Är det idé att försonas med sin bästa vän?

Jag förstår din sorg fullt ut!
Det gör ont när man har varit bästis med någon i många många år och helt plötsligt känns det som om man går åt två olika håll.

Det känns som om du gärna vill lägga all skuld på din väninna istället för att verkligen lösa det som har knutit sig mellan er. Även fast det kanske inte är tänkt att ni ska förbli nära vänner så är det viktigt att i allfall få ett bra och snyggt slut så att man inte går med frågor flera år efteråt.

Jag hade en bästis sedan många, många år tillbaka och precis som din väninna så var hon oerhört konflikträdd och hade inte en vidare stor social kompetens. Men jag älskade henne verkligen över allt annat och försvarade henne i diverse sociala sammanhang trots att det vid flera tillfällen vid nya bekantskaper kom kommentaren att de inte ville träffa henne igen då de tyckte att hon var allmänt konstig och jobbig. Efter många, många år av detta så började jag komma på henne med att ljuga om diverse saker. Saker som man helt enkelt inte ljuger om vänner emellan. Droppen kom när jag kom på henne med att stöta på mitt manliga sällskap på en fest. Istället för att klara av diskussionen så flydde hon fältet. Första och enda gången som jag tog ton och sa till henne att jag inte accepterade ett beteend så var hon helt enkelt för rädd/omogen (vad vet jag..) för att kunna sitta ned i lugn och ro och prata.

Jag försökte ringa henne på alla hennes telefonnummer men hon vägrade svara. När jag kom hem från jobbet hade hon ringt in ett meddelade på min telefonsvarare hemma att hon inte kunde prata med mig förän tidigare en månad längre fram i tiden. Snacka om att känna sig överkörd (hon hade numret till jobbet och mobilnumret men valde att lämna ett meddelande och dels inte anse sig ha tid att prata för än mer än en månad längre fram)!

Efter det som kom det mail eller mail med anklagelser och uppdiktade lögner om mig och våra gemensamma vänner. En absurd mailväxling som jag avslutade då jag kände att jag orkar inte sänka mig till hennes nivå.

Under året därefter saknade jag henne otroligt mycket. Täntke på henne varje dag och såg efter henne varje dag på stan men jag vågade inte ringa henne eller maila henne av rädsla för att hon inte skulle vilja prata med mig eller vilja bli vänner igen.

Lite mer än ett år efter att vi slutade träffas så avled hon hastigt förra sommaren.

Det går fortfarande inte en dag som jag inte tänker på henne och jag drömmer om henne några gånger per vecka. Jag har väldigt bra och fin kontakt med hennes familj men det är fortfarande hundra frågor som hänger i luften och jag är så ledsen över att jag inte fick tillbringa sista året med henne! Även om vi inte hade kunnat hittat tillbaka till varandra så hade jag i allfall haft svar på många av mina frågor och vi hade kanske kunnat avsluta vår vänskap på ett snyggt sätt. Nu finns det ingen möjlighet över huvud taget att försöka få svar eller kunna hitta tillbaka till varandra på något sätt...

Även om du tror att ni inte kan bli vänner igen så ge dig själv chansen att få prata ut med henne och få svar på de frågor som du har inombord. Känner du fortfarande efter det att hon inte är någon som du vill ha i din närmsta vänskapskrets så avsluta det hela snyggt och trevligt genom att poängtera att ni har haft en jättebra vänskap men att ni i dagsläget inte har så mycket gemensamt.

Låt inte någon stolthet komma emellan er och försöka lösa detta oavsett om det innebär hårda ord eller inte! Vänskap är oerhört viktigt!!!

Lycka till!!!!!

Jag har inte lusläst alla inlägg, så med risk för upprepa något som redan sagts. Visst är det idé att försonas med sin bästa vän, det är den bästa av alla idéer. Men försoning kräver att båda parter är villiga att medge det som hänt, utan att för den skull utkräva skuld till det hela. När ni båda har träffat varandra och talat igenom hur ni upplevt situationen, har ni möjlighet att försonas. Men om din bästa vän inte vill tala om det inträffade eller fokuserar på sin oskuld eller din skuld i det hela, då är försoning inte möjlig. Båda parter måste sträcka ut handen och båda måste fatta den. Det är prov på en alldeles extraordinär vänskap, den finaste av alla att kunna som vänner klara av en svår konflikt och kunna gå vidare tillsammans. Lycka till!

Tack Eva2 för att du delade med dig av dig berättelse. Usch vad tragiskt slut. Man tror nog aldrig att sånt händer i sin närhet, men när man hör det så vet man ju att det förekommer.

Courage: du skrev riktigt bra saker, stämmer!

Jo jag kan hålla med om att det låter lite som jag skyller allt på henne. Det är inte meningen. Det finns ju alltid två sätt att se på saker och ting, mitt och hennes. Så jag är ju inte Guds bästa barn heller. När vi väl har pratat om saker som är svåra så känns det alltid som hon ska skylla ifrån sig eller lägga över saker på mig. Medan jag försöker berätta hur jag känner när hon beter sig dumt.

En kompis till mig som läst psykologi sa, att det bästa man kan göra när man ska lösa konflikter är att man förklarar för personen hur man känner när den gör si eller så och vad det resulterar i. Tex, jag känner mig besviken och obetydelsefull för dig när du tex inte ringer eller när du bara struntar i mig. Det resulterar i att inte vi kan umgås som riktigt bra vänner.

Jag blev bara så ledsen igår att jag inte fick någon slags respons från henne. Att hon fortfarande skulle vara stolt och onåbar på nåt sätt.

Jag skrev ett mail till henne nu som lyder:

Hejsan!

Vet inte var eller hur jag ska börja... men jag gör ett försök. :)

Det var kul att höra att du har det så bra igår. Jag har tänkt på dig och tycker det är tråkigt att vi har tappat kontakten helt och hållet. Jag är medveten om att vi har vuxit ifrån varandra något men tycker ändå att det är synd att vi inte kan vara vänner åtminstone. Att ses nån gång ibland och bara veta att allt är bra och utrett.

Om du skulle vilja detta så får du gärna höra av dig. Det skulle vara skönt att bara sitta ner över en fika och prata om allt och inget. Att försöka förstå varandra och reda ut varför det kan ha blivit så här mellan oss. Ingen är ju felfri och jag tror att allt går att lösa om båda vill och tycker att vår vänskap betyder något. Man kan aldrig har för många vänner.

Vill inte älta i gammalt groll utan bara sitta ner och prata. Det var därför jag ringde igår. Men då måste båda ska vara öppna och ärliga, inte tjafsa och inte såra varandra.

Så hör av dig om du känner för det!

************************************

Tycker ni att det lät ok?

Hej.
Jag vet inte så noga men du kanske kan ringa henne utan att ta upp ert senaste bråk. Föreslå en runda på stan eller en fika. Om det är läge kan du kanske förklara för henne att du gillar henne trots att ni ibland blir ovänner (fortfarande utan att börja gå in på detaljer om det ni bråkat om). Det är svårt men ibland måste man låta oförrätter passera helt enkelt. Ni tycker olika om vissa saker och det måste ni nog båda acceptera. Ni får helt enkelt försöka hitta en mellanväg om hur ni kan lösa konflikter eftersom ni vill "bråka på olika sätt

Har själv, eller hade, en kompis som var oerhört noga med att aldrig kunna erkänna ett misstag eller att inte ringa två gånger irad och andra märkliga idéer. Det spelar ingen roll om jag eller någon annan av hennes vänner ringt 20 gånger irad. Hon menade åxo att om hon ringt en gång och ingen svarat så hade hon ringt. Punkt. Jätte irriterande! hon kan/kunde åxo komma med mycket märkliga kommentarer som liksom förringade värdet i det jag just berättat eller en känsla jag haft eller något jag varit med om eller t.o.m mig som person. Men jag förlät henne varje gång. Därför att jag gillade hennes andra sidor. Vi har kul ihop när vi väl ses. Jag vägde helt enkelt för och nackdelar och kom oftast fram till att fördelarna övervägde. Visst, ibland blev jag rosenrasande men det var inget som bet på henne och tillslut så tog saknanden överhanden. Nu har jag dock slutligen tröttnat på att hon aldrig hör av sig. Jag vet att hon frågar andra kompisar om mig och vad jag gör men deras svar är ganska irriterande och enhälligt en uppmaning om att hon faktiskt kan ringa mig och ta reda på det själv. Det tycker jag de har rätt i. Däremot vet jag att om hon väl ringer så är allt förlåtet och jag kommer att bli jätteglad.

Kram Leeloo

Antonia:
Jag tycker att ditt mail lät jättebra. Du har verkligen visat på mognad och självdistans som är beredd att bara släppa det som varit och gå vidare. Om jag vore du skulle jag se detta som att det är upp till henne nu. Visst gör det jätteont när det "tar slut" med vänner, men är det vänskap om det endast är en person som är visar god vilja och är beredd att bete sig som en vän? Det tycker inte jag. Jag hoppas för din skull att hon hör av sig, för hon är ju uppenbarligen betydelsefull för dig.

Kom ihåg att det inte är dig det är fel på, det är hon som har problem med vad du har respektive vad hon INTE har (avundsjuka, osäkerhet). Men bara för att hon har problem betyder inte det att hon kan behandla dig hur som helst. Du är också människa och har känslor.

Kram på dig!

PS skulle du komma på dig själv att gå runt och vara lycklig på bröllopet, stråla och vifta med förlovningsringen, så go for it girl! Du har rätt att vara lycklig och att få visa det, vilken nyförlovad har inte rätt till det! Du ska inte behöva förminska dig själv och din lycka för att göra en omöjlig tjej lite mindre sur!!! DS

Leeloo... jag ringde henne igår men fick då inget speciellt gensvar, idag mailade jag ohc fick ett svar! yay! det blir nog bra nu.... hoppas jag, inte som förr blir det nog aldrig eller åtminstone inte på ett bra tag men det är i alla fall ett steg åt rätt håll.

Carmencita! Tack snälla för dina stärkande ord. Ibland undrar jag varför det alltid blir så här med henne, vrider ohc vänder på vad det är jag gör för fel och varför jag sårar eller irriterar henne så mkt. Jag vet innerst inne att det oftast inte är pga mig men blir ändå ledsen , för jag är en väldigt känslig person som behöver ge och få kärlek regelbundet.

Ena stunden är vi de allra bästa vänner och lovordar varandra och öppnar upp oss för varandra om saker vi aldrig skulle säga till andra ohc i andra sekunden så är hon som en mur. det beror nog på lite vilket humör hon är på.

jag tror nog att det är viktigt för mig att komma över det som varit hur bra vi har haft det och även hur dåligt det varit och sikta framåt för en ny annorlunda vänskap.

Fick detta svaret från henne:

Hej,

jättekul att du ringde igår. Trevligt att höra hur det var med dig och att du skaffat pojkvän!

Känner att det som har varit har varit, vill inte dra upp allt igen!
Däremot kan vi gärna träffas då och då, fika och snacka skit!

Snart är det ju bröllop också så då kan får vi ju träffas, ska bli kul!

Ha det bra, kramar

Jag har (hade) också en "vän" som henne du beskriver Antonia. Hennes feghet, konflikträdsla, avundsjuka och neurotiska beteende blev till slut nådastöten för vår vänskap och vi umgås eller pratar inte idag. Det är jättejobbigt men samtidigt undrar jag om du skulle lagt lika mycket krut på en kille som betett sig som hon? Poängen är; vad är det för skillnad mellan att göra slut med en kille eller en "vän"? Kan nån formulera detta för mig? //G

Genus, jag förstår din poäng. Jag läste en gång en artikel att man kan faktiskt göra slut med vänner oxå. Även om inte det känns lika normalt som att göra slut med en pojkvän/flickvän.

Varför det är så svårt för mig trots alla konflikter, missförstånd och olikheter är att vi har kännt varandra så länge. Har haft så kul tillsammans och känner till varandras ursprung och förflutna. Andra vänner har jag ju lärt känna på senare år och de vet inte vilka alla är hemma, eller vad man gjort tidigare. Dessutom tycker jag att det tar ganska lång tid innan man har byggt upp en stark relation och känner sig hemma med att ringa någon i tid ohc otid om saker och ting.

Jag och min kompis vi har ju ringt varandra fem gånger om dagen i vissa perioder. Setts och var och varannan dag och haft så kul! och nu inget. förstår inte hur det bara kan bli tvärtom.

som ikväll ska jag ut med en kompis som hon oxå lärt känna bra gm mig. men hon vill aldrig gå ut tillsammans med oss för att hon tycker att vi är "snyggare" och att killar kommer fram mer till oss en till henne. jag går inte ut för att träffa killar, speciellt inte nu när jag har kille men inte innan heller, men det är klart det är alltid kul att få lite uppskattnign och bekräftelse. Tycker dock att det är så synd!

Hon verkar ha rejäla problem med sin självkänsla/bild och detta har inget att göra med dig. Tyvärr gör det ju att ni inte kan umgås på en jämbördig nivå, för du verkar ju vara sund person och det är inte hon som du beskriver henne. När du ringer henne när du hennes bräckliga ego och hon känner ett övertag, låt henne istället komma tillrätta med sina problem och kontakta dig om/när hon vill det. Det känns väl ganska förnedrande innerst inne att krypa för henne? Utsätt dig inte för missundsamma, avundsjuka och neurotiska människor mer än du behöver! De stjäl energi och kraft och ger inget tillbaka. Jag förstår att du sörjer. Det gör jag fortfarande men det lättar och bleknar bort. Låt henne välja! Lycka till!//G

Det är egentligen inte så konstigt att det känns fel att "göra slut" med nära barndomsvänner, de är klassade mer som familj än livspartner.

Om det hade varit din syster som betett sig som hon så skulle känslorna vara ganska lika?

Pojkvän kan man ju bara ha en (eller borde i alla fall ;)) så då "gör man slut" när man blir kär i någon ny.

När man har en bästis som man vuxit ifrån och man hittar en ny vän som allt stämmer bättre med så känns det ju inte rätt att säga "tyvär jag har träffat en annan" då svaret bara kommer bli "vi kan väl vara vänner i alla fall".

OM hon är omogen kanske du inte passar i hennes liv just nu? Du kanske inte är "Östermalm" nog? Det behöver inte ALLS ha något med dig att göra. Om hon försöker "hitta sig själv" och skämms över den hon _brukade_ vara, nu när hon försöker bli någon ny, cool, trendig (what ever).

Hon kanske försöker komma bort från den gamla självbild hon hade och att umgås med dig motarbetar det. Det kanske inte är dig hon "dumpar" utan snarare sitt gamla "jag" och då åkte du liksom med?

Ge henne tid.

Sluta "sträcka ut händerna" på ett tag.
Om hon inte ringer dig så sluta ring så offta. Ge henne tid att "hitta sig själv".

Hon kanske ringer när hon mognat till?

CHeri!

Du har så rätt i det du skriver!
Jag ska faktiskt ge henne ett tag nu, vi ses ju på ett bröllop i helgen så man får väl se hur hon verkar då.

Annars ligger jag lågt med hennes vänskap för tillfället.

Tack för alla råd!

Hej alla...

var på bröllopet i helgen och vi satt snett mitt emot varandra på festen. Hon behandlade mig som luft ungefär... jag gjorde detsamma, jag har ändå försökt med att ringa och maila, det var hon som sa att vi ses på bröllopet då kan vi snacka lite. Men inte! typ en stel kram när vi sågs sen inget mer....

nu känns det bara lite tråkigt, men jag har förstått att det inte är något att hänga upp dig på, vi är inte de vi var...

Usch, vad tråkigt. De gånger det blivit såna där konstiga situationer mellan mig och kompisar har jag blivit alldeles kall inuti och nästan grubblat ihjäl mig över vad jag kan ha gjort för fel eller ha sårat henne. Jag har alltid tänkt att det måste finnas en anledning som har med mig att göra. MEN, när man inte hittar något fel fastän man rannsakat sig själv och alla möjliga och omöjliga situationer, då måste det ju ha att göra med den andra personens problem. De problemen kanske har med dig att göra eller inte. De är i vilket fall hennes problem, som hon själv måste lösa. Det är synd om henne.

Jag vet att det är svårt, men lägg inte ned någon tid på att försöka grubbla dig fram till nåt. Det har gång på gång varit hon som betett sig konstigt. Jag tycker inte hon är värd din tid och de bekymmer hon skapar. Hon är inte värd dig. Inte om hon inte förklarar sig och är beredd att släppa och gå vidare. Lycka till i livet! KRAMAR!

Jag hoppas att bröllopet var trevligt för övrigt förresten? Har ni många gemensamma bekanta så att ni måste fortsätta att träffas emellanåt?

Nu har jag inte hunnit läsa alla inölägg, men nog tycker jag kanske att det hela känns LITET onyanserat....

Med all respekt för hur Du beter Dig Antonia, men vi ÄR olika som människor och vad Du uppfattar som rätt och riktigt kanske en annan människa ser med helt andra ögon.... Du tycker det är helt rätt att säga Din ärliga mening i allt - kanske inte alla delar den uppfattningen.

Jag kan tycka att det är märkligt många människor som går riunt med övertygelsen att andra är avundsjuka på dem...Oftast tror jag att man har fullt sjå med sitt eget liv för att hinna gå runt att vara avundsjuk - de flesta ÄR nog ganska nöjda med sig själva - annars hade de gjort drastiska förändringar för länge sedan...

Det finns alltid två sidor av ett mynt...

tror...

frk Svensson

Hmmmm....vill bara förtydliga litet - jag mnenar nu inte att Du har fel Antonia - bara att man kan se och uppfaytta saker på olika sätt - träter man om minsta lilla sak är det kanske över med vänskapen helt enkelt - man har vuxit åt olika hålll...

Tack Carmencita!

Jo, mina vänner och min älskling säger att det är upp till henne nu och jag har oxå börjat förstå det. Tror nog att det är hon som behöver bevisa för mig henne och andra att hon klarar sig utan mig och så... tråkigt men så är det.

Bröllopet var jättefint, supervacker klänning och dekoration. Men väldigt tråkigt på festen. De spelade massa klassisk fiolmusik, gästerna som var runt 125 st viskade under middagen, precis som om man inte fick skratta och ha kul! Inga roliga allsånger och bara äldre långdragna sävliga talare.

Led lite med brudparet, hoppas verkligen att de var nöjda och att det var så här de ville ha det. Jag är ingen nära vän till dem därför kände jag inte att jag kunde göra något för dem. Däremot tyckte jag att det var synd att det inte var några av deras nära vänner som gjorde något kul för dem.

Det höll på så länge och jag var så förkyld att jag gick tidigare.

Min kompis och jag har ju båda flyttat till sthlm, vi har många gemensamma vänner kvar i småland som vi inte har så mkt kontakt med längre, men som är väldigt kul att träffa när vi gör det. Känns lite tråkigt för dem men de är väl vana vid att hon är lite konstig. Jag hade kul med dem iaf.

Nu funderar jag och min blivande skarpt på att flytta hemåt efter vi gifter oss. Skulle vara kul faktiskt!

Tack för din åsikt Frk Svensson

Jo jag tror och hoppas att det framgått tidigare i mina inlägg att det inte alls är så att jag ska verka som den bättre personen och att jag ska ha gjort allt rätt, jag vet att jag har handlat fel i olika situationer, men jag är iaf villig att gå vidare och vilja lösa detta. Hon har själv erkänt vid tillfällen då vi varit förtroliga att det känns jobbigt med hennes avundsjuka, alltså, hon säger att hon är glad för min skull men hon tycker att allt är så mkt enklare för mig än för henne, vilket jag inte vill hålla med om alla gånger men så är det.

Jag håller med dig om att allt inte kan vara som det varit tidigare, att man har vuxit ifrån varandra och har olika intressen nu. Men att inte vara så vuxen nog att kunna prata på ett bröllop tillsammans med gemensamma vänner det känns omoget. Tro mig jag försökte men det var lönlöst. Tror iofs inte hon hade så kul. Men men...

Hon kanske försöker komma på vem hon skulle vara om du inte fanns?!?

Bara en tanke...