gör ju också att du vet att din man kan förändras om han lägger av och börjar tillfriskna från sin sjukdom. Därför tycker jag också att det är bra att du ger honom en chans och om han verkligen går med på att göra en behandling kanske ni kan lösa era problem genom familjeterapi. En annan sak som jag tänkte på när jag läste ditt inlägg var att du begär att han ska flytta på sig. Om du och barnen flyttade med till Stockholm så hade du förmodligen inte behövt dra hela lasset själv. Kanske är det en möjlighet?

Jag hoppas att oavsett om ni fortsätter tillsammans eller inte att du kommer må bra igen. Jag antar att du redan känner till att Al-anon www.al-anon.se/ finns för de som befinner sig i din situation.

En vecka låter som en bra tidsfrist.
Och tänk på att du sköter ju redan allt själv så då skulle klara av det även efter en skilsmässa. Vad gäller barnen så kan jag säga att det är bland det värsta som finns att växa upp med föräldrar som bråkar och den ena är alkoholist, tro mig jag vet!
Så om det blir skilsmässa så klarar du och barnen det! Bättre att leva med en vettig föräldrer och träffa den andre ibland (om det skulle funka för er, alltså). Hellre att man som barn har en bra vettig förälder än två som mår dåligt.
Tänk igenom allt praktiskt, ta fram papper på bostaden, bil etc. Kolla vem som äger vad, hur mkt pengar det finns på banken, kolla upp vad du har rätt till och så.
Du kan kolla på den här sidan: www.juristjouren.se Det är kostnadsfri rådgivning dygnet runt. Rikstäckande hjälp: 0771-333 444.
Lycka till. Du kommer att klara detta.

Sister of the Night

Ja, vi har en hund, som är hans "allt". Han behandlar henne som om hon vore nåt slags helgon (liten överdrift bara), mao finns det ingen som helst risk att han ger sig på henne.

Utomlands-brud

Att flytta till Stockholm är tyvärr inget alternativ, dessutom har vi ju sagt att VI vill bo i Norrland, dessutom är han född här i trakten och känner sig hemma här. Jag begär inte heller att han ska flytta på sig, men ett alternativ vore t.ex. att ha ett jobb där man jobbar en vecka och är ledig en. Det skulle ju underlätta en hel del för oss alla, han får ledigt en vecka och jag kan ägna mer tid åt mig själv just den veckan.
Eftersom han "officiellt" inte jobbar (ni kanske förstår vad jag menar), så är det inga problem att sluta jobba precis när han vill, så hans ursäkt om att han inte kan vara borta köper jag inte. Sen att det är ett väldigt stort steg att ta förstår väl jag med, det har ju varit hans livsstil de senaste 20 åren.
Nu undrar säkert många varför jag gav mig in i det här då han hade alkoholproblem redan när vi träffades? Men jag kände inte honom sen tidigare och visste alltså inte om några såna problem, och de första två åren i vårt gemensamma liv drack han så gott som ingenting. Inte förrän vi flyttade tillbaka till hans hemort och hans gamla kompisar började det så småningom komma tillbaka.
Men det kanske finns hopp för oss ändå... Vill så gärna hoppas och kämpa, i nöd och lust...

Vad jag menade i inlägget är att du ska vara beredd ifall han inte söker hjälp!
Då måste du stå på dig och iaf separera, kanske det får honom att vakna upp.
Och vare sig han söker hjälp eller inte så behöver du och barnen hjälp. Kolla med Anonyma Alkoholister, ibland har dom anhörigträffar och ibland även speciell hjälp till barn till alkoholister.

Då är det alltså du själv som står mest i riskzonen om allt spårar ur.
Det känns rejält oroväckande att han faktiskt låter sina känslor ta sig våldsamma fysiska uttryck, även om dessa -så här långt?- är inriktade på saker.

Det stämmer visserligen att man kan bli en nykter alkoholist för resten av sitt liv. Men det kräver en vilja av stål och det är nog inte alldeles enkelt ens då.
Men det går. Absolut!

I längden blir det ohållbart för de små att ta del av pappas beteende när han är onykter. Deras unga mjuka sinnen skaffar sig spår som kanske aldrig kan jämnas ut.
Jag förstår att du inser det, nu vore det bra om även din man insåg det!

Tolkade jag dig rätt tidigare? Är det hans mening att verkligen strunta i sina egna barn, om du väljer skilsmässa? (Även om det bara är tomma ord, så är det ju sanslöst att tillgripa dem. Men jag kanske missförstod den biten? *hoppas*)