Inget engagemang...

Hon kanske har en anleding som är svår att berätta?
Kanske är hon avundsjuk av ngn anledning?

Man kan inte förändra andra och det svåraste som finns är väl att acceptera att andra inte alltid gör som man velat.
Det är inte alla som har en blivande man som är med och planerar inför den stora dagen, eller att nämaste familjen finns med och är intresserade...

Du är inte ensam. Vissa av mina vänner stryks från inbjudningslistan, de glömde t.ex bort min födelsedag och har betett sig allmänt illa mot mig. Tillslut kände jag att nu räcker det. Jag har även sagt till min tärna att jag inte vill ha en möhippa. För varenda gång jag har något som är värt att fira skiter de i att komma. Jag vill inte att bröllopet ska bli en utav dessa dagar. Det är nog bara att acceptera och lära dig från detta. Vissa tar bara andra för givet.

Jag förstår inte alls! Det är ju för dig som allt detta är viktigt och jag förstår inte hur man kan förvänta sig sånt engagemang från omgivningen. Vänskap förändras och man fortsätter inte alltid fungera som när man var tonåringar hela livet. Vänskapen slutar att vara i absolut centrum och man lever inte genom varandra längre.

Jag förstår hur du menar... Jag vill helst inte tänka på att avundsjuka kan vara roten till allt. Jag tycker inte att allt kan förklaras i det. Men, som sagt, förstår hur du menar och du är inte den första som säger det.
Min fästman har ju efter många om och men satt ner foten och till slut kunde han inte hålla sig från att yttra den tanken. (och han har väldigt stort tålamod med människor!)Det där med möhippa har jag också funderat över. I nuläget känns de ju ändå inte som att en sådan ens kommer bli av då det faktiskt skulle vara hon som tog hand om den. Det är iaf vad hon själv sagt, önskat och sett fram emot så länge vi känt varandra! Och jag känner inte heller att jag vill ha någon faktiskt. Inte så som det ser ut nu. Vet att de flesta dyker upp men jag vill inte ha en möhippa när folk inte brytt sig innan det...
Att stryka från inbjudningslistan känns så hårt... men jag förstår dig, och emellanåt känns inte de alls avlägset för mig heller... 
 

Vi har slutat vara tonåringar för länge sen och har gått igenom mkt i vårt vuxna liv tillsammans. Vänskap förändras självklart! Men från finnas i varandras liv dagligen till att inte höras på flera veckor, på bara några få månader... Då handlar det inte om att ha växt ifrån varandra. Denna dag är MIN, ja. Den är viktigast för MIG, ja. 
Men i min värld så är även sådana här dagar viktiga för de man älskar och som älskar en... (och det är med de grundvärderingar och principer vi byggt över 15 års vänskap!)

Jo men det var inte bara pga av det. Tex planerade jag en födelsedagsfest för en av dem vilket slutade med att de ordna en egen och jag inte blev bjuden. Gemensamma vänner. Och till den som säger att vänskap förändras och att andra inte tycker det är jordens mittpunkt, så kan jag bara säga att det är inte det detta handlar om. Det handlar om hur man blivit behandlad. Precis, om de inte brytt sig innan så vill jag inte umgås med människor som inte tycker jag är värd att bry sig om.

Man har rätt att känna precis hur man känner. 
Känslor kan man inte styra över även om förnuftet och hjärnan säger en helt annan sak.

Försök att släppa taget om dom här känslorna om du kan. Att dumpa av sig såhär kan hjälpa en hel del faktiskt (jag har gjort en hel tråd om att dumpa - och där man får dumpa av sig så jag vet värdet av att bara få säga "så här mår jag, så här tycker jag - just nu i denna stund".)

 Alltså jag menar inte att du måste sluta känna så här, men försök att inte medvetet tänka på det... Att fundera över det och att liksom älta det.
När tankarna kommer upp så försök istället tänka på din underbara man och alla andra som visar intresse och hjälper till och minns att du ändå är lyckligt lottad som har någon över huvud taget som finns där och hjälper dig 

Har du försökt prata med någon av dem och speciellt henne om saken? Kan något ha hänt i hennes liv som tar all kraft och fokus just nu? Tycker de andra att du har förändrats i och med bröllopet och det är därför de drar sig undan? Allt sådant här är självklart jobbigt, men jag tror på att ge folk man tycker om och som tycker om en 'the benefit of doubt'. De är säkert inte ute efter att såra dig, så prata om saken utan att vara anklagande så kanske allt löser sig! Kram

En av mina absolut närmaste vänner gifte sig för ett tag sedan. Jag var tärna. Hon och jag bort låååångt ifrån varandra. Jag känner tyvärr igen mig lite i det du skriver, jag var nog inte där för henne så mycket som både hon och jag säkert hade velat. Jag tror att det blir lite så med avstånd även om man pratar med varandra ofta, det blir inte riktigt lika påtagligt att bröllopsplaneringen är i full gång. Hade min vän frågat mig om jag kunde följa med och prova klänningar tex, så hade jag gladeligen satt mig i bilen och kört genom halva sverige för att följa med henne, men det var inget jag föreslog själv. Man förutsätter kanske lite att de vänner som bor närmare följer med, i mitt fall tex den andra tärnan, vilket jag nu i efterhand inte är alls säker på att hon faktiskt gjorde.

Om man inte har det stundande bröllopet nära  inpå hela tiden blir det nog lätt så att man glömmer bort att den blivande bruden är mitt uppe i det jämnt. Har man inte själv försökt planera ett bröllop har man dessutom ingen aning om hur mycket jobb det är . Jag tror inte att jag hörde av mig särskilt ofta (det gjorde jag iofs inte innan heller), men det berodde absolut inte på att jag inte tycker om henne eller att jag inte var intresserad, jag hade helt enkelt fullt upp med mitt och litade på att hon skulle höra av sig om hon behövde hjälp.

Mitt tips är att helt enkelt prata med henne om att du skulle vilja ha lite mer stöd och att du inte får det från andra vänner, eller be henne hjälpa till med/vara med på specifika saker. Hoppas det löser sig!

Jag har pratat med en del av dem och när samtalsämnet väl dyker upp så låter det ungefär så här;
- Jag vet att vi alla bor långt ifrån varandra och jag hade önskat att vi bodde närmre för jag saknar er och jag saknar er involvering... (ungefär i den stilen) Varpå deras reaktioner är;
- Ja men så klart att vi finns här och vi ska ju alla planera detta tillsammans. Detta är din stora dag och vi ser fram emot det. Säg bara till vad du vill ha hjälp med!!! Ska vi inte planera in en tjejhelg då vi kollar klänningar osv?!

Sedan går tiden och inget sker... Jag blir då lite trött på att "jaga" dem. Jag VET att det pågår mkt i deras liv nu, på olika sätt. Jag har förståelse för det. Det händer mkt i mitt liv också. Inte bara giftermål. Tagit examen, fått ett fantastiskt jobb och flyttat. Men jag har alltid ställt upp för dem allihop. I deras glädje och sorg. Jag har varit delaktig i deras bröllop, i deras familjer, deras barn även (tyvärr) en del av dessas skilsmässor. Vi har gråtit och skrattat tillsammans och sett fram emot saker tillsammans. Jag påminner dem ofta om att jag finns där för dem även om vi inte är nära varandra.

På din fråga om jag förändrats? Inte i samband med bröllopet, nej. Jag har så klart fått ett litet projekt som tar mkt av min tid... (men då vi ändå inte bor nära varandra så är det inte någon tid som "tas från dem"). Däremot har jag växt och "förändrats" successivt under bland annat min utbildning, har flyttat och bott på olika ställen. Försökt ta in nya perspektiv och helt enkelt jobbat med mig själv som person. Jag har vuxit i min personlighet. Det är dock inget som jag upplevt skapat en barriär mellan oss alla... i alla fall är det inget någon påtalat för mig. Snarare har man påtalat att man är stolt över att jag tagit de steg i livet som jag gjort.

Det är väl snarare så här jag tror det är. Som du skriver. Jag vet att både hon och de andra är glada för min skull! Men jag tror som du säger att de tänker att det finns andra i min närhet nu som hjälper mig med det jag behöver hjälp med. Speciellt fästmannen och hans familj (då de bor närmst).

Men kan ändå bli ledsen över att ingen av dem hör av sig. Alltså knappt ett sms med "hur mår du?!" längre. Och jag har faktiskt också slutat för att det gör mig ledsen att jag ska behöva "jaga" dem ännu en gång.
Dessutom så vet alla dessa vad det innebär att planera bröllop...de har gjort det. Har fått påtalat tidigare av dem allihop att vara ute med tex brudklänning i god tid för det kan ta upp till 5-6 månader att få hem den. Ändå "planerar" de in att vi ska brudklänningsshoppa en helg i maj månad... bröllopet är i augusti... och jag har redan beställt klänning... inget som någon av dem vet dock.

Som sagt, jag har en massa människor runt omkring mig som ställer upp och hjälper, kommer med råd osv... Är bara en aning besviken på dessa personer som jag stått närmst. En del sedan barnsben och resten sedan minst 15 år tillbaka.
Aja, dags att jobba nu...

Men kan det inte vara så att du är den som brukar styr upp saker och fungerar som sambandscentral och nu vill du att rollerna bryts så att de börjar styra upp saker för dig istället? Då kan jag säga på en gång att sådana roller är svåra att bryta, oavsett hur mycket man tycker om varandra.