Otrohet.

Självklart finns det ingen specifik giltig anledning till att vara otrogen.
Om livet hade så enkla lösningar skulle ingen behöva vara otrogen för då skulle man lösa sina problem på en gång istället.

Jag kan tänka mig att mycket vi gör egentligen beror på ngt annat (kan ju vara svartsjuka, avundsjuka, att man känner sig förnedrad i andra samanhang, utnyttjad eller i princip vad som helst).

Självklart att man inte skall falla för frestelser hur som helst, men ibland kanske man faller för en frestelse för att man egentligen är arg/ledsen/sårad över ngt annat (tänk bara på hur många som trötsäter trots att de inte vill bli tjocka).

Jag menar inte på ngt sätt att otrothet är bra, jag skulle aldrig vilja utsättas och har än så länge aldrig utsatt ngn för det heller.

Bara lite fundersam, då många verkar tycka att det är okej (med undantag för BT då *ler*).

Min sambo höll på att strula på internet för 6-7 år sedan. Chattade mycket och hade ICQ kontakter (lite i smyg). Detta var när vi nyligen hade fått vårt första barn och jag blev mycket sårad över detta beteende. Han gjorde inget mer än "flirtade", kan man väl säja. När jag upptäckte detta blev jag sjukligt misstänksam och smygkollade hans mail, ICQ och mobilsamtal. Vi redde ut problemen men jag får fortfarande "ont i magen" när jag hör "ICQ-ljudet"...

Jag vet inte vilket som är värst; fysisk eller "psykisk" otrohet...

emmapemma - jo, håller med om vad du säger. Så var det i vårt fall.

ja alltså, det är väl inte så konstigt att blivande brudar inte tycker otrohet är okej. Det tycker jag är bra!!!!Det är väl ungefär det värsta man kan tänka sig när man precis ska gifta sig.

Jag håller med dig EmmaPemma! Det är aldrig okej, men jag håller med dig om att många omständigheter kan göra att man hamnar i situationer man aldrig annars kunnat tänka sig att hamna i/se till att hamna i.

Inte sagt att jag förlåter hur som helst pga detta, men jag tror att man ibland måste se sig delaktig till att situationen SOM LEDDE TILL otroheten hände. Sedan kan själva agerandet av den ledsne/sårade (etc) kanske inte förlåtas, om det nu handlar om otrohet. Men självklart finns det otrohet som sker pga frestelser ellre annat - och DET tycker jag inte är förlåtligt någonstans.

/H

Jag "kom på" min ex.sambo kyssa en annan tjej. Vi gjorde slut då och har aldrig blivit så sårad.Är emot otrohet. Men kan jag nu lita på en kille som jag vet varit otrogen att han inte är det mot mig? Tycker om personen,men vet inte om jag vågar tycka om han mer efterssom jag vet han varit otrogen och jag inte vill bli sårad på samma sätt igen.

Vill börja med att säga att jag aldrig blivit utsatt för otrohet. Det vore givetvis mycket sårande och ett hårt slag mot relationen, men visst tror jag att det finns värre saker man kan utsätta sin partner för.
Psykisk och fysisk misshandel, t ex. Sexistiska skämt där man plockar poäng på den andres bekostnad och brist på respekt för sin partner i sociala sammanhang.
Jag har sett etablerade par bete sig så dumt mot varandra bland vänner och det får mig alltid att må riktigt illa. För vissa par verkar det vara normalt att hävda sig gentemot varandra och munhuggas med beska cynismer.
Om jag behövde välja mellan pest och kolera skulle jag hellre förlåta ett enstaka otrohetstillfälle än att ha en destruktiv relation där man inte visar glädje och stolthet över relationen med sin älskade.

Enligt mig är otrohet inte något som bara händer, inte en frestelse som man inte kan stå emot, inte nåt som händer pga för mycket sprit i kroppen och dåligt omdöme.
Nej, att vara otrogen är ett aktivt beslut som man bestämmer sig för. Inte nån kraft som bara sveper med en och gör att man passivt inte kan stå emot. Utan en aktiv handling som man väljer att göra.

Så har man en gång bestämt sig för att aldrig vara otrogen, då är man inte det. För frestelser kommer säkert att dyka upp, lever man i en livslång relation så kommer det att dyka upp lockelser, spännande situationer som kan kännas smickrande och små förälskelser.

Äldre människor som lyckats leva i kärleksfulla, trogna äktenskap ett helt liv talar ofta om vikten av att ta ett aktivt beslut och lova och bestämma sig för att otrohet aldrig ska hända. Som nån äldre man sa: "jag bestämde mig när var 25 och gifte mig med Greta att trogen skulle jag alltid vara, oavsett vad, och då var det inte mer med den saken att fundera på."

Lustigt att ni skiljer på otrohet och otrohet. Och att "viss" otrohet kanske är ok.. För mig är otrohet något som gör att mitt kärleksförtroende för min kille förstörs. Om det då är att han går på en "oskyldig dejt", eller hoppar i säng med en tjej spelar ingen större roll.

Otrohet är ett stort svek.

Jag har alltid sagt att jag inte kan förlåta otrohet, men den senaste tiden tror jag faktiskt att jag skulle kunna det.

Det beror ju på omständigheterna, hur förhållandet ser ut. När man levt länge med varandra så har det flutit en del vatten under bron, en del rent en del mindre rent. Jag tror att jag skulle kunna fortsätta leva med min sambo om han var otrogen. Jag skulle med största säkerhet vara svartsjuk, misstänksam och bitchig i en lång tid framöver, men vi skulle nog överleva som par.