känna sig hemma i annans lägenhet?

Hej!

Jag har varit i din killes situation, och även om jag gjorde allt för att känna mig som hemma hos honom.....Eh, du ser vad jag råkar skriva.....det blev aldrig hemma hos OSS, trots att jag bodde där i 4 år! Nej, ibland är det nog så att man behöver börja på ny kula tillsammans, särskilt om den andre bott i lägenheten rätt länge, fel eller rätt spelar ingen roll, för det handlar om känslor, och dessa är som bekant inte så lätta att styra i alla lägen. Visst kommer man en bit på vägen med god vilja, vilket jag tycker att jag gjorde, men ändå, HEMMA är något annat än att acceptera att man tillfälligtvis bor på en viss plats och försöker trivas.

Mitt råd, byggt på min egen erfarenhet, är därför att ni undersöker vilka möjligheter ni har att byta boende, om ett tag när ni är säkra på era känslor för varann och att ni fungerar ihop i vardagen. Min dåvarande pojkvän var inte villig att flytta för min skull, så till slut flyttade jag själv. Självklart fanns det fler orsaker till det, men visst bidrog hans ovilja till att flytta och att jag inte trivdes med att vara "inneboende" hos honom starkt, vilket faktiskt är hur jag upplevde det, även om han säkert såg det på ett helt annat sätt!

Som sagt, försök inte analysera situationen logiskt bara, utan försök förstå hur han känner, för i den här frågan tror jag du kommer mycket längre på det.

Lycka till!!

Ella

När jag flyttade in hos min sambo så målade vi om tillsammans. Han betalade eftersom det är hans lgh men vi gjorde det ihop. Det var väldigt roligt! Vi valde färg tillsammans, så båda var nöjda. Sen åkte vi ut på shoppingtur och handlade ny säng, ny soffa, ny tvbänk, nytt köksbord... Det blev ganska dyrt men den kostnaden delade vi på. Helt plötsligt hade jag varit med och valt lika mkt som han till lgh och jag började trivas med en gång. Vi pratar alltid om sakerna här som våra saker och vi säger vår lgh fast jag vet att det är han som sitter med kontraktet.
Jag köpte även nya gardiner. Vi har bott ihop i snart två år nu och jag trivs fast det är hans lgh.
Så mitt tips är att förändra lite i lgh tillsammans och precis som andra tidigare sagt, prata om den som er.
Hoppas att det löser sig!
Kram

Fru Westin

Vi ser på allt som vårt, har inte ens funderat i de tankebanorna som att dessa skivor är mina, dessa böcker är mina osv. Självklart är det ju ändå så att vissa saker faktiskt är mina, tex mina böcker eftersom min sambo knappt läser. Och hans bowie-skivor är ju hans. Men tänker ändå sällan så. Det enda som är mitt är min katt, och det enda som är hans är hans bil. Det är ungefär så jag ser det, men vi uttalar oss aldrig om mitt och ditt. Svårt att förklara, jag har aldrig tänkt på det förrän nu när du ställde frågan..

sinefa

Jag hade inte heller tänkt på detta så mycket förr, men för en tid sedan så påpekade en kompis att jag pratade om att "jag tror att den finns bland min mans skivor". Hon undrade om vi inte hade dem tillsammans eftersom att de ändå står blandade hur som helst i hyllan.

Jag flyttade in i hans lägenhet i februari, jag kände mig aldrig hemma trots att vi målade om i sovrum och hall. Jag flyttade alla möbler i rummet. Några av mina möbler kom med och vissa av mina saker- de som fick plats. Jag kände mig undantryckt och saknade mitt. I juli köpte vi nytt och tog oss råd till det, det var en helt annan femma! Vi slängde sängen och köpte en ny, fick vårt gemensamma hem och allt är otroligt mycket lugnare i min kropp. Det var inte så att han inte gav mig plats, för det gjorde han, det var något annat suddigt som störde mig. Jag insåg inte hur mycket förren vi fick vårt. Jag vill säga att jag förstår din kille.

Efter att ha läst dina båda trådar tycker jag det verkar som ni har vissa problem som ni kanske ta itu med, att reda upp dem nu och inte låta det växa. Går det inte att reda ut så får ni ju fundera på varför de återkommer hela tiden, samma problem alltså.

För mig har det varit jätteviktigt att det är VÅR lägenhet. Den har ingen historia för någon av oss och den är vårt gemensamma projekt och vårt gemensamma hem.

En kompis har haft samma problem som din sambo. Jag tror fortfarande inte att hon känner fullt ut att det är deras gemensamma hem. Hon har inte varit med att välja ut lägenheten och det är han som har sin historia innan henne i lägenheten och hon ingenting. Fast de gjort om en hel del så vill hon flytta till en gemensamt utsedd lägenhet när tillfälle ges.

Min sambo har flyttat in i min lägenhet, och i början var det jobbigt för oss båda. Jag sa min om allt av gamal vana och han frågade om han fick bjuda hem lite vänner när jag inte var hemma osv. Men allt eftersom tiden gått har det där avtagit, vi kallar nu lägenheten vårt hem och talar om våra saker (även om det mesta egentligen är mitt)Vi delar på alla nya möbler vi köper. Vi letar efter en större lägenhet som vi kan köpa gemensamt, men smbon vill helst att vi bor kvar eftersom han trivs så bra i vårt hem nu!

Känner igen mig, har varit i din killes sits. Det jag vill tycka på är att det kanske inte har med möbler/färg att göra, utan med vanor.

Min pojkvän hade ganska fasta idéer om hur och när saker skulle göras, jag var uppfostrad med andra idéer, om vi säger så(städning, disk, tvätt m.m.).

Det tog ett halv år innan jag satte ner foten och förklarade att detta var mitt hem också, och att allt inte kunde göras enligt hans mönster. Kanske är det detta som gör att din pojkvän inte känner sig hemma? Kanske är det läge att prata lite om vardagsrutiner och sånt.

Hoppas det löser sig för er!

Min sambo och jag flyttade till en studentlägenhet men den känns ändå mest hans... Orsaken är att de flesta möbler, tavlor och grejor är hans då han flyttade från lägenhet till lägenhet medan jag flyttade från studentrum.
Jag tyckte att eget skrivbord var en bra ide, sedan kanske även egna hyllor osv... Ni kanske kan bestämma ett rum var? Men som någon sa han verkar lite grining och inte riktigt villig att flytta ihop på riktigt.

Det enda jag kan säga att det blir bättre men det kan ta tid. Vi har bott här i snart ett år och nu har vi gemensam strumplåda! (även om hans strumpor är på tok för stora för mig och vice versa) Vår lilla valp hjälpte även till då han på ett naturligt sätt såg allt som hans.

Det kräver lite jobb flytta ihop, att mecka ihop sina vanor, sina vänner och familjer, sin städning, sin inredningssmak, sina saker.

Det är en typisk sån där sak som man knappt märker när det funkar men som växer enormt när det inte funkar.

Men man fixar ju det om båda vill och om man pratar om frågor som dyker upp.

För övrigt:
Vi har mina, dina och våra saker. Det är inte särskilt svårt. Fast sängkläder och handdukar lever lite i limbo mellan gemensam och enskild egendom.