Inget engagemang...

En av mina absolut närmaste vänner gifte sig för ett tag sedan. Jag var tärna. Hon och jag bort låååångt ifrån varandra. Jag känner tyvärr igen mig lite i det du skriver, jag var nog inte där för henne så mycket som både hon och jag säkert hade velat. Jag tror att det blir lite så med avstånd även om man pratar med varandra ofta, det blir inte riktigt lika påtagligt att bröllopsplaneringen är i full gång. Hade min vän frågat mig om jag kunde följa med och prova klänningar tex, så hade jag gladeligen satt mig i bilen och kört genom halva sverige för att följa med henne, men det var inget jag föreslog själv. Man förutsätter kanske lite att de vänner som bor närmare följer med, i mitt fall tex den andra tärnan, vilket jag nu i efterhand inte är alls säker på att hon faktiskt gjorde.

Om man inte har det stundande bröllopet nära  inpå hela tiden blir det nog lätt så att man glömmer bort att den blivande bruden är mitt uppe i det jämnt. Har man inte själv försökt planera ett bröllop har man dessutom ingen aning om hur mycket jobb det är . Jag tror inte att jag hörde av mig särskilt ofta (det gjorde jag iofs inte innan heller), men det berodde absolut inte på att jag inte tycker om henne eller att jag inte var intresserad, jag hade helt enkelt fullt upp med mitt och litade på att hon skulle höra av sig om hon behövde hjälp.

Mitt tips är att helt enkelt prata med henne om att du skulle vilja ha lite mer stöd och att du inte får det från andra vänner, eller be henne hjälpa till med/vara med på specifika saker. Hoppas det löser sig!