Svärföräldrar (långt)

Har inga goda råd att ge, men jag kan säga att jag känner igen mig sååå mycket. Trivs inte heller hos mina svärföräldrar. Samma sits här, de bor tio mil ifrån och ett besök innebär oftast övernattning. Så fort vi kommer dit vill jag åka därifrån igen... De är absolut inte elaka eller dumma på något vis, men de är så fruktansvärt annorlunda jämfört med vad jag är van vid hemifrån. Min man tycker också att de är "annorlunda" och är helt olik dem... Vet t o m att det finns tillfällen då han skäms för sina föräldrar. Därför känns det extra hemskt att jag inte riktigt trivs och kan stötta honom när vi är där. Det här blev hemskt osammanhängande och babbligt och jag ska på möte nu... ville bara säga att jag förstår så väl vad du menar.

Ja du..svärföräldrar och uttrycket "pain in the ass" går ibland hand i hand

Kommer inte överrens helt och hållet med mina svärföräldrar av den enkla anledningen att de i början när vi träffades var trevliga, frågade mig mycket om vad jag jobbade med, utbildning osv och jag svarade ju i tro och hopp om att vi skapade en bra början på ett vänskapsband oss emellan...

Hej vad jag bedrog mig där.

Efter ett par månader fick jag klagomål (via min sambo) hur dålig jag minsann var på att städa då jag ändå gick hemma hela dagarna arbetslös och inte gjorde någon nytta (hade timvikariat men det var tydligen inget riktigt jobb).
Jag var än det ena och än det andra.

Min sambos pappa ringde upp honom en kväll och skällde ut honom totalt och kallade mig för diverse fula saker..helt taget ur det blå!
När vi konfronterade dem öga mot öga blev jag nästan utslängd när jag efter 5minuters förolämplingar sa att jag inte tänkte tåla sånt.

När min sambos brors första son skulle döpas blev bara han bjuden till dopet, inte jag.
Han gick självklart inte dit!

Under ca 1 års tid hade han ingen konatkt med sina föräldrar.
Sen började de ta kontakt igen med honom och med "oss".
Bjöd hem oss på fika och middagar o s v och det värsta är att jag fortfarande känner deras agg mot mig men de är så smarta att de inte säger något öppet utan lindar istället min sambo runt lillfingret och lämnar mig utanför.

Att vara på middag hos dem är hemskt för antingen är det ingen som pratar med mig (men med honom går det bra) eller så frågar de ut mig om jobb och sånt bara för att kunna luska hur mycket jag tjänar.

Trist är att de får med honom i detta så inte ens han märker att jag känner mig ensam.
Jag vill inte säga så mycket heller eftersom jag vill att han ska kunna ha kontakt med sina föräldrar, för hans egen skull. Men å andra sidan så finner jag ju mig på ett sätt i deras mobb-metoder genom att vara tyst.

Men jag försöker att inte bry mig om hans familj.
Jag har inte gjort dem något så jag tänker inte stå och ta mer skit än jag behöver.
Åker inte med om jag inte känner att jag "borde" till dem.

Hans pappa pratar aldrig med mig!
Hans mamma pratar med mig ibland, men jag vågar inte lita på henne med tanke på att hon gått bakom ryggen och lurat mig totalt med sina leenden förut.

Hans bror pratar inte med någon av oss och hans sambo (en riktig snobb som tror hon är störst, bäst och vackrast ungefär) älskar att höra sin egen röst och hon pratar och avbryter oss innan vi ens hinner svara.

Förstår att du känner dig sårad och att du blir bortstött av hans föräldrar.

Men när det gäller julklappen så kanske de inte vet vad du gillar och ville köpa något neutralt.

I övrigt vågar jag inte spekulera i det, men jag tycker det är tråkigt att du känner som du gör.
*kram*
Tyvärr så ser ju inte alltid ens sambo vad hans kära mamma gör!
Det är nog det som retar mig mest...att trots att min sambo vet vad hans föräldrar gjort mot mig så kan han ändå inte förstå varför jag ibland är negativ mot dem
Känns på något sätt som de har fått över honom på "sin sida".
Låter jättebarnsligt, det vet jag för det är ju ingen tävling egentligen men det är ju intrycket som de ger, att det är en tävling i uppmärksamhet där de ska vinna!

..måste även tillägga att när min sambos brors andra son döptes blev ingen av oss bjudna.

När vi nu gifte oss för ett par månader sedan (ja, hans föräldrar var bjudna och kom även dit, pappan sa ingenting till mig dock) så sa inte hans bror ens grattis, skickade inget grattis kort eller ens något SMS till min sambo.

Familjeband är konstiga ibland!

Har själv samma problem med min blivande svärmor.

Hon var supertrevlig mot mig i början men nu är det hela tiden att jag inte städar min och min sambos lägenhet trots att han oftast är hemma före mig. Min mat som jag lagar duger inte. Jag ljuger henne rätt upp i ansiktet när jag berättar nånting.

Det är inte heller sådär direkt alla gånger utan det kan vara att hon plockar fram ett par byxor i strl XL som hon hittade, kollar på mig från topp till tå och sen säger: det här är väl dina.

Till saken hör också att jag har komplex för min kropp och alltid har haft det. Ändå är jag inte överviktig utan är 175 cm och väger 67 kg. Drar strl 38 men ändå känns det =(

Det kanske inte låter så farligt men det är mycket sådana där gliringar hela tiden och när man kom som nyss 17 år fyllda med jordens sämsta självförtroende (det är ett par år sedan) så är det förbannat jobbigt =(

Har inget mer råd att ge än att skita i dem! ha trevligt med din sambo och hoppas att han står på din sida i det hela. Det har hjälpt mig mycket!

En stor kram till er alla som har jobbiga svärföräldrar!

Har också svärmor och släktproblem på min sambos sida. Min svärmor ringer bara till min sambo när hon behöver något gjort aldrig för hans egen skull. När han ska firas på sin födelsedag ringer hon oftast före och frågar om inte han kan köpa en tårta och dyka upp hemma hos henne istället. Nu när han ska fylla 30 så beställde hon och hennes nya karl en resa till Tailand. Nu kan de dock inte åka pga. flodkatastrofen, men nu har hon föreslagit att min sambo och hon ska ha gemensamt firande längre fram i vår (när det passar henne bättre)Hon fyller nämligen 50. Listan kan bli lång på många sätt... F
Från början av vårt förhållande så var det jag som kände mig utsatt och kränkt av en hel del av hennes beteende ibland. När hon vill lagra möbler hemma hos oss (trots att vi inte har något rimligt ställe att ha dem)lagra flyttboxar osv. Ger bort saker som hon sedan ber att få tillbaka m.m. Efter ett några år av vårt förhållande, när jag upptäckte beteendemönstret, så slutade jag att känna mig kränkt och utsatt, för det är inte mig det är synd om, det är faktiskt min sambo som de är stygga mot, jag är bara ett bihang. Har till och med tänkt tanken att han kanske aldrig varit ett önskat barn, eftersom det är han som får ta stötarna när något händer eller något ska utföras.
Min sambo är faktiskt en klippa och han vet när svärmor har varit taskig. Vi kan prata om det, men han har bett mig att inte ta upp det med honom alltför ofta, för att det bara känns jobbigt, och för att det inte är något som han kan ändra på.
oj förresten så har svärmot även bett mig att vi inte ska ha vårt bröllop detta året, eftersom hans syster ska gifta sig! Hon gifter sig flera månader före oss!!! Hennes skäl för detta var att det skulle kosta för mycket för henne (hon har ok ekonomi, men det är inte hon som betalar vårt bröllop det gör vi och mina föräldrar.

Oj vad jag blev angagerad här...tihi.... Hoppas inte det jag skrivit ser kompakt och oläsligt ut. Jag har aldrig tidigare skrivit eller deltagit på något sådant här forum på internääätet :-; Håller på och lär mig.

Skönt att höra att man har sina jämnlikar här!

Min svärmor är trevlig men kan inte släppa taget om sin son!

Detta tar sig uttryck på många sätt, bl a

-ringer ständigt, gärna supertidigt och supersent typ halvtolv på kvällen

-har egen nyckel ifall ngt behövs göras i hans lägenhet och den används flitigt

-Kom häromdagen in i lägenheten och sa att vi (jag ock pojkvännen) SKA träffas i veckan för att köpa gardiner (som hon kan bestämma det?) Att de SKA se ut så här och ska sys så här och det ska minsann jag göra för sån sak ska hennes "lille ponke" inte behöva göra...

-Hon tog en tavla och sa att här SKA den sitta och bla bla bla

Kan spricka ibland och har sagt detta till min pojkvän som inte kan förstå, "mamma vill ju bara väl..."

Yeh, right!

Stå på er tjejer! (eller det handlar kanske mer om att våga )

Här känner man igen sig. Min svärmor är inte elak men hon lägger sig i.

Påpekar till min sambo att det nog är bäst att ta på sig långkalsonger då det är kallt ute, han är 30 och borde kunna avgöra det själv.

När vi flyttade in i vår lägenhet så stod hon plötsligt i köket och packade upp vårt porslin och ställde in det i skåpen.

Oroar sig ständigt över vår ekonomi, trots att vår är mycket bättre än deras. Vi jobbar båda två, hon är sjulpensionär och svärfar har varit långtidsarbetslös.

Om sambon är hemma hos dem en helg, så kommer han hem utan smutstvätt. Så fort han har tagit av sig något smutsigt så åker det in i tvättmaskinen. Detta gör hon förmodligen för att vara snäll och hjälpa till, men samtidigt så känns det som en markering mot mig och att jag inte skulle klara av att tvätta ordentligt.

Ja, kära svärmor träffar man så lite som möjligt.

I början tyckte jag både svärmor och svärfar var jättehärliga. Helt annorlunda min familj, dom pratade och skrattade och kramades och verkade verkligen trivas i varandras sällskap. Men så är det egentligen inte...

Svärmor och svärfar har i sig ett mycket komplicerat förhållande...

Svärmors förhållande till sin dotter är skit, hon gör nämligen inget annat än klagar på henne. Och dottern på henne...

I början så var jag precis som en annan här; blyg, men trodde dom var intresserade av att lära känna mig när dom frågade vad jag gjorde etc etc... Igen; så var det inte.

Enligt svärmor så lever jag på min man (hon vet dock inte att vi är gifta) fast jag har egen inkomst. Hon säger inget rakt ut till mig, ej heller svärfar, men när dom pratar med min man tar dom upp "sina farhågor" (som dom så fint kallar det, speciellt svärmor). Det är om allt från ekonomi "hon kräver inte för mycket av dig nu vá (vi är gravida och ska köpa ny vagn), gör hon något hemma (jag är just nu arbetslös med A-kassa), du vet det ska inte du behöva nu när hon går hemma och du jobbar". Sa samma sak när jag studerade 100% på högskola...

Vet inte vad hon talar om mycket, har starka åsikter, men dom är inte grundade på fakta.

Hon försöker spela ut min man och mig mot varandra. Har ingen förståelse för att vi träffar min familj och inte bara är hos dom. Anser att männen ska göra lika mycket hushållsarbete som kvinnorna- så länge vi inte pratar om hennes man och son, dom ska inte behöva göra något.

Anser att hennes son inte kan göra fel, i något.

Blev superglad när hon fick höra att jag ibland bakar eget bröd- då är jag en riktig kvinna!

Åh, det finns så mycket...

Tur att vi (än så länge) bor 4h ifrån dom...

Kan förresten tillägga att hon tyckte absolut att jag skulle köpa en ny vagn- för det har hon själv ångrat att hon inte gjorde...

Får försöka ruska av sig det hela...