Är det idé att försonas med sin bästa vän?

Klart att du ska ta kontakt med henne och förklara precis hur du känner och att du inte vill förlora henne som vän. Vi borde lära oss mer av våra män, som aldrig skulle lägga presige i situationen "vem ringde sist" osv...inte heller skulle de missunna sina vänners framgångar, utseende mm... tjejer kan vara så himla egoistiska på det planet och allt bottnar oftast i dåligt självförtroende... Din vän verkar missunna dig dina framgångar, vilket inte är speciellt sympatiskt... men om du verkligen månar om henne så måste nog du ta initiativet till er fortsatta vänskap! Kanske både en och två gånger.... ju sämre självförtroende hon har desto hårdare får du jobba för att få upp henne på banan igen...

Så ge inte upp innan du gjort ditt yttersta för att ta vara på er vänskap! Fungerar inte det, så går ni kanske skilda vägar, men då vet du i alla fall att du försökt!

Tacka alla för era betydelsefulle råd och svar!

Jo ena stunden så känner jag att jag vill ringa henne. Hon är trots allt den vän som känner mig bäst. Men sen känner jag att jag inte orkar med alla dessa småbråk hela tiden.

Det bästa kan nog vara att man ringer och hör om hon skulle vilja träffas och prata någon dag. Det skulle ju vara väldigt trevligt. Men sen är man lite rädd att hon ska säga att hon inte vill. Jag kan inte låta bli att tänka att det faktiskt är hennes fel att det blev så här sist så varför ska jag behöva krypa till korset för hennes skull. Ok att det var hon som gjorde det sist men då var det ju faktiskt hennes fel oxå, vilket hon erkände.

Jag måste ju få uttrycka mina känslor utan att det ska bli ramaskri varje gång.

jo jag kommer nog ringa henne trots allt. men vet inte riktigt om det nånsin kommer att bli som förr. vi båda måste nog lära oss att tänka en gång till när det gäller känsliga saker.

känns lite tråkigt att man ska behöva tassa på tå när det gäller kompisar.

jag har ju inte så många riktigt nära vänner så därför känns det extra trist. men jag vill inte känna att jag behöver henne mer än hon behöver mig. för det kändes så ibland, hon är så upptagen att bevisa för mig att hon hittar på det ena och det andra träffar polare hit och dit att vi aldrig hinner ses.i början var det mig och mina vänner hon umgicks med och nu när hon har hittat egna så behövs inte jag, så känns det. Om jag skulle säga det till henne vilket jag gjort så säger hon bara, sluta vara så barnslig så är det inte. men just så är det!

Bride 05!

Om du visste hur rätt du har! Män har verkligen så mkt lättare för sånt här en tjejer. Kanske därför jag har fler killpolare än tjejpolare, inte så mkt skitsnack och smågnabb samt avundsjuka då. Men de få nära tjejkompisar man har vill man ju vårda.

jag ska försöka att inte vara så stolt, att prata med henne. hon är inte den lättaste att prata med om sånt här, hon vänder taggarna utåt direkt. har försökt på alla möjliga sätt. men det skadar ju inte att ringa henne!

Ett annat alternativ om hon är "hårdnackad" och vänder taggarna utåt när du förklarar vad du känner, är att istället ta vid där ni slutade när relationen var bra. Dvs INTE vända, vrida förlara och diskutera sönder och samman alla känslor, åsikter och tankar.

Gör nåt kul ihop istället och fortsätt som om inget hade hänt! Typ "hej, har du nåt för dig idag ska vi ta en fika, det var ju så länge sen och det vore verkligen kul att ses"... Kör positiva linjen som om inget har hänt!

Risken med det är väl att det ändå bubblar upp någon gång över ett par glas vin...vi är ju trots allt tjejer...som gillar att älta saker...

Visst är det tråkigt när gamla vänner förändras. Man saknar dem så himla mycket. Ibland behöver man en paus från varandra för att sedan hitta tillbaka till varann igen. Som du säger kanske hon behöver känna att hon kan själv ett tag.
Jag tycker att du ska hålla kvar kontakten med henne helt klart, kanske på en ganska sval nivå ett tag så kommer det om det är meningen att ordna upp sig när hon är redo.
Jag har varit lite i din roll en gång men känner mest igen mig i hennes roll. Mina två bästa kompisar från gymnasiet flyttade till olika städer. Båda ville att jag skulle flytta med. Jag gillade dem båda två, men i den ena kompisens sällskap var jag aldrig Mig. Jag var alltid hennes kompis. Hon tog så himla mycket plats att jag knappt märktes. Så därför valde jag den andra kompisen. Efter det blev det aldrig det samma mellan oss. Jag har aldrig bverättat för henne varför jag gjorde det valet fast hon har frågat. Men jag var tvungen att välja som jag gjorde för att kunna få vara en egen person.

Jag hoppas att det ordnar sig mellan er. Låt henne få vara som hon e ett tag. Det kanske går över. Hör av dig ibland utan att kräva för mycket tror jag på.
Kram

Med risk for att lata som en gammal fritidsfroken, (hette de inte alltid Ulla??), Det ar aldrig ens fel att tva trater. Det dar sag helt sjukt ut utan prickar, hoppas ni forstar!!!

Folk brakar, vaxer isar och gor en massa saker som sarar. Jag skulle endast kontakta en kompis i san har situation om jag kan kanna att det spelar ingen roll vad som har sagts, och att jag inte maste bevisa att jag har ratt. Antonia later namligen lite smabitter i sina inlagg, men det kan ju vara for att de ar inlagg och man inte hor nyanserna.

Om det anda kanns viktigt att ga igenom vad som har sagts, sag forlat. Det spelar ingen roll om man inte forstar varfor folk blir sarade, eller att man sjalv inte tycker att folk skall bli sarade for vissa saker, om de har blivit sarade sa sager man forlat!! Sedan kan man val be manniskan att forklara varfor sa att man vet att inte gora sa i framtiden. Det ar da aven viktigt att forklara att man sjalv blivit sarad.

Det ar en svar situation att ha hamnat i. Hoppas det ordnar sig.

Jag skulle gärna vilja säga att bröllopet är ett gyllene tillfälle att visa att du fortfarande vill vara vänner ..
Men .. Tror du att hon verkligen skulle glädjas med dig och ditt bröllop? eller bara bli ändå mer avundsjuk?
Ring henne och tala om att ni ska gifta er. Om hon verkar att uppriktigt glädjas med dig, fråga om hon vill vara din tärna .. om avundsjukan tittar fram, så bjud henne till bröllopet, men ha henne inte som tärna. Hon förstår säkert .. eller så kommer hon inte .. och då har du ju iallafall gjort vad du kan.

Tar upp det som Bride 05 skrivit om att killar ofta har lattare att bara ga vidare, lyfta pa luren och foresla en fika *utan* att behova analysera precis allt som har hant de senaste manaderna osv.

Kanske ar det bara sa att ni inte kommer att kunna "losa" det som har hant genom att prata ut osv - det kanske inte ens ar nodvandigt egentligen?

Hon strackte ju ut handen forra gangen - och din kommentar om att 'men da var det ju hon som hade gjort fel' kanns lite omogen arligt talat. Akta vanner raknar inte vem som ringde sist, vem som sade forlat forst. Da har man missat hela poangen med att be om forlatelse. Om hon bad om forlatelse forra gangen kanske det ar upp till dig att stracka ut handen den har gangen?

Ring henne och foresla en krogrunda eller en fika och se om ni kan borja umgas forutsattningslost igen. Eller slapp henne totalt och hitta en ny kompis. Men att forsoka 'losa' allt tjafs forst ar ganska vardelost egentligen, det forandrar ingenting.

Jag hade en vän (se'n 7års åldern) som jag gled ifrån i slutet av tonåren. Jag träffade nya vänner hittade en ny identitet liksom. Jag insåg att jag inte tyckte att det var så givande att umgås med henne längre, vi irriterade oss mest på varandra, så vi träffades mer och mer sällan... se'n inte alls.

Det var nu 7 år se'n. När jag skulle gifta mig så ringde jag henne och bjöd henne. Hon blev jätteglad! Vi träffades och hade jättekul, hon hjälpte mig med bröllopet och nu är vi vänner igen, inte nära vänner men allt gammalt groll har självdött och även om vi nu är väldigt olika varandra så känner hon mig så bra att det känns riktigt givande att tala med henne om saker som tynger mig. Dessutom ser hon saker helt annorlunda och det kan ju vara bra för att se saken från ett annat håll.

---

Så mitt råd:

Ge det lite tid om du tror att det hjälper (kanske inte hela 7 år) och om/när du tar kontakten igen så försök vara öppen och släppa alla sårade känslor och börja från ett annat håll.

Det problemet vi hade var just att vi var "bästisar" och det passade inte längre. Kanske du skall se henne som en "avlägsen" gammal barndomskompis nu?

Även om hon inte kan leva upp till "bästis" så kan ni ju vara vänner.
Kanske hon/ni känner sig/er lite "fast"?
Om du lärt känna henne nu kanske ni skulle ha haft en helt annan sorts vänskap men er historia tillsammans gör att ni kräver mer av varandra än ni är villiga att ge?

Låt det gå lång tid emellan det att ni pratar så kanske er vänskap hittar sitt nya jag utan att någon av er känner sig sviken.

(jag kan också skriva långt ;))

Hej!

Jag håller med er så mkt ska ni veta. Vet själv att jag kan verka lite bitter och lite omogen när det gäller vem som ringde först och vem som gjorde fel.

Efter alla styrkemail från er i går så såg jag verkligen fram emot att prata med henne, jag hade släppt allt och tänkte bara ringa och höra hur det var med henne och hur sommaren hade varit.

Alltså inte prata så mkt om varför vi blev osams eller nåt sånt.

Hon svarade och direkt lät hon på sin vakt, då menar jag att hon förställer sin röst lite så det låter lite mer som östermalmsdialekt istället för småländska som hon alltid brukar prata med mig. Men jag viftar bort det.

Säger istället att jag tänkte bara ringa och höra hur det var med henne. Och frågar om hon har lust att prata lite. HOn säger - det kan jag väl (helt oentusiastiskt) jag frågar men VILL du prata med mig. -Ja det vill jag väl, säger hon igen... blev lite besviken.

Vi pratar mest opersonligt om vad vi har gjort i sommar, hur det går på jobbet, kärleken och sånt. Det visar sig att vi ska gå på bröllop nästa helg båda två. På det viset känns det skönt att vi åtminstone pratat innan så det inte blir stelt på bröllopet. Men jag kände mig så ledsen och besviken efter att jag ringt.

Hon var så sval och kall, visade ingen glädje eller nåt. Sa hela tiden att allt var perfekt, att hon var så nöjd med singellivet, att hon hade så kul med sina kompisar och att livet var på topp! Kul tycker jag verkligen! Men det kändes mer som att hon inte kunde säga sanningen.

Nu blir jag så anti henne igen att jag har lust att komma till bröllopet nästa helg, som med min blivande (som hon inte har träffat) glänsa med förlovningsringen, och bara dissa henne! Men det är väL barnsligt..

Nä då jag ska ha skitkul, snacka med alla gamla vänner och vara som vanligt mot henne som om hon inte rör mig i ryggen.

Jag frågade tom om hon ville åka med oss fram och tillbaka till småland så hon slapp åka tåg. (varför vet jag inte) men tänkte väl på henne av en gammal vana....

vet att vi har växt ifrån varandra och som cheri sa, så vore det kanske kul om vår vänskap kunde fortsätta fast på ett annat plan. men det känns inte så nu...

frågade om hon ville hänga med ut idag, men hon skulle på firmafest och så sa jag att vi kanske kunde mötas upp senare för att säga hej åtminstone. Hon sa -nä det blir nog inte så... ska hon leka martyr eller? Det var inte jag som bangade vår årliga ölandsresa tre veckor innan vi skulle åka gm att skicka ett mail. Men ändå beter hon sig som om det är jag som är boven i dramat.

Kanske borde släppa henne som min m2b, familj och andra av mina vänner säger. Men det gör ont att vi inte kan vara vänner läNgre vi som känner varandra så bra, eller kände åtminstone!

Känner mig lite sorgsen nu!