• Antonia

    Är det idé att försonas med sin bästa vän?

    Ska jag ge upp henne eller ska jag kräla i stoftet och ringa henne?

    Jag skulle behöva lite råd och hjälp i denna fråga.

    Min bästa kompis, vi är inte längre vänner. I början brydde jag mig inte så mkt. Jag har ju min m2b. Men jag som alltid sagt att man ska ta vara på vännerna trots att man har en respektive.

    Vi har inte pratat sen innan sommaren. Vi har varit kompisar i mer än 7 år. KOmmer från samma ställe, flyttat till sthlm båda två och alltid varit så lika och haft så kul. Det jag egentligen vet innerst inne är att hon alltid varit lite avundsjuk på mig, enligt henne är jag sötare, smalare, mer social och har alltid mkt lättare för saker och ting som jobb, vänner och lägenhet.

    Dessa avundsjuketendenser kommer fram ibland och hon blir inte samma människa. Än när hon gläds med mig för att saker går bra i livet. På sistone har vi blivit osams för småsaker som sen har blivit jättestora bara för att hon kastar andra saker i ansiktet på mig som hon stört sig på innan.

    Jag har alltid gjort saker för henne, hjälpt henne med jobb, lägenhet och vänner. Självklart ville jag det eftersom jag visste eller trodde att hon skulle göra likadant för mig. Istället irriterar hon sig på att hon inte klarar det själv och vill nu bevisa för sig själv, mig och andra att hon nu klarar sig på egen hand vilket jag mkt väl vet att hon gör.

    Jag är en väldigt rättfram person och tar upp saker när jag känner mig illa behandlad, men försöker ändå göra det på ett bra sätt för att undvika stora gräl. HOn är tvärtom, hatar små konflikter och samlar istället på sig små irritationsmoment och sen när droppen rinner över så får jag värsta utskällningen helt oförberett. Vi har pratat om detta men hon kan aldrig ta till sig något utan känner sig kränkt och blir ännu argare och vill såra mig ännu mer.

    Sist vi bråkade var för att hon skrev ett mail där det stod sorry, jag kan inte följa med på semester med dig för jag har inga pengar, är allt bra annars? Detta var mindre än en månad innan vi skulle åka och vi hade planerat mer än ett halvår att vi skulle åka, dessutom har vi det som tradition sen fem år tillbaka. Då skrev jag ett mail tillbaka där jag förklarade hur besivken och ledsen jag blev, att hon faktiskt vetat om detta länge och att hon inte ringde åtminstone. Då blev hon arg och skrev kort att jag alltid ska börja bråka om allt och att vi nog har vuxit ifrån varandra. Då tänkte jag fine!

    Men nu när jag börjar planera bröllop (vi skulle ju vara varandras maid of honor) tittar i fotoalbum mm. så gör det så ont att vi inte kan hålla sams. Även att jag har många vänner här i sthlm så är det ingen som känner mig som hon gör inte från allra första början.

    Jag vet att hon har ändrats väldigt mkt sen hon flyttade hit. Efter bara nån månad bytte hon dialekt, köpte massa märkeskläder och andra "coola" prylar för pengar hon inte har (kredit). Hon vill inte ha med mig när hon träffar sina kompisar (tror att det beror på att hon är rädd att de ska tycka mer om mig än henne, eller/och jag ska röja hennes rätta identitet.)

    Mina andra vänner som träffat henne tycker att hon är dryg, asocial, kall och osäker. Medan jag vet hur hon kan vara, jättego och en som verkligen förstår mig ibland. Saknar henne då. Saknar inte när hon använder det jag anförtrott mig till henne mot mig när vi är osams.

    Nu på lördag förlovar jag mig och då hade jag velat att hon skulle få veta... att jag skulle få delat det med henne. Hon har inte ens träffat min m2b!

    vad ska jag göra?? Hur hade ni gjort??

    Ps, vet att jag är expert på långa mail, hoppas att ni orkar läsa iaf!

  • Svar på tråden Är det idé att försonas med sin bästa vän?
  • Georgina

    usch, jobbig situation. Jag tycker nog att du kan försöka, EN gång iaf...

    Jag känner också igen mig lite i din vän; jag hade en kompis som var SÅ mycket snyggare, mer social, etc. Det är inte alltid så lätt att hantera, och din kompis verkar ju inte ha klarat av det.

    men, som sagt, kan du inte försöka ta kontakt med henne en gång och se vad som händer? Om allt är precis som det brukar kanske det inte är någon idé att ni fortsätter, men å andra sidan kanske hon saknar dig också...

  • Mojjan

    Det är jättesvårt det där med vänskap och att bli sårad av en nära vän, ja jag tror ibland det kan vara lika jobbigt som att bli dumpad (om det inte skulle vara min sambo som dumpade mig för då skulle jag bli helt förkrossad).

    Har hon gjort några försök att ta kontakt med dig igen? Slängde hon bara bort er vänskap, ja är hon då värd att satsa på igen. Samtidigt är det ju lurigt om båda två går och tänker så. Ge henne en sista chans. Ring henne, kanske inte för att berätta att ni har förlovat er, för de kanske se ut som du bara skulle stila, utan för att se hur hon reagerar när du tar första kontakten. Blir hon glad då, spinn vidare, annars så kanske hon inte är värd din tid och värme... Låte inte henne förstöra för dig!

  • Mojjan

    Jag har en kompis som är jättesnygg och supertrevlig och smart, inte har jag något problem med det. Det är väl roligare att ha en smart och trevlig kompis än en dum, så jag tycker inte att hon har någon ursäkt där!

  • Antonia

    Tack för att ni bryr er!

    Det jag inte skrev är att det var inte längesen vi var osams innan denna gången.

    Då handlade det om en tredje vän som vi har gemensamt. Jag blev besviken på "den tredje" för att hon bara försvann från mig när hon lovat att vänta (det var inte första gången) det var inte så stort i sig, men tycker iaf att man kan be om ursäkt eller förklara varför man inte väntar när man sagt det. Detta förklarade jag för min "bästis" då tyckte hon att jag var barnslig, då blev jag ännu mer besviken för att hon inte förstod mig. Så det resulterade i att vi blev osams eftersom hon sa att du kanske ska fundera över varför du blir osams med alla, det kanske är dig det är fel på. Det sårade mig djupt. FÖr så är verkligen inte fallet. Jag har så mkt vänner. Det hon pekade på var en dispyt vi haft på jobbet för längesen som jag anförtrott henne.

    Efter det hon sagt så messade hon ett förlåt för det hon sa,jag svarade inte. Dagen efter kom ett mail där hon skrev att hon fortfarande var förbannad men att hon inte vill att vi ska vara osams (?) jag skrev kort tillbaka vad jag kände och att jag inte tyckte det var rätt att lösa en konflikt via mail. Hon ringde inte. TIllslut efter en månad ringde hon och sa att hon saknade mig. Då blev allt lite bättre igen, ok att det inte kan bli som förut på en gång men kändes skönt att ha tillbaka henne i mitt liv. Sen hände detta (det jag skrev först) bara knappt två månader efter.

    Är det forfarande lönt att bli vän fast detta hänt två gånger så nära??

    Tacksam för alla svar och råd jag kan få!

  • Antonia

    Mojjan, jag är inte jättesnygg. Tycker att jag ser väldigt vanlig ut, dessutom har jag gått upp i vikt lite men men... jag är ändå den jag är och försöker inte vara någon annan.

    En annan kompis sa till mig en gång, jag tycker det är så skönt när man har "snygga" vänner. Då menade hon tjejer som var nöjda med sig själva som hade självförtroende. Jag förstår henne. Visst behöver alla tjejer bekräftelse och uppmuntran även om man har en bra självkänsla. Men det blir inga skitsnack eller avundsjukedraman utan istället kan man glädjas åt varandras framgångar i livet!

  • Mojjan

    För att förtydliga så att ingen blir arg på mig är det inte så att jag tycker att man MÅSTE ha snygga vänner, men man ska inte bli arg på sina vänner för att de är snyggare. Min snygga kompis är mycket mån om folks yttre, men hon pikar mig aldrig för att jag typ väger 50 kg mer än henne... (Huga så hemskt det ser ut i skrift.)

  • Heleneli

    Antonia

    Jag tycker det låter jobbigt det här... Det är svårt att förlora sina vänner, även om man kanske faktiskt har vuxit i från varandra.
    Jag tycker att det låter som att ni måste prata ut ordentligt. Rensa luften mellan er. Du skrev att det här är andra gången på korttid, är du säker på att det inte egentligen är samma gång, men att det blev en liten paus i den. Det låter inte som att ni redde ut det förra bråket innan det nya började... Jag tycker ni ska träffas och prata ut, gärna hemma hos nån så att ni inte blir störda av folk. Men, som nån sa, säg inte med en gång att du ska/har förlovat dig. Om hon inte ens har träffat din M2B så kan hon nog ta lite illa upp...

    Lycka till!

  • Xite

    Jag känner igen mig lite grann i texten som du skrev.

    Jag hade en nära vän (vi är fortfarande vänner, men syns väldigt sällan.) som det skar sig mellan. Vi har aldrig uttalat detta, men någonstans skulle man kalla att vi "växte ifrån varandra".

    Egentligen handlade det mest om ömsesidig avundsjuka.
    Vi kom till ett läge där allt började handla om att bräcka varandra.

    Under en period kände jag mig väldigt nedtryckt. Jag hade gått upp i vikt och förlorat mycket av mitt självförtroende.
    Då verkade hon stråla!

    När jag fick tag i mig själv lite och fungerade bättre på marknaden (läs: köttmarknaden)började hon bli bitter. Till slut orkade jag inte umgås med henne längre.

    det här var länge sedan nu och vi har aldrig egentligen talat om vad som har hänt.

    Men det jag tror, det är att båda våra taskiga självkänslor tillsammans är boven i det hela. Vi både tog åt oss och utstrålade saker som vi egentligen inte borde.

    Kanske är det så med din kompis och dig, att hon är osäker och du någonstans (antagligen omedvetet) spär på den känslan hos henne?
    För det är ju ändå så, att människor med äkta självkänsla, de kan vara hur duktiga som helst - men de får ändå sin omgivning att må bra.

  • July

    Är detta en person som du vill fortsätta ha kontakt med trots era konfliket så tycker jag att du ska kontakta henne. Ibland är det tyvärr så att man växer ifrån varandra och är till mer skada än glädje för varandra, men känner du att du vill fortsätta ha henne i ditt liv trots era olikheter och svårigheter så ge henne en chans till.

    Alla kan vara avundsjuka på vänner man tycker har det bättre/är snyggare/smartare eller vad det än må vara men detta ska ju inte få komma emellan. Ta dig en rejäl funderare på om hon är värd att försöka få tillbaka bara för att hon känner dig sedan gammalt och ta det sedan därifrån. Skulle du komma fram till att du vill vara vän med henne igen så är det nog bra att göra som Lisabet sa och rensa luften. Klarar hon inte att göra det ansikte mot ansikte så kanske brev kan vara ett alternativ?

    Lycka till med vad du än beslutar, tråkigt när det ska behöva bli strul med gamla vänner.

  • Lill Anna

    Ring henne!! Det finns inget viktigare i livet än att ha kvar gamla vänner..
    Speicellt då man börjar bli äldre, då är det lätt att mista de gamla, och inte få nya som man är nära på samma sätt..

    Jag hade en rejält bråk för ett par år sedan med en av mina bästa vänner precis innan jag flyttade hemifrån (och ifrån vår hemstad). Vi hördes inte på flera månader.. Till sist skrev jag ett kort till henne där jag skrev något i stil med "Vaför bråka, då vi kan vara vänner" och sen ringde hon mig.. Idag 6 år senare skrattar vi åt vårat bråk.

Svar på tråden Är det idé att försonas med sin bästa vän?