Hur känns det att vara gift?

Jag tycker att gammelfarmor hade helt rätt  - men då körde vi faktiskt den riktigt traditionella (frikyrkliga) varianten och väntade till bröllopsnatten (även om vi bodde ihop). Då är det svårt att undvika att det blir väldigt speciellt.

Samtidigt tycker jag att omgivningens attityd ändrades. Det var plötsligt självklart att vi var helt seriösa och försökte få ihop vår framtid tillsammans, snarare än "tror du det blir något av er?" Efter bara en månads förhållande, när vi redan pratat om hur länge vi skulle vänta innan vi förlovade oss, åkte jag till Pakistan i en månad. Har du en pojkvän där får du genast frågan: "När ska ni gifta er?" Det kändes nästan befriande att de såg lika seriöst på min relation som jag själv. Jag hävdade att vi i Sverige ser det som oansvarigt att gifta sig för snabbt, så vi hade inte bestämt datum än.

Dessutom blev vi plötsligt tilldelade de få enskilda rum som fanns på släktträffar och liknande.

Jag var för övrigt på ett bröllop när jag var i Pakistan. Bruden och brudgummen hade utväxlat foton och talat med varandra i telefon... Fast en nygift tjej jag träffade hade träffat sin blivande på en fest när hon var 15 och tjatat på sin pappa i fyra år tills hon fick honom. Fadern hade inget emot killen vad jag vet, men tyckte förståeligt nog att hon borde växa upp och vara säker på vad hon ville.

Efter fem år och med en ettåring så känns det fortfarande som om vi är två pusselbitar som självklart hör ihop. Vilken plastig lunch som helst är en romantisk middag, bara han är där. Vaknätterna gör sitt för tålamodet, men då är jag egentligen som gladast över att vi är två som hjälper varandra. Med honom är jag mer av den jag vill vara. Att veta att han också är en envis idiot som vägrar att ge upp något man påbörjat känns tryggt för framtiden. Att gifta mig med honom var det bästa beslutet i mitt liv.

Vilken spännande fråga :) jag är inte gift men planerar för bröllop och jag tror inte det kommer kännas annorlunda för mig eller oss, alls. Men vi har känt varandra i snart 10år, varit ett par och sambos i fem. Har gått igenom kriser, begravt ett barn, fått två levande barn som rör om i vår vardag...

Har man däremot varit ihop i 1-2år eller till och med mindre och inte har barn - då kanske känslan är annorlunda. Vi är liksom redan sammanlänkade för livet på ett sätt äktenskapet aldrig ens kan komma i närheten av genom våra barn.

Vi har inga barn och planerar inte att skaffa heller, så att vara gift kommer nog göra stor skillnad för hur omvärlden ser oss. Det kanske är dags att kila upp för den där altargången då;)

Jag personligen gifter mig hellre nu och har en dag att se tillbaka på i framtiden, än att hela tiden gå och längta. Och om man känner i framtiden att det var så trevligt att man vill göra det igen kan man alltid förnya sina löften

För mig är det viktigt med tryggheten i att veta att vi blir man och fru, att vi både juridiskt och känslomässigt är sammankopplade. På senare år har jag förlorat både familjemedlemmar och gamla klasskompisar väldigt hastigt, vilket gör att jag håller mycket hårdare i min sambo än jag gjort innan. Jag vill inte ångra att vi aldrig gifte oss om något skulle hända.

Det påverkar nog lite mer än jag skulle vilja, men vi hade faktiskt planerat att gifta oss redan innan allt brakade åt skogen 

Du har rätt Plättis. Man ångrar bara det man inte gjorde.

Det är bara de som inte satsat allt och förlorat stort, som säger att man bara ångrar det man inte gjorde...
Det finns många satsningar som ändar i plågsamma konkurser och min relation med mitt ex kom det då inte många positiva grand ur.

Men har man en stabil relation så tycker jag absolut att det är en bra idé att gifta sig. Man ska hålla hårt i dem man älskar.

Vi lever precis likadant som innan vi gifte oss så för mig känns inget annorlunda. Det enda konstiga är ju ett nytt namn (jag har dock inte bytt än, men ska). Jag bara ville vara gift och ha en fint bröllop.

Jag tycker att allt känns som vanligt :) Vi har alltid haft en väldigt stabil relation utan gräl och med mycket romantik och på det spåret har det fortsatt.

Vi gifte oss i maj i år. När vi förlovade oss så började vi bröllopsplaneringen genast så jag kände aldrig någon ny förlovningskänsla mer än " snart är det bröllop" typ.

Bröllopet uppfyllde alla våra drömmar och allt gick som planerat. Det är ett fantastiskt minne att dela :)

Nu blev jag gravid dagen efter bröllopet och plusade några veckor senare så vi har inte hunnit iväg på bröllopsresan ännu. Vi får ta en weekend på spa istället ( vilket ska bli skönt som klumpig och höggravid) Då detta är första barnet så är vi båda rätt så uppslukade i förberedelser och vi sitter mest i vår bubbla och myser hela dagarna.

Ska bli spännande att se hur relationen påverkas av att få barn, det är nog där den riktiga förändringen kan ske.

Min personliga åsikt är att om man har en stabil relation innan kommer det fortsätta så. Även om ni kanske faktiskt grälar någon gång men kom då ihåg att det är av trötthet och frustration :) regeln: inget man säger under barnets första levnadsår gäller. Ett frikort... Har man däremot en skakig relation innan kommer den med största sannolikhet förvärras...

Plus att många relativt jämlika relationer plötsligt kan bli väldigt snedfördelade när barnet kommer. Då ska man orka ta den diskussionen mitt i nattvaken. Man får sätta sig ned och diskutera xxxxx (valfritt problem man skrek om) någon gång när båda faktiskt fått sova lite, när det nu inträffar.

Verkligen intressant att läsa här. Jag är lite "orolig" om man kan uttrycka sig så... Jag har varit ihop med min tjej i lite mer än 1.5 år och nu på nyårsafton förlovade vi oss. Det var ett gemensamt beslut efter att vi blev alldeles för ivriga för att vänta När vi bestämde oss så var jag väldigt lycklig! Tårarna sprutade och fick glädjefnatt om vartannat i sisådär 6 v från det att vi bestämt oss, köpt ringar osv. Men iom att vi inte utväxlade ringar förrän flera veckor senare så blev man ju liksom lite "avtrubbad". Själva förlovningsdagen var perfekt! Vi checkade in på ett riktigt lyxigt hotell, hade beställd bubbel och jordgubbar, badade bubbelbad pch åt en riktigt lyxig middag. Men de där känslorna som nästan svämmat över under de där veckorna nästan dagligen var liksom borta.. Nu planerar vi för bröllop nästa sommar och är jätteglad för det men jag kan samtidigt inte låta bli att vara lite orolig för vad allt betyder! Jag tror att jag har en överhängande rädsla för att det inte ska hålla.. Samtidigt som jag vet att jag aldrig skulle hitta någon som henne, som står ut med alla mina påhitt, som låter mig bryta ihop fem gånger på en dag och låter mig försvinna in i ångesten för att ta emot mig när jag inte orkar mer. Kanske kommer känslan om man slutar söka efter den? Förväntningarna tar liksom över. Visst borde man bara kasta ut förväntningar från fönstret och bara njuta över att man hittat sitt livs kärlek!?     

Livet består till största delen av vardagar, som inte alltid är så roliga. Det kommer inte alltid att vara guld och gröna skogar, men man får försöka komma ihåg det där rosaskimrande och hitta det igen. När vi precis hade förlovat oss satt jag halva dagarna och bara stirrade på min ring och tänkte på min sambo, men det höll inte i sig jättelänge (svårt att hinna med jobbet då!). Och när vi i julas började berätta för släkt och vänner att vi bestämt datum fick vi ett nytt rosaskimrande kapitel där vi bara stirrar varandra djupt i ögonen och har bröstet fullt av fjärilar. 

Men det är övergående, det vet jag. Kärleken behöver inte vara det, men den där kortsiktiga förälskelsen kommer att variera i perioder. 

När jag oroar mig, tvekar eller känner att jag inte vet vad jag ska göra (att gifta sig är ju jättestort och viktigt!) brukar jag tänka på en sak som min sambo sagt till mig. Han vet att jag älskar honom eftersom jag alltid ser lite vilsen ut när vi ska mötas någonstans innan jag får syn på honom. Då skiner jag upp och studsar fram. Det kommer jag göra resten av livet med honom, därför vill jag gifta mig med just honom

Jag hittade denna tråden nu igen. 8 månader efter att vår son föddes :) Jag kan ärligt säga att relationen inte förändrats till det negativa. Det är lika stabilt som alltid, bara något mysigare ;)