Flera som väntar med att flytta ihop?

Jag står fast vid att man INTE måste bo ihop innan man gifter sig!

SJÄLVKLART märker man att det är mycket man inte visste om varandra innan man flyttade ihop om man inte har varit tillsammans ett par år först, men när man har varit ihop i många år och under lång tid har umgåtts i ur och skur känner man faktiskt varandra otroligt väl!

Innan vi flyttade ihop åt, diskade, tvättade, städade osv vi ihop - vi delade vardagen men inte sovrum och frukostbord. Vi lärde känna varandra utan att bo ihop. Nu när vi bor tillsammans är den enda egentliga skillnaden att vi får posten till samma ställe.

Man lär ALDRIG känna varandra utan och innan till 100%. Fråga någon som har varit gift i 30 år och de kan säkert tala om att de upptäcker nya saker hos sin man/hustru fortfarande.

Om man måst bo ihop innan man gifter sig, så MÅSTE man skaffa barn ihop först också eftersom det verkligen kan slita på förhållandet (betydligt mer än strumpor på golvet - och de strumporna kan man störa sig på utan att bo med varandra). Lika bra att vänta tills barnen är utflugna förresten - det kan bli en chockupplevelse. Sedan är det nog bäst att vänta tills man går i pension också, för vem vet vilka påfrestningar det kan medföra!

Man kan ABSOLUT gifta sig utan att först bo ihop, MEN man ska kanske inte gifta sig efter att bara ha varit tillsammans i 8 månader...

*Juniphé* - det finns olika anledningar till att man inte vill bo ihop innan man gifter sig, och att kalla det för naivt tycker jag personligen inte är så moget. Livet är inte svart och vitt och alla som inte tycker som en själv är inte barnrumpor (jag är i alla fall minst lika gammal som du).

Det jag försöker få fram här är att det är olika från par till par. Ett sätt är inte alltid rätt.

Och att kalla mig barnslig för att jag vet att vi känner varann förbannat väl tycker jag är att dåligt.

Vem f*n sticker hem till mamma när det blir problem. Nä, man stannar faktiskt och reder ut problemen.

Och när det gäller ekonomin som nån så snällt skrev nåt om... JAG vill inte flytta in på heltid därför att jag inte har någon inkomst alls och vi behöver spara till bröllopet. Plus att vi har våra regler när det gäller pengar.
En anledning till att jag inte bor där på heltid är som sagt, att jag har en hund att hjälpa till med i föräldrahemmet.

Jag blir riktigt förba*nad när ni säger att vårt äktenskap är dömt att misslyckas bara för att vi inte bott tillsammans på heltid.
Ni har ingen aning om hur vårt liv har sett ut.

Jag ska försöka förklara igen vad jag vill ha sagt. (Är inte alltid så tydlig)
Det finns par som tjänar på att bo ihop innan men ALLA behöver inte det.

Jag och min pojkvän var otroligt trångbodda när vi båda två bodde i föräldrahemmet. Där fanns ingenstans att dra sig undan själv. Men vi klarade det iaf utan problem.

*Juniphé*

Förresten... Klart man kommer att bråka i framtiden men det skulle man ju ha gjort oavsett om man har bott ihop länge eller inte.
Det jag försökte säga var att när vi flyttar ihop så kommer det inte bli problem pga att vi flyttar ihop.
Jag känner till alla hans små egenheter och han känner till mina. Vi har våra små "regler" för dom så att ingen ska bli irriterad.

Tror nog att du missförstod mitt tidigare inlägg.

Jag är helt klart benägen att hålla med *juniphe* om att det är naivt, snudd på barnsligt att tro att det inte är annorlunda att leva tillsammans på "heltid" jämfört med att dela vaken tid, en och annan natt med tillhörande frukost tillsammans.
Tror inte att man kan lära känna en person till fullo utan att bo tillsammans under en längre tid och jag skulle aldrig våga gifta mig utan att ha varit sambo en längre tid.

Till er som vågar chansa eller kanske inte har något annat val på grund av tro osv. så önskar jag bara LYCKA TILL, det lär ni behöva

Jag håller helt och hållet med *Juniphé*.

Och samtidigt förstår jag att ni tycker att ni känner varandra bra nu.. Det är skillnad att bo ihop dock..
Jag och sambon har bott ihop i 2 år och det är först nu jag vet hur han fungerar i alla situationer.. Vi hade bott ihop i nästan 2 år hemma hos föräldrarna innan, men det är så stor skillnad när man sedan får något eget!

Men visst, vill man lösa alla problem och har bestämt sig för det så går det ju.. Men du måste vara beredd på att se sidor som du inte räknat med, bra som dåliga..

Men lycka till iallafall.. är man envis så går allt!
(Men jag vill inte göra det krångligare än vad det är..)

Håller med jag :)

Visst känner ni varndra bra, och visst kan det vara lite fel att säga att äktenskapet är "dömt" om man inte bor tillsammans innan, men nog tror jag att det blir lite mer "gupp i vägen" från början om man inte gjort det.

Nog borde man väl ha delat allt innan man bestämmer sig för att gifta sig?

Bara en sån sak om vilken tapet man vill ha i vardagsrummet kan skapa problem. I din lägenhet = du bestämmer
I hans lägenhet = hanbestämmer
I ER lägenhet = komma överens :) Så är det bara.

Värsta uppläxningen av de som inte vill bo ihop innan äktenskapet... Kan ni inte starta en tråd i debattforumet om vad som är bäst istället för att låta de som söker kontakt med andra i samma situation få veta hur fel ni tycker de har?

eja, jag tänkte just skriva nåt liknande. Helt otroligt att detta kan vara så provocerande.

För några decennier sedan var det de som bodde sambos före bröllopet som skälldes ut, nu är det plötsligt tvärtom.

Huruvida ett äktenskap blir lyckligt beror på väldigt många fler saker än hur länge man bott ihop före och hur väl man känner varandra. Med tiden LÄR man känna varandra, skillnaden är bara att vissa par har denna process inom äktenskapet istället för före.

Min man och jag bodde sambo i 4 år innan vi gifte oss. Mina föräldrar bodde inte ihop innan de gifte sig. De firade 37-årig bröllopsdag för knappt en vecka sen och är levande bevis för att det går alldeles utmärkt att skapa ett lyckligt äktenskap utan föregående samboskap.

Det verkar som att väldigt många tycker att man måste sätta kärleken på prov innan man gifter sig. Jag tycker att det är att leva tillsammans varje dag som är provet, och när man gifter sig lovar man att möta alla prövningar tillsammans. Måste man bo ihop, skaffa två barn, villa och hund för att våga ta chansen att gifta sig med någon sätter man nog äktenskapet på en för hög piedistal, anser jag. Risken att det är något man missar hos den andre och som man inte kan leva med finns nämligen alltid. Dessutom förändras vi med tiden.

För mig är att bo med någon och sedan flytta isär nästan lika allvarligt som att skilja sig, fast utan att behöva fylla i att man har varit gift tidigare på hindersprövningen för att få försöka igen. Jag skulle inte vilja flytta ihop i samband med vårt bröllop, men jag ser heller inte vår tid som sambor som en prövotid inför äktenskapet. Den dag vi flyttade ihop började vårt gemensamma liv, helt enkelt.

Nu har jag svamlat klart för idag. :)

Det var väldigt klokt svamlat av dig eja, tycker jag

Man kan argumentera för och emot samboende i all oändlighet men faktum kvarstår att lära-känna-processen pågår hela livet. Och när kan man egentligen säga att man känner en annan människa helt? Man känner ju för sjutton inte ens sig själv. Och om framtiden vet man ingenting, absolut ingenting. Vid någon tidpunkt i förhållandet måste man helt enkelt våga satsningen. Hålla för näsan och hoppa.