Fästmannen vet inte om han vill ha barn

Av egen erfarenhet kan jag säga att även om det känns läskigt, så skulle jag rekommendera att få veta i förväg om det skulle vara något med barnet. Vårt första barn föddes med ett hjärtfel, som vi inte visste om före hon föddes (och allt går ju inte ta reda på under graviditeten heller) och att bli förälder är en stor och omvälvande upplevelse, men att samtidigt kastas in i en helt ny värld med ett sjukt barn.. ja, det går inte riktgt förklara hur otroligt jobbigt och påfrestande det är. Även om man under graviditeten inte kan göra något åt en eventuell sjukdom eller funktionsnedsättning, så kan man åtminstone mentalt förbereda sig, få information och göra sig redo på ett helt annat sätt. Helt förberedd kan man ju inte vara, men lite mer åtminstone.

Nu, när vi fick vår andra dotter, så var det en barnläkare som ett dygn efter hon föddes tyckte att prover skulle tas för kromosomavvikelser, främst för downs då. Det var en av fyra barnläkare som kikade på henne som var av den åsikten, att ett prov skulle tas, men det räcker ju för att ställa hela världen på ända. Dagarna fram till vi fick svaret var vidriga. Nu visade det sig att det vi, alla sköterskor och tre av fyra barnläkare trodde var korrekt, hon har ingen kromosomavvikelse.

Men, sedan måste man ju ta ställning till vad som känns viktigare också, nu kopierar jag in från Vårdguiden - "Sannolikheten för att en kvinna bär på ett foster med Downs syndrom ökar med stigande ålder. Om kvinnan är 20 år är sannolikheten 1 på 1000 graviditeter, om hon är 35 år är sannolikheten 1 på 250, om hon är 40 år 1 på 68 och om hon är 45 år 1 på 20." samt "Knappt en av hundra kvinnor får missfall på grund av fostervattenprov som görs efter vecka 14." Risken för missfall minsker ju längre in i graviditeten man kommit, men om man vill ha en chans att hinna göra abort ifall man skulle vilja det.. så.. ja. Men där måste man ju ställa sig frågan om man är villig att riskera ett eventuellt missfall för att få veta.

Nåväl, ska inte tjata på mer om det där.

Kan avsluta med att jag till viss del kan förstå din sambo dock, då vi väntade hela 7år med ett syskon till vår dotter just för att vi var livrädda för att få ett till barn med en funktionsnedsättning/sjukdom. Jag tycker alltså inte att det låter som att han är en hemsk person.

Ni kanske skulle gå till någon och prata om det här?

I er ålder kan jag tänka mig att många säger också "Men ni är så unga, stressa inte. Tänk inte på det nu, roa er och njut av att vara med varandra!". Vilket ju på sätt och vis är sant, ni är unga och ni ska njuta av varandra. Men, precis som du skriver, så kan det hända att tiden tickar på och rätt som det är, så vaknar du upp om 10-15år och är bitter över den saken att ni ännu inte är överens i barnfrågan. Det är ju oerhört tråkigt om det skulle hända, för er båda.

Hur du/ni ska tänka, agera, i den här situationen är jättesvårt att råda i. Vissa 22-åringar vill inte ha barn, men ångrar sig senare. Andra vet inte och bestämmer sig senare för att dom vill ha barn, medan andra kommer fram till att dom inte vill det. Och det finns också 22-åringar som vet att dom vill ha barn, om än inte nu, så i framtiden. Därför är det supersvårt att säga "Men vänta och se, han kommer ändra sig!", för det är inte alls säkert. Men chansen finns ju.

Jag och min man fick vår dotter när vi var 19 och 20år gamla. Det var inte planerat. Jag hade 6 månader före jag blev gravid, när vi träffades alltså, talat om tydligt att jag ville ha barn i framtiden. Han var bensäker på att han inte ville det, någonsin. Han tyckte inte om barn sa han och ville absolut inte bli pappa. När vi fick reda på att jag var gravid, så fick han panik. Vi gick och pratade med en kurator för att komma fram till exakt vad det var som gjorde att han kände så och när vi väl hade rotat i det och pratat ut om det, så hade han faktiskt ändrat sig. Före dottern föddes så var han väldigt förväntansfull och längtade. Nu är vi 27 och 28år gamla och har just fått vårat andra barn.

Mellan det första och andra barnet så hade vi diskussionen om fler barn många gånger. Jag var velig, han ville inte. Jag ville, han var velig. Och tillslut, efter 7år, så kände vi oss redo båda två. Då hade jag redan blivit gravid, oplanerat igen, men det gjorde ju inget eftersom vi i stort sett hade bestämt oss ändå.

Vägen dit var dock krokig och att vår första dotter har ett medfött hjärtfel bidrog nog en hel del till vår velighet och oro. Jag sa dock till honom före vi gifte oss 2011 att jag inte ville att han skulle gifta sig med mig om han var 100% säker på att han aldrig skulle vilja ha ett barn till. Det var otroligt jobbigt att säga, att tänka och tycka, men så kände jag. Jag ville inte gifta mig med och fortsätta livet med någon som inte hade samma önskemål om familj som jag. Trots att vi varit tillsammans flera år och redan hade ett barn tillsammans. Så viktigt var det för mig att vi var på någorlunda samma våglängd. Han fick sig en ordentlig tankeställare då tror jag och vi pratade inte på någon dag, sedan berättade han att han faktiskt ville ha ett barn till (inte just då, vilket jag också var överens med honom om).

Jag vet att min syster och hennes sambo haft den här diskussionen också. Dom är båda två kring 25år nu och för ett år sedan ungefär, så sov hon hos våra föräldrar en vecka, medan dom både två funderade på vad dom verkligen ville. Dom var i ett vägskäl då och den veckan och vad dom kom fram till då var avgörande. Nu väntar dom sitt första barn, men utgången hade ju kunnat bli att dom gjorde slut. Något dom var medvetna om och var villga att ta om det skulle bli så, för önskan, längtan och viljan om familj är något som är så avgörande.

Hur ni ska göra, vad som blir bra för er, hur ni ska hantera det här.. jadu, bra fråga. Det är svårt att svara på, men att ni kan prata om det öppet är väldigt bra. Kommunikation är A och O i ett förhållande och speciellt angående stora och svåra saker. Att våga öppna sig, vara ärlig och känna efter.. det är svårt, modigt och nödvändigt. Ni kanske ska låta det gro i något år till och bestämma att ni pratar om det då igen, ordentligt, till och med kanske gå och få hjälp att prata om det? Jag vet inte, men det är ett förslag.