Tack för allt stöd och alla råd.
jag tog ett långt och lugnmt snack med honom i natt om att jag inte står utb en sekund till med att ha det som vi har det, inte egentligen för att det är stökigt utan för att det känns som att han bara ignorerar det faktum att jag blir ledsen när han inte gör sin del och det han har lovat, att jag stressat får göra allting påp en gång när jag väl exploderat och att den irritation som uppstår tär på vårat förhållande.
han skyllde på att han inte hittade mina kläder igår, vilket är konstigt eftersom att jag laggt fram dem och tydligt instruerade honom om vilka han skulle ta...och så sa han att han känner sig jagad av mig när jag tjatar och jag försökte förklara för honom att jag hatar att tjata, att jag inte vill vara nån jävla tjatkärring utan att om han gör det han ska på en gång så blir det inget tjat. då sa han att han glömmer vad jag sagt som ska bli gjort. Jag tycker att han har ögon att titta med och själv kan se vad som behövs, men det har till och med hänt att jag skrivit en lista på vad som behöver göras om jag tillexempel åkt bort och vi ska få gäster samma dag jag kommer hem, och ändå så har han bara gjort hälften.
När han bodde ensam så städade han sin egen lägenhet väldigt lite, men då brydde jag mig inte för där bodde ju han. Däremot så sa jag åt honom att om vi skulle bo ihop så fick han skärpa sig för jag ville inte ha det som han. Innan vi flyttade ihop så lärde jag honom dessutom att tvätta och såg till att han syrra slutade springa där och hjälpa honom utan att han gjorde det själv (lärde honom laga mat och sånt också).
Sen flyttade vi ihop och det funkade bra, jag är inte världsbästt på att städa jag heller, men jag ser när det behövs och då tar jag tag i det. Vi var till och med så artiga att vi tackade varandra när vi gjort något, typ "tack för att du diskade" och det gick åt båda håll. Sen fick jag en depprission och sov bara när jag inte pluggade, vilket ledde till att inget blev gjort här hemma, han all lagade maten och diskade och bokade tid i tvätstugan 8sen delade vi på tvättjobbet), och jag är honom evigt tacvksam för att han såg till att jag fick mat annars så hade det inte blivit någon mat för mig. Det har jag sagt till honom också. Sen nu det senaste året ungefär när jag vaknat upp ur min dvala och börjat ta tag i saker, och vill att vi ska dela på allt, så funkar det inte. han har alltid varit seg på att städa och det tar tid, en disk kan ta två timmar (alltså ingen stordisk utan en vanlig liten), dammsugning inkluderar tydligen inte ytor under soffor etc, på toa behöver man aldrig städa och bordet dukar av sig självt, sängen byter tydligen lakan också....
Så hela alltet slyutade i allafall med att jag sa åt honom att han kunde åka hem till sin Farmor "och äta pannkaka och bli tvättad i stjärten" (det är tydligen hon som gjort allt hemma hos honom och hans papa under uppväxten), sen gick jag och lade mig för det kändes som att det hela höll på att spåra ur. i morse var han jättegullig, disken var diskad och fåglarna hade till och med fått mat...
så jag hoppas att han börjar ta åt sig av det jag säger. men jag håller med er, man ska inte passa upp på en kille, och jag är inte den uppassande typen alls, och blir det inte som jag sagt nu så flyttar jag så kan han bo i sin egen skit. Ska ge honom EN chans till, kanske ska pröva med den där städlistan och ha olika områden etc som någon av er föreslog, till att börja med i allafall. Ananrs får han väl fölaj med till familjerådgivning eller något sånt och lära sig att lyssna, jag har i allafall tjatat färdigt, kommer bara göra min del av listan och hoppas för vårt förhållandes skull att han gör sin. För jag vill inte le´va resten av mitt liv med någon som jag måste städa efter...
man brukar säga "att städa när barnen är små är som att skotta när det fortfarande snöar" och det verkar stämma på vuxna karlar också iblan. tack för att ni lyssnade och tröstade, ni är bäst!!!!
) båda två.