Min man våldtar mig

Jag tror att det finns många som är eller har varit i liknande sittuation, och om du vänder dej till tex kvinnojouren kan de säkert ge dej råd om hur du lättast kan ta dej ur detta elände. Kanske kan de tipsa dej om hur du skall prata med dina föräldrar så att de förstår. Som jag förstår det är det svårase just att du skulle stå ganska ensam om du lämnade honom, och att folk i din närhet inte sett hur du blivit behandlad eftersom det sker bakom stängda dörrar (som misshandel oftast gör). Det är viktigt att du bygger upp ettt litet nätverk som kan stötta dej när du väl lämnar honom. Det är ju så killar brukar göra, de ser till att ha folk som står på deras sida, som håller dem om ryggen. Så borde vi tjejer också göra mer.
Du måste berätta för dina närmaste om din situation och få dem att förstå hur dåligt du mår.

Kram
Jazzkatten

Lalalisa!

Jag kan precis förstå hur du känner dig. Jag har varit i denna situation. Jag var gift med en man i 15 år och skilde mig för över tre år sen eftersom han gjorde mot mig det din man gör mot dig. Han våldtog mig och först förstod jag inte att det fanns våldtäkt när man är gift. Han mishandlade mig psykiskt varje dag och en eller annan gånger fysiskt. Han slog även mina barn. Jag levde i detta fängelse och visste i flera år att jag kunde bryta mig ur detta men inte HUR jag skulle göra. Jag var rädd för min familjs reaktion och mina vänners. Jag var rädd att bli utsött och rädd för vad som skulle hända mina barn. Men sedan fick jag en dag nog. Jag gav mig av utan att veta vad jag skulel göra. Det låter säker konstigt men jag trodde faktiskt inte han skulle skada mig om jag lämnade honom trots all den skadan han gjort. Och jag ser att du skrivit i ett inlägg att du tror inte han ska skada dig. Jag säger nu inte detta för att skrämma dig, men jag vill att du ska vara medveten att samma sak kan vara ditt fall , och därför måste du förbereda dig bättre än mig. Han försökte faktiskt döda mig n'är jag lämnade honom. En gång försökte han att köra över mig med bilen och en annan gång så skulle han skära halsen av mig. Så jag var tvungen att byta liv, identitet, allt. MEn barnen lever idag med mig och träffar honom inte. Det har inte varit en dans på rosor att ta mig hit jag är idag men jag är väldigt glad att jag gjort det. För målet är lyckan. Jag skulle aldrig ha blivit lycklig med honom. Jag tänkte varje gång något hände, han blir bättre och gör det inte nästa gång, fel fel fel fel - nej han blir det aldrig! Och så är det i de allra allra flesta fall, så inrikta dig inte på att han är den lilla procent som ändrar sig! Jag förstod det till slut och då ´fanns det inte mycket kvar av mig. Jag bara ber dig min flicka, låt honom inte ta allt från dig! För jag ser ju i din inlägg att du är en stark tjej och att du har mod inom dig. Kan andra så kan du! DU är inte ensam det finns många kvinnor som klarat sig och tagit sig ur sitt äktenskap. Du måste först FÖRSTÅ detta. Jag tror du har gjort det. Sen måste du få veta hur du ska göra, du kan ringa till kvinnolinjen, du kan ta kontakt med kurator, eller du kan prata med mig. För jag vet precis hru du ska göra detta. Därför så ska jag ge dig min mejl adress. Skriv så ska vi prata om det. Vi kan också träffas. arvanehh@hotmail.com
Jag vet att du fortfarande älskar honom, min gränsen mellan kärlek och hat kan vara knapp. Var inte orolig för din familj nu, du måste först tänka på dig själv och det gör du itne ofta!! När du funnit styrka i dig själv och du tagit dig ur den situationen kan du börja tänka på din familj. Annars ska du ta för många uppgifetr på en gång. Du måste i det här verkligen försöka att se positivt på framtiden. För den kommer att vara mycket positiv jag lovar. DU ska inte vara orolig. Det finns många som förstår dig och ska hjälpa dig hela vägen. Jag lovar att jag ska göra det. Nu ska du bara komma ihåg det. Sedan så slänger vi din skithög till man i toaletten!

//Tusen kramar och kyssar A

NAGUENA: Vad fint. jag blev helt rörd. glad att du kommit ur det där.
jag träffas gärna också ifall ni vill ha med någon mer. det här känns så himla viktigt.

kan du leva ett normalt liv idag?

LALALISA: nu ska jag lägga mig. Tänker på dig. Och du - var försiktig med datorn så han inte ser detta. Är lite orolig för att han ska se det som skrivits här. Känns inte som han är nån som skulle förstå... Vill att han är lugn så inget händer innan du kan komma därifrån.

Kram

Som jag skrev tidigare, så förstår jag din situation mycket väl. Det finns ett par i vår släkt som har det ungefär som ni. De har varit gifta i drygt 20år och har idag tre vuxna barn. Mannen har våldtagit sin hustru under alla dessa åren. Han har misshandlat henne psykiskt och ibland även försökt döda henne. Mannen har aldrig försökt skydda barnen från att se detta hemska, utan gjorde istället de flesta saker när han visste att barnen skulle se och höra allt. Deras äldsta dotter är idag en väldigt skör individ och inget som jag undrar över. Det var hon som skyddade mamman från pappan. Hon satt uppe på nätterna och lyssnade på vad pappan gjorde mot mamman. De få gånger som hon gick in i deras sovrum för att avbryta pappas våldtäkter på mamman, så fick hon rejält med stryk - fast aldrig så att hon fick några synliga blåmärken. Mannen brukade alltid säga till sina döttrar att ingen skulle tro på dem om de sa något om det till någon utomstående. Det värsta var att eftersom äldsta dottern valde att skydda mamman och ibland gick emellan dem två rent fysiskt, så gjorde pappan klart för henne att hon inte var värd någonting och att han hatade henne. Samtidigt visade han öppet sin kärlek mot deras två andra barn.

Mannen var väldigt svartsjuk och vissa dagar lät han inte kvinnan gå till jobbet ens. Han hotade med att ta ut alla deras gemensamma pengar och elda upp dessa om hon trotsade honom och gick till jobbet. Det värsta mannen gjort mot kvinnan (enligt barnen) var en natt när han kom hem förbannad efter en sen kväll på jobbet. Han våldtåg henne och tog stryptag på henne. Han sa till henne att om hon så mycket son vågade öppna sin käft så skulle han ta henne till en gäng med män och låta dem våldta henne i flera timmar. Efter det skulle hon dessutom inte få se barnen något mer, eftersom han skulle ta barnen med sig utomlands.

Vi i släkten var länge ovetandes om det här. Mannen och kvinnan dolde det hela mycket bra och när det hela avslöjades, så vart vi mer eller mindre chockade. Givetvis rykte vi in så fort som vi fick reda på det. Vi gav kvinnan all stöd hon behövde med terapi, tryggt boende osv. Vi fixade även fram en advokat och skilsmässopapper. Advokaten garanterade att kvinnan skulle få hela vårdnaden av barnen. Vi trodde att allt var fixat. Helt plötsligt går kvinnan tillbaka till mannen! Ytan som de visar utåt idag är att de är lyckligare än någonsin tidigare. Jag som totalt hatat mannen tycker att han faktiskt verkar rätt schysst idag. Däremot är jag inte säker på om det är på riktigt. Och jag blir orolig, eftersom de idag har en liten dotter. Denna dottern ringde en kväll till mig och berättade att "pappa säger elaka saker till mamma..". Jag blev så otroligt ledsen - men vad kan jag göra åt deras situation? Jag vill hjälpa till, men hur?

Vill bara säga att mina tankar går till dig i natt. Jag är också orolig för dig, säger som så många: lämna honom och leta inte efter fler "fel" hos honom. Skulle du råka bo i Stockholms-trakten, så kan jag alltid hjälpa dig att komma hemifrån när som helst. Jag och vi andra BT-tjejer finns här för dig. No matter what girl!

*bamsekram*

God morgon Lalalisa,
Det här är en dag lika bra som någon annan att kliva ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. Ta tag i det nu, låt honom inte göra detta mot dig längre. Jag och alla här med mig är övertygade om att du klarar det!

Kram!

Det känns otroligt bra att ni alla bryr er om mig. *kramar om alla* Känner mig i övrigt ensam om detta... Så bara att ni funnits här har verkligen gett mig styrka och fått mig att tänka. Samtidigt som jag också är ledsen för att jag oroar er och så. Men ni har verkligen rätt i mycket jag vet det. Jag håller fast vid att det här kan bli bättre även om jag vet att chanserna är små. Det är bara så mycket just nu som får mig att stanna. även om jag borde ha stuckit... Jag mår bättre nu eftersom det har lugnat sig... Han är kärleksfull mot mig igen och har inte klagat på mig. Men jag tänker mycket på vad som kommer att hända sen. Om det verkligen måste bli sämre? Om han kommer att börja slå mig? Är det verkligen säkert? Hittills har han nöjt sig med örfilar... Vad jag kan minnas.. Ifrån det land jag kommer så är det rätt så självklart att en kvinna någon gång får en örfil av sin man. Kvinnorna har verkligen inget värde. Ett vanligt ordspråk är att "kvinnan har en hjärna som två hönor". Då brukar jag säga men mannen har bara som en.. :p Det här är något som jag är helt emot iaf. Inget jag håller med om men jag tvingas på ett sätt att leva under det.
Jag vet att det är nog med vad han redan gjort... Men jag vet verkligen inte vad det är med mig. Jag tycker att det är så fel när han gör så, jag blir arg. Men sen tar det inte lång tid förrän jag blir bättre. Jag antar att jag styrs av mina känslor och inte mitt intellekt. Det är nog sant att jag lärt mig sen jag var liten att jag inte har något större värde. Varken som kvinna eller individ. Det ger mig ångest. Jag blir rädd för att göra saker som jag inte tror jag klarar. Jag kom till Sverige när jag var 9 år och det var så annorlunda, så mycket bättre och jag var så tacksam. Första tiden räckte det med att jag fick mat varje dag och inte behövde vara rädd. Sedan började jag lägga märke till att man behandlar kvinnor här på ett annat sätt. Jag tyckte verkligen om det, det var inte mer än rätt. Men de försökte verkligen tuta i mig att det var alldeles fel. Det är väl därför jag känner mig sådan osäkerhet inom mig... Jag känner att ok nästa gång han gör det kanske jag kan lämna honom. Men det är inte det jag tänker! Jag vill inte ha det såhär längre. Ska prata med en kurator som finns i min skola idag. Jag var på väg dit i förrgår men vågade inte gå in. Idag ska jag iaf göra det.

Jag bor i södra Sverige... Tänker inte säga exakt för säkerhets skull.
Naguena- kanske vi kommer från samma land eller iaf grannländer? Vill inte skriva var jag kommer ifrån för jag vill inte smutsa ner mitt lands rykte..
K.C- och alla ni andra- tusen tack igen för att ni bryr er! Jag vill inte att ni ska oroa er. Det är mitt fel att ni gör det för jag skrev här. Jag kände mig bara så desperat och hade ett enormt behov av att få tala med någon om det. Vågar inte tala med min familj... När jag gifte mig med min man så hade jag en del vänner som kom ifrån andra länder, svenskar osv. Men han har skrämt iväg alla. Förbjöd mig att träffa dem. Så därför känns det som om jag bor i Sverige men i en annan kultur... Jag hoppas att ni förstår.

jättebra att du går och pratar med kuratorn!!!! Du måste tänka på dig själv i första hand....inte på vad familjen ska säga!

massor kramar!

Lalalisa:

Vad jättebra att du ska gå till kuratorn idag. Gör det! Tveka inte! Det är en BRA och STARK sak att göra.

Det här kanske låter tramsigt, men jag tycker att varje gång du går in på toaletten och ser dig själv i spegeln, ska du säga högt till dig själv "Jag är en stark kvinna". Du kanske inte känner dig stark, men säg det ändå. Håll huvudet högt, ta på dig din stoltaste, starkaste min, se dig själv i ögonen och säg: Jag är en stark kvinna! Även om det känns som om du bara låtsas, tror jag jättemycket på att du kan påverka dig själv på det viset.

Du säger att du bor i södra delen av landet. Jag bor i Halmstad, och du får så gärna min mailadress om du vill. Säg bara till. Om du behöver skriva av dig, prata, träffas, behöver hjälp med något praktiskt, vad som helst. DU STÅR INTE ENSAM!

Kram,

Sara