• Min blivande lever på min inkomst - orkar inte mer!

    Tor 29 nov 2012 07:45 Läst 29619 gånger Totalt 22 svar
    Anonym (dum)
    Visa endast
    Tor 29 nov 2012 07:45

    Vet inte om jag är galen, hade någon vettig människa stått ut med detta och dessutom övervägt att gifta sig med personen?


     


    Min sambo sedan 1,5 år lever helt på min inkomst. Av olika anledningar har han ingen egen, och eftersom vi är sambo så får han ingen ersättning heller. Han hade jobb innan vi träffades men fick flytta långt för att bo ihop med mig, och det har varit svårt att hitta nytt jobb. Han läser därför en kurs nu, ej studiestödsberättigande, men det känns som att det går alltför långsamt framåt. Han skolkar ofta pga trötthet (sömnproblem), låg motivation och andra ursäkter och jag som själv är en hårt kämpande och ambitiös varelse har svårt att känna sympati för någon som inte orkar hela vägen.


     


    En stor del av problemet är att han lider av depression, men han mår hyfsat ok nu med mediciner, bortsett från sömnproblemen. Tror dock att en del av sömnproblemen skulle kunna bli bättre om han bara tog tag i sig själv och var mer aktiv om dagarna, självklart blir man pigg på nätterna om man tar en tupplur varje eftermiddag...


     


    Som ni förstår är jag lätt irriterad på situationen, men älskar ju honom för en massa andra saker. Men nu börjar jag seriöst undra vad jag ska göra. Vi lever på min inkomst, han äter 3ggr så mycket som jag så våra matutgifter och andra utgifter har ju skjutit i höjden sen vi blev sambos. Sparar knappt något på sparkontot längre och jag unnar sällan mig själv något, vare sig kläder eller nöjen. Jag börjar undra om jag ska sätta punkt och söka mig ett lyckligare liv, men jag vet att det skulle bli skitsvårt att göra slut. Han är otroligt känslig och kan bli både arg, ledsen och förtvivlad/ångest, och har ibland hotat att ta sitt liv när vi varit osams tidigare. Jag är allt han har säger han.


     


    Jag vet mycket väl att vår relation inte är hälsosam eller jämlik, men har hela tiden tänkt att "snart blir det bättre", "bara han får jobb" osv. Men det känns inte så sannolikt längre... Är jag för snäll? Vad gör man?

  • Anonym (dum)
    Visa endast
    Tor 29 nov 2012 13:39 #11

    Vill bara säga att jag inte alls menade att klaga på någon som är ekonomiskt beroende av sin sambon/make m.m. Jag vet att sånt kan hända i vissa perioder och sjukdomar rår man verkligen inte för. Det Hron var väl mest ett rop på hjälp från min sida. Det är tungt att vara den som ska stötta hela tiden. Önskar han kundefå prata med någon men det är komplicerat. Får se om vi ändå kan få hj ä lp utifrån för det går inte att vara

  • Anonym (dum)
    Visa endast
    Tor 29 nov 2012 13:40 #12

    både flickvän och terapeut. Tack för att ni lyssnade.

  • maxmam­ma
    Visa endast
    Fre 30 nov 2012 00:00 #13

    min stackars sambo har fått vara både sambo o samtals terapeut åt mig o det var ingen bra lösning trots att han har stöttat o stått vid min sida hela tiden o skulle aldrig dra på något sätt men det jag menar är att det kan vara till hjälp att ta någon utifrån som man inte har en kärleksrelation till.

    Att du sedan stöttar o hjälper honom tillsammans med nån utomstående är bra för du ska inte behöva dra hela lasset själv. då bränner du ut dig själv o det hjälper varken dig eller han.

    min sambo har tagit så mycket "skit" från min sida så jag är förvånad över att han fortfarandde orkar med mig o mitt ältande som blir ibland.

    tror inte du menade att klanka på din sambo i din trådstart. har aldrig påstått det heller. men för er bådas skull ta hjälp av någon även om det är svårt o ett tungt beslut att lägga sin psykiska hälsa i nån annans händer.

  • martin­a o affe
    Visa endast
    Fre 30 nov 2012 07:23 #14

    Mitt tips-..

    Gå till arbetsförmedlingen och prata om en praktik.
    Dom kan fixa så man får en liten peng om man praktiserar på ett företag och samtidigt så för man kontakter och styrkt självkänsla av att göra något varje dag!

    Men det hjälper om han själv letar upp ett företag.

    Hoppas det löser sig, fattar att det kan vara jobbigt..

  • Fre 30 nov 2012 09:30 #15
    daniiel skrev 2012-11-29 09:26:00 följande:
    Vi ser dock på saken som så att är man en familj, så är allt mitt ditt och allt ditt mitt. Vi hjälper och stöttar varandra genom allt och vem vet när det kanske vänder? Om 5år kanske det är jag som har ett jobb och min make som är sjuk eller arbetslös och inte har någon inkomst. Livet är långt och kan svänga många gånger, det är omöjligt att veta vad framtiden bär med sig.

    Det här sammanfattar väldigt väl även vår familjs grundinställning. Vi har 14 år tillsammans och det har varit -och är-en hel del tunga tider, och gissningsvis kommer det med tiden fler utmaningar.

    Det jag vill fråga dig om TS är, vad för behandling din sambo får för sin depression?
    För det är stor skillnad på att vara "vanligt arbetslös" och att ha den sjukdomen. Bara att gå arbetslös kan verkligen vara illa nog och det är otroligt svårt att behålla självförtroendet och handlingskraften. Man mår dåligt och vill göra rätt för sig, det tär och sliter på förhållanden och självkänsla och man krymper som människa.
    Det är OCKSÅ jättejobbigt för den andre i familjen-och det är lätt att det blir två som mår dåligt och inte kan prata om det, just för att den ena då känner skuld och mår ännu sämre.

    Under min djupaste depression, fick vi gå till en psykolog via BVC, eftrsom jag var gravid i början av den tiden. Den psykologen ville ha samtalen med oss båda två, till min sambos stora förvåning och  motvilja (det var ju jag som hade blivit galen liksom). Jag tror på riktigt att det är en stor orsak till att vi fortfarande tolv år senare är ett par. För även om det inte kändes så då, så fick vi nog båda med oss något därifrån som vi  kan använda nu.
    Nu är det jobbigt igen. Arbetslösheten har knackat på dörren igen och vi sliter hårt med ekonomi, framtidsplaner, att försöka se lösningar och våga välja att se hopp fast man ibland får sådan ångest att man inte vet vad amn ska ta sig till. 

    Jag förstår att du behöver lätta på trycket och jag tycker faktiskt att du själv gott kan söka en samtalskontakt för egen del-det kan du behöva om du ska vara nära anhörig till en person med depression. Du kan få stöd, mer insikt i vad sjukdomen innebär och framförallt få häva ur dig hur det känns. Det ÄR inte lätt att skilja på om någon bara är lat elelr har börjat utnyttja sin sjukdom som en ursäkt för att inte göra något alls. Det ÄR viktigt att den som har depressionen  gör saker för att komma ur den, även om det garanterat är det sista man vill. Allt blir lätt en ond cirkel.

    Beroende på hur djup depressionen är och vad den grundar sig i, kan han behöva medicinering och tveklöst behöver han ju hjälp. Är han inte sjukskriven och får han ingen sjukersättning isåfall? Man behöver sätta upp en slags struktur tillsammans med vården, för en del av diagnosen ligger just i att man inte klarar det själv. För min egen del har sådant som att komma ut i dagsljus varje dag-om än bara några minuter-varit ett jättebra redskap och jag tror själv mycket på att vi i framtiden kommer att mer och mer börja inse värdet av just motion och utomhusvistelse som både medicin och terapi. Inte träna stenhårt och hetsa, det pallar man inte, men gå ut. ta en liten promenad i dagsljus. (lätt att säga så här års, men ändå)

    Ni skulle tex kunna besluta att han varje dag ska gå ut och köpa en liter mjölk medan det är ljust. En pytteliten sak, men den kan bli väldigt värdefull. Varje extraminut ute ger bonus på pluskontot och han kan dunka sig i ryggen. Han kommer att bli piggare och därmed orka utöka promenaden. Jag är helt övertygad om att om alla deprimerade fick en timme dagsljus ute varje dag, skulle det påskynda hjärnas tillfriskningsprocess väsentligt.
    När det gäller sömnen, behöver han också få hjälp att styra upp den. Det finns flera olika typer av medicin att använda tillsammans med att man ser över sin sömnhygien, som det så käckt kallas. Man behöver se över sina kvällsvanor, hitta nycklar till att både varva ner och slappna av och man behöver bryta mönster som ger den onda cirkeln. Det här ska han ha hjälp med ifrån vården! Väldigt mycket handalr om att ge sig själv rutiner. De måste vara enkla, för även det enkla är svårt och känns ibland helt omöjligt när man mår som sämst. Men det fungerar!

    Jag skulle kunna ge många tips utifrån hur jag själv hanterat min situation, men eftersom det dels är oklart hur allvarlig depression han har, och dessutom är varje människas väg olika, så stoppar jag där så länge. Men sök den hjälp som finns!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • Anonym (Känne­r igen)
    Visa endast
    Fre 30 nov 2012 19:56 #16

    Jag levde nästan trettio år med en man, som inte kunde försörja sig själv och inte mådde bra psykiskt, men aldrig erkände det eller ville ha någon hjälp. Jag ångrar att jag inte bröt tidigare. Nu lever jag i en sund relation. Den sjuka relationen bröt ner mitt sjjälvförtroende totalt. Det var mitt fel att han inte tjänade några pengar, inte kunde behålla ett jobb, inte kunde fullfölja en utbildnng. Akta dig. Jag känner naturligtvis inte till er historia, men för mig låter relationen inte frisk. 

  • Anonym (dum)
    Visa endast
    Fre 30 nov 2012 20:50 #17
    passionsblomman skrev 2012-11-30 09:30:00 följande:
    Tack för ditt långa inlägg, och tack alla ni andra också! 

     


    Min sambo får inte tillräcklig hjälp i mina ögon, och eftersom han har de problem han har så känns det som att det ligger på mig att se till att han får det... Han har varit hos läkare på vårdcentralen och äter tack vare det antidepressiva sedan snart två år tillbaka, men han har ingen psykolog eller liknande att gå till. Han har ingen djup depression utan det är mer ångest, oro och sömnproblem som startade redan innan han blev arbetslös - det har dock av förståeliga skäl inte blivit bättre av arbetslösheten.


     


    Av skäl jag inte kan gå in på får han ingen sjukersättning eller liknande, jag orkar inte sätta mig in i hur allt sånt funkar men vi klarar oss på det vi har och det viktigaste (trots min trådstart) är att han kan må bättre och hitta en mening i tillvaron, inte att vi får mer pengar. Ibland blir man dock lite less på den ekonomiska biten, men så är det nog för många.


     


    Tack igen passionsblomman, jag ska verkligen försöka se till att han/vi får den hjälp det krävs för att vi båda ska må bättre. Jag vill honom ju så väl men ibland sjunker man ner i det svarta trötta hålet där man inte orkar något mer, där man inte orkar ha tålamod och inte orkar vänta på att det ska bli bättre. Så var det i torsdags, men sedan dess har jag samlat nya krafter och vi kämpar vidare sida vid sida.

  • Anonym (valen­tine)
    Visa endast
    Tor 24 apr 2014 20:46 #18

    Hej
    Sitter som du och funderar. Min sambo har inget jobb. Han har varit sjuk och sen haft soc. Vi flytta ihop för tre år sedan och tanken va att han skulle hitta ett jobb. Dock har det inte blivit så. Han har ingen inkomst alls. Det är tungt att leva på min  75% vanliga arbetare lön. Vi kan knappast flytta till en etta ihop heller. Om jag  säger upp lgh var ska han bo? Knappast nån som vill ha en soc beroende som hyresgäst. Jag är van att inte ha mycket pengar men att mer än tillfälligt försörja en vuxen fungerar inte. Om vi ska leva på existensminimum kan jag lika gärna sluta jobba och gå på soc jag med. Då hinner jag vara hemma och baka och laga mat. Ang ni som säger vi stöttar verandra hit och dit. Ok vad fint. Men för mig känns det mer som - tänk om jag blir arbetslös vem f-n stöttar mig räcker att jag blir sjuk några dar en månad så skiter sig hela vår ekonomi.

  • Tor 24 apr 2014 21:18 #19

    Något du kan be din sambo göra är att prata med arbetsförmedlingen om arbetsträning/prövning. Bla försäkringskassan skickar folk på det för att röna hur mycket personer klarar av att arbeta. Där ställs inte alltför stora krav och han kan komma överrens med sin arbetsförmedlare om hur många procent han ska vara där. Han kan även prata med sin psykolog/kurator om hur många procent denne tror att din sambo klarar av. Ofta är man där i 3 månader och då får man samtidigt aktivitetsersättning från försäkringskassan. Arbetsträning är något som hjälpte mig när jag hade genomgått ett svårt trauma (våldtäkt) och jag kan ärligt säga att få vardagen inrutad är en av anledningarna till att jag själv lever idag. 

    Jag har själv sett tillfällen där folk faktiskt behöver en regäl smäll därbak för att kunna komma ur sitt självömkande och jag har även sett tillfällen där folk behöver söttning och kärlek. Tyvärr har jag sett alltför ofta att folk hamnar i onda cirklar när de mår dåligt. Det är mycket lättare att tycka synd om sig själv än att ta tag i sitt liv. Jag säger inte att din sambo har fastnat i en sådan cirkel men det är lätt. Min mor som jobbat inom psykvården närmare 30 år kallar dem för tyck-synd-om-mig-människor (låter hårt men världen är hård). Då behöver de rätt hjälp, proffesionell, att ta sig ur det och det kan vara kämpigare än själva depprisionen. Invanda mönster är svåra att bryta. 

    Nu svävade jag bort totalt och återgår till ämnet, arbetsprövning kan vara en ide. Kanske bara några timmar per dag. Jag hoppas innerligt att det löser sig till det bästa för er skull.


  • Tor 24 apr 2014 21:28 #20

    Tråden är 2 år gammal


    Jag hoppas att TS har löst situationen nu

  • Tis 10 mar 2015 06:32 #21

    Det kommer knappast bli bättre, bara värre, om det redan börjat så här. Gå vidare med ditt liv, hur svårt det än känns nu så är mitt råd att du dumpar honom såvida du inte vill slita för två resten av ditt liv. Tyvärr, är den bistra sanningen den.


    Ss
  • Tis 10 mar 2015 09:45 #22
    Fungim skrev 2015-03-10 06:32:22 följande:

    Det kommer knappast bli bättre, bara värre, om det redan börjat så här. Gå vidare med ditt liv, hur svårt det än känns nu så är mitt råd att du dumpar honom såvida du inte vill slita för två resten av ditt liv. Tyvärr, är den bistra sanningen den.


    Tråden är gammal (det skrev jag även i inlägget över ditt) den som skrev tråden är inte längre med på BT (nicket är svart och inte klickbart, och även flera andra i tråden har också tagit bort sina konton härifrån).

    Ett stort tips om du kollar i kategorierna och vill svara på trådar är att kolla datum på dom och läsa senaste inlägget innan du svarar. För BT sorterar inte trådarna i datumordning.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll