En tom känsla

Förhoppningsvis kan du lite längre fram när du fått perspektiv på bröllopsdagen, se tillbaka på den och känna allt det som blev bra. Du verkar vara en person som är ambitiös och som tar på dig att göra allt själv (skriva ut festhäftena själv bröllopsdagens morgon var kanske ingen hit, t ex) men ingen världskatastrof. Nästa gång ni planerar en stor fest, kommer du att minnas det där och be någon annan istället som får bråka med skrivaren! 

Känslan av ensamhet är svårare att komma över. Men jag kan förstå den, utifrån de förutsättningar du beskriver. Det var många från din närmsta familj som inte fanns där och det gjorde dig ledsen såklart. Men de var med dig i hjärtat och din pappas tal och telefonsamtal säger väl allt... En del människor har så svårt att uttrycka sig med tal eller spex, så kanske det är med dina släktingar? Jag vet bara att min moster tex, som är min extramamma och inte har några egna barn, aldrig skulle hålla ett tal eller sjunga en sång, hur mycket hon än älskar mig (för det vet jag att hon gör). Det ligger bara inte för henne. 

Det är sorgligt att du känner som du gör men jag hoppas verkligen (och tror!) att din bröllopsdag kommer vara ett fint, kärleksfullt och vackert minne framöver i livet!!

kram