Tack för ditt svar, Bakekatten...
Jo, barnen bor hemma och även jag har hemma boende barn hos mig. Visserligen varannan vecka, men det innebär ju att det blir svårt att kombinera ihop det hela..... En balansgång som känns näst intill omöjlig just nu. För mina egna barns skull måste jag gå framåt i en takt som fungerar för oss.....
Det jag upplever som svårt när det gäller hans barn är att de pratar så lite med varandra om det svåra. Jag är van att prata med mina om allt, vi bearbetar svårigheter tillsammans, men hos honom är det som tabubelagt att beröra jobbiga saker. De har inte fått ngn hjälp av tex terapi efter moderns död, och nu när jag dyker upp i deras liv så pratar han inte med dem om det heller. Hur det känns och vad de tänker och så....
Jag tror ju att man måste prata om saker för att få det att fungera, utan en bra kommunikation går det helt enketl inte. och vi (mannen o jag) kan prata om dt mesta, bara inte detta... Han fru är död och då är det enbart det goda och vackra de delat, under många år, som finns där, och jag måste acceptera det. Det skulle kännas lättare om han släppte in mig, om han ville berätta ngt om henne, hur de hade det, vad de gjorde, vem hon var. Som det är nu så är hon ett spöke som ständigt är närvarande men som jag inte har en realistisk bild utav. Jag fantiserar ihop världens mest perfekta kvinna, och hur skall ngn kunna mäta sig med henne.....?!
Kanske är det så att allt gått för fort och att jag inte var beredd på detta väldigt komplicerade förhållande..... Jag blev störtkär i honom, men jag önskade mig inte denna trassliga situation. Till saken hör dessutom att han blir väldigt svartsjuk och väldigt osäker så fort vi inte är tillsammans. När jag är hemma med mina barn och vi inte kan ses lika mycket så blir han helt sänkt, och varje kontakt jag måste ha med mina barns pappa blir som en spik in i hans sårade känslor. Den stora osäkerhet han bär på har fått mig att fundera mycket på hur de egentligen hade det, vad som gör att han är så osäker och så svartsjuk..... Men som du förstår, detta kan jag aldrig fråga honom om. Att ens antyda att hon inte skulle ha varit annat än perfekt, det finns inte....
Jag vet inte om det här är rätt ställe att ta upp de här frågorna.... Jag bara råkade hamna här och tyckte att det var en intressant pågående diskussion, som berörde mig, men det känns som om jag kanske kommer lite ifrån ämnet.... Var i alla fall sköööönt att äntligen våga öppna upp dörren för dessa frågor och låta dem komma ut i det öppna......
Jag vill ju att han ska känna sig hemma hos mig? Men hur ska jag göra? Han har tagit med sig alla sina saker och lite möbler men det hjälper inte. Jag har föreslagit att vi ska möblera om ? har också gjort så men det hjälper inte. Jag skulle vilja göra om sovrummet nu men han vill inte vara med och betala ? för det är ju min lägenhet. Köpte nytt soffbord men han ville inte vara med och välja ? det är ju min lägenhet. *Gaaaaahhhhh* Vad ska jag göra??? Det hade ju varit enkelt om vi haft råd att flytta till en helt ny lägenhet? 
