Innebär inte alltid förlovning att man ska gifta sig?

jag vill gärna gifta mig. är förlovad sen tre år tillbaka. dock tror jag i alla fal i vårt fall, att min karl tyckte det käntes så "allvarligt" att fria på regelrätt vis. så han sa "vill du förlova dig med mig". (hade frågat samma sak tre gågner innan :P) vi vill ju gifta oss  någon gång, men inte då, var ju bara 18. dock vet jag inte hur det blir när vi ska gita oss.. hur vi ska komma till skott.. om någon av oss ska fria på riktigt eller om vi kör på norrländskt vis: nä va tro du? ska vi ta å gifta oss? :P har dock frågat flera gånger men han vill inte ännu. ^^

jag tror att i vissa fall, som i vårt, så känns "vill du gifta dig med mig" så allvarligt, när man kanske egentligen inte har planer på bröllop förrän om många år. så då kan det kännas bättre med "ska vi förlova oss?" medan en del säger "vill du gifta dig" för att det är "så det ska sägas" typ.. 

lite olika hur man tänker, men så kan jag tycka och tro och känna :)  hoppas jag gjorde mig förstådd. :P
 

Arligt talat tror jag att det dar ar roten till en massa besvikelser och problem hos valdigt manga par, speciellt i Sverige. Det verkar inte finnas nagon bestamd norm langre och darmed kanske den ena parten tror att forlovningen betyder "Jippi, nu ska vi planera brollop inom ett ar!", medan den andra bara menade "Ska vi kopa ringar... och fortsatta som vanligt?"

håller med dig faktiskt. att många kan bli besvikna och ltie förvirrad.. jag visste ju att det inte blir något närmsta åren i alla fall. trodde väl faktiskt inte att jag skulle vilja gifta mig redan nu efter 3 år bara. och då kanske att karln min inte vill än trots budget under golvet och förslag om ensam med två vittnen, gör ju att man blir fundersam och lite frustrerad. MEN.. det är lite bra att han bromsa upp mig. ^^ jag pluggar för fullt, jobbar inget. han har jobb, men kanske itne länge till. och så kan det ha att göra med (om jag känner min älskling) att han har allmänt ganska svårt för förändringar.. . han kan knappt byta efternamn från till mors till sin fars som är mycket ovanligt.  så att gifta sig det är ju... ojojojojoj. :P

Jag tror du kan ha rätt. Jag blir alltid lite förbryllad när någon friar till någon den redan är förlovad med, "objection, asked and answered" liksom.

Men jag har ju också förstått att många inte ser på förlovning på det sättet, utan att det bara är något slags markering av att man verkligen verkligen är ihop, och att de inte alls har några planer på att gifta sig, åtminstone inte de närmaste åren. Jag kan väl egentligen inte ha några synpunkter på det, folk får väl göra som de vill, så länge de är överens. Men problemet är då kanske att de inte har samma syn på vad en förlovning är alla gånger.

Jag kan också bli lite fundersam över bilden av det där überromantiska frieriet, som alltmer förväntas efterlikna Hollywoodfilmernas dramatiska scener. Det ska vara planerat in i minsta detalj, men samtidigt komma som en fullständig överraskning, hon ska inte ha haft en tanke på att han kanske gick i såna tankar, och det ska allra helst finnas ett visst spänningsmoment om hon ska svara ja eller nej. Men alltså... om ett förhållande börjar bli så etablerat att man funderar på giftermål är väl båda medvetna om det? Man kanske rentav har pratat om hur man föreställer sig framtiden tillsammans. Att gifta sig är väl ett beslut som bör mogna fram hos båda parter och inte komma som en fullständig chock för den ena?

Tänk om man fattade beslut om att skaffa barn på samma sätt. Den ena i paret har inte haft en tanke på det när den andre plötsligt en dag står där spritt språngande naken och bara "Vill du ha barn med mig? Du måste bestämma dig NU, ja eller nej?". Eller om den ena överraskar den andre med adoptionspapper och en penna och bara "vill du skriva på här eller inte?" Och när den andre svarar "oj, det vill jag nog tänka igenom en stund först" blir den förste övertygad om att den andre inte älskar den.

Men jag är väl en gammal stofil som tycker det är fint när man pratar med varann, delar sina drömmar och tankar och känslor och tillsammans växer fram till beslutet att man vill dela resten av livet med varann och göra det som gifta.

Vi förlovade oss bara från början. Han frågade just "vill du förlova dig med mig?". Mina föräldrar gjorde likadant, och det dröjde 20 år innan de gifte sig. Jag vet att min mor friade 2008, och då hade de alltså varit förlovade i 19 år. Vi för våran del klarade oss utan frieriet, vi bestämde bara att vi skulle gifta oss.

Det behöver inte vara en besvikelse, för precis som med allt annat i ett förhållande så behöver man kommunicera och förklara vad man vill. Och det kan man göra innan någon ställer frågan, eller bestämmer gemensamt.

jo.. faktiskt sällan jag hört (i alla fall här i norrland där ja bor) att mannen går ner på knä totalt out of the blue och friar jätteromantiskt.. det är mer ofta att ett par kanske börja prata lite.. "vad tycker du om kyrkligt bröllop?", "vad skulle du vilja ha i brudbuketten?" "stort/litet bröllop?" och så kanske, som i min systers fall (enligt vad jag hört) sitter dom och myset i soffan och ser tv och så titta nån på den andra: hörredu.. va tro du? ska vi ta å gifta oss? :P enkelt, rätt fram.. men utan de där jätteromantiska. (kan ju tillägga att syrran var förlovad i ca 4 år tro ja). sånt tycker jag faktiskt är mer normalt, mer bekvämt faktiskt. nog kan jag gilla ett romantiskt frieri, men just de där med att gå ner på knä.. nä.. kan ju vara hemma, efter en finare middag på onsdagkvällen, med vin och levande ljus. och så bara fråga över bordet. ^^ 

När jag var en liten under 20 och förlovade mig första gången var det ju bara omoget och en "vill du förlova dig med mig grej" idag i vuxen ålder förväntar jag mig att en förlovning blir till från ett frieri , att osm vuxen människa säga att det känns " för allvarligt" tycker jag känns lite konstigt, men vi är ju alla olika.
Sen behöver man inte alls gifta sig pronto, bara avsikten var att gifta sig det är ju det förlovning är....

min sambofrågade om jag vile förlovade mig med honom. (2010)
jag var då tydlig med att förlovning innebär bröllop.
behöver inte vara inom ett år, men i framtiden är det brölop som gäller.
 
i somras sa jag: ahmäh, när ska vi gifta oss då??

sen pratade vi om det och så friade han liksom.
2012.

2013 gifter vi oss. 

Jag frågade helt enkelt om hon ville förlova sig med mig. Vi var 21 år då. Något bröllop var inte alls aktuellt. Det kom flera år senare, efter att jag hade friat genom att säga "Ska vi gifta oss"