En tom känsla

Vet inte vem men ska berätta det här för igentligen.... Alla upplever allt på sitt sätt.... I Lördags gifte jag mej, veckan innan var full av kaos och planering, våra föräldrar har inte frågat om de kan hjälpa till med något och vi har heller inte bett om det. Min mamma har jag ingen bra relation till så hon avstod nog. Jag har hållt kontakt med toastmadamer, präst, kantor, frisör, bageri, cateringfirma mm och min man har gjort det jag bett honom om och dessutom har han betalat hela kalaset. Två sena ändrinagr i gästlistan gav ännumer jobb och på bröllopsdagens morgon skulle jag skriva ut alla fetshäftena, då krångar skrivaren och jag får slänga alla dryga 90 häften. två timmars slit vid skrivaren och en massa timmars jobb vid datorn är som bortkastade! Den dagen jag läst om som msn ska njuta och ta det lugnt tillsammans blir ett ända virrvarr, jag har inte hunnit binda min bukett utan gör det 20 min innan vigseln, som tur var hade jag övat innan... klänningen får jag på mej nån minut innan 15:00 då vigseln börjar, vi kommer 10 minuter för sent. Som tur var skrattar prästen bara och säger att det blir så ibland...Vigseln är väl det som känns bäst Vacker sång och vår musik som vi valt blir perfekt!Sedan ut i skogen och fotograferas, i 30 graders värme, jag har hunnit äta en banan och dricka lite vatten under dagen. Tror bilderna blir riktigt bra iallafall!Festen blev enligt alla som sagt något riktigt bra! Jag kände mej på något sätt väldigt ensam, hur konstigt det än låter... Min pappa fick för några veckor sedan reda påatt han fick cancer och varken han eller hans fru kunde komma, min ena syster fick inte ledigt från sitt jobb, hur konstigt det än låter. Men min andra syster kom vilket jag är väldigt tacksam för. På bröllopet höll hon ett tal, som hon skrivit men även ett som min pappa skrivit. Ett tal direkt från hans hjärta, efter talet ringer han upp vilket var väldigt jobbigt men ändå bra. Min man pratar även med honom och när han sätter sej frågar min mamma direkt om pappa hade gråtit?! Va fan tror hon?! Dessutom hade nog de flesta gjort det under talet med....Sedan håller min mans mamma och pappa tal, många av hans vänner och några av mina, men inte någon av mina två mostrar som är där, inte min farbror och inte min mamma, vilket jag ingentligen inte hoppats på men ändå trott. Där någonstans kommer känslan av ensamhet. Har jag verkligen inte gjort något som satt spår i deras liv, är det inte såpass stort att man kan hålla ett tal? Eller är mina spår inget att tala om? Vad ska man tro?Vi fetade och dansade till 3:30 och alla såg ut att ha kul. Min man blev, som vanligt överförfriskad mot slutet. Jag hade bokat rum på en herrgård men när vi kom dit somnade han direkt. Nu läste jag på en av mina toastadamers blogg att det blev massa jobb för dom för ingenting var gjort innan... vilket det var, men det som jag deligerat ut funkade tydligen inte eller en del gick inte helt fram. Jag trode hon kanske lagt ut något kort på oss men det var bara två kort på dom och sedan kort text på hur jobbigt det var. Det kändes i själen! Nu har jag skrivit av mej iallafall! Tyvärr känner jag att jag snuvat mej själv på den dagen som skulle bli den bästa i mitt liv!