• Anonym (brude­n)
    Äldre 7 aug 01:30
    1809 visningar
    4 svar
    4
    1809

    En tom känsla

    Vet inte vem men ska berätta det här för igentligen.... Alla upplever allt på sitt sätt.... I Lördags gifte jag mej, veckan innan var full av kaos och planering, våra föräldrar har inte frågat om de kan hjälpa till med något och vi har heller inte bett om det. Min mamma har jag ingen bra relation till så hon avstod nog. Jag har hållt kontakt med toastmadamer, präst, kantor, frisör, bageri, cateringfirma mm och min man har gjort det jag bett honom om och dessutom har han betalat hela kalaset. Två sena ändrinagr i gästlistan gav ännumer jobb och på bröllopsdagens morgon skulle jag skriva ut alla fetshäftena, då krångar skrivaren och jag får slänga alla dryga 90 häften. två timmars slit vid skrivaren och en massa timmars jobb vid datorn är som bortkastade! Den dagen jag läst om som msn ska njuta och ta det lugnt tillsammans blir ett ända virrvarr, jag har inte hunnit binda min bukett utan gör det 20 min innan vigseln, som tur var hade jag övat innan... klänningen får jag på mej nån minut innan 15:00 då vigseln börjar, vi kommer 10 minuter för sent. Som tur var skrattar prästen bara och säger att det blir så ibland...Vigseln är väl det som känns bäst Vacker sång och vår musik som vi valt blir perfekt!Sedan ut i skogen och fotograferas, i 30 graders värme, jag har hunnit äta en banan och dricka lite vatten under dagen. Tror bilderna blir riktigt bra iallafall!Festen blev enligt alla som sagt något riktigt bra! Jag kände mej på något sätt väldigt ensam, hur konstigt det än låter... Min pappa fick för några veckor sedan reda påatt han fick cancer och varken han eller hans fru kunde komma, min ena syster fick inte ledigt från sitt jobb, hur konstigt det än låter. Men min andra syster kom vilket jag är väldigt tacksam för. På bröllopet höll hon ett tal, som hon skrivit men även ett som min pappa skrivit. Ett tal direkt från hans hjärta, efter talet ringer han upp vilket var väldigt jobbigt men ändå bra. Min man pratar även med honom och när han sätter sej frågar min mamma direkt om pappa hade gråtit?! Va fan tror hon?! Dessutom hade nog de flesta gjort det under talet med....Sedan håller min mans mamma och pappa tal, många av hans vänner och några av mina, men inte någon av mina två mostrar som är där, inte min farbror och inte min mamma, vilket jag ingentligen inte hoppats på men ändå trott. Där någonstans kommer känslan av ensamhet. Har jag verkligen inte gjort något som satt spår i deras liv, är det inte såpass stort att man kan hålla ett tal? Eller är mina spår inget att tala om? Vad ska man tro?Vi fetade och dansade till 3:30 och alla såg ut att ha kul. Min man blev, som vanligt överförfriskad mot slutet. Jag hade bokat rum på en herrgård men när vi kom dit somnade han direkt. Nu läste jag på en av mina toastadamers blogg att det blev massa jobb för dom för ingenting var gjort innan... vilket det var, men det som jag deligerat ut funkade tydligen inte eller en del gick inte helt fram. Jag trode hon kanske lagt ut något kort på oss men det var bara två kort på dom och sedan kort text på hur jobbigt det var. Det kändes i själen! Nu har jag skrivit av mej iallafall! Tyvärr känner jag att jag snuvat mej själv på den dagen som skulle bli den bästa i mitt liv!                         

  • Svar på tråden En tom känsla
  • kärlek­ensbru­dpar
    Äldre 7 aug 06:14
    #1

    Förstår att man blir ledsen :-/ men Försök tänka på det positiva, allt gick inte som planerat för oss heller, men när man tittar på fotografens bilder då blir man så glad för då ser man kärlen mellan mig och maken och då blir jag glad igen :) testa hoppas det blir bättre styrke kram

  • Anonym
    Äldre 7 aug 08:50
    #2

    Kan det vara för att allt som du lagt ner hjärta och själ i är över som du känner så här?

    Det låter som att det faktiskt varit en bra dag om än med lite strul i början av dagen (och förutom det hemska beskedet om din pappa såklart) 
    Tror att det är lätt hänt att man börjar utvärdera ens dag för tidigt och undra hur andra också hade det. Det är ju en kraftansträgning, låt det landa och tänk inte så mycket på dagen innan ni "återhämtat er"

    Om sen toastmadamerna hade mycket jobb - det är deras jobb. Jag har varit toastmadam och det innebär mycket slit och man hinner inte riktigt med att slappna av, men det är ju det som ingår. Det är ett hedersuppdrag, och en stor hjälp för brudparet. Jag tycker du ska stunta i deras klagande, och dom borde bita ihop och faktiskt va lite tysta om hur mycket jobb det faktiskt va, det viktigaste är ju att de fick det att flyta på, sen vem som gjort vad är oviktigt Flört
    Kom också ihåg att alla andra verkar så jäkla lyckliga hela tiden, men inget eller ingen kan vara helt perfekt så mät dig inte med alla andra :)

    Kram till dig! 

  • amerik­a
    Äldre 7 aug 10:23
    #3

    Förhoppningsvis kan du lite längre fram när du fått perspektiv på bröllopsdagen, se tillbaka på den och känna allt det som blev bra. Du verkar vara en person som är ambitiös och som tar på dig att göra allt själv (skriva ut festhäftena själv bröllopsdagens morgon var kanske ingen hit, t ex) men ingen världskatastrof. Nästa gång ni planerar en stor fest, kommer du att minnas det där och be någon annan istället som får bråka med skrivaren! Flört

    Känslan av ensamhet är svårare att komma över. Men jag kan förstå den, utifrån de förutsättningar du beskriver. Det var många från din närmsta familj som inte fanns där och det gjorde dig ledsen såklart. Men de var med dig i hjärtat och din pappas tal och telefonsamtal säger väl allt... En del människor har så svårt att uttrycka sig med tal eller spex, så kanske det är med dina släktingar? Jag vet bara att min moster tex, som är min extramamma och inte har några egna barn, aldrig skulle hålla ett tal eller sjunga en sång, hur mycket hon än älskar mig (för det vet jag att hon gör). Det ligger bara inte för henne. 

    Det är sorgligt att du känner som du gör men jag hoppas verkligen (och tror!) att din bröllopsdag kommer vara ett fint, kärleksfullt och vackert minne framöver i livet!!

    kram 

  • Äldre 8 aug 11:08
    #4

    Jag hade kommenterat i Toastmadamens blogg vad som var gjort innan och beklagat att det inte verkat ha gått fram för att försvara mig inför de som läser inlägget. Sen hade jag tackat för att hon hjälpte till under bröllopet, men avslutat med att jag blev ledsen för att hon inte verkade haft roligt och att det är sårande att behöva läsa det i en blogg istället för att höra det från henne. Jag hade valt en ledsen ton istället för en arg, för att förmedla hur jag känner. Kom ihåg att bloggbeskrivningen inte behöver vara hennes sanning heller. Ibland skriver man saker i sociala medier för att göra sig själv intressantare och duktigare än vad man är, men om du kommenterar blir det tydligt att hon påverkat dig och det kan hon nog behöva påminnas om. Genom att kommentera i bloggen kommunicerar du på samma sätt som hon valde att göra....Sen tror jag också som amerika att alla inte är lika pigga på att hålla tal, det betyder inte att de älskar dig mindre. Sök stöd hos dem, t.ex. dina systrar, nu när det känns jobbigt.Skriv ner 20 saker på bröllopet som blev väldigt bra - stort och smått, saker du planerat som blev lyckade (brudbuketten och att öva på den, festen, musiken under vigseln, korten, talet från din pappa etc.). Varje gång den ledsna känslan kommer över dig, försök tänka ut en bra sak till. Allt för att byta fokus till ett ljusare perspektiv. 

Svar på tråden En tom känsla
Logga in
Bli medlem