Min blivande lever på min inkomst - orkar inte mer!

Något du kan be din sambo göra är att prata med arbetsförmedlingen om arbetsträning/prövning. Bla försäkringskassan skickar folk på det för att röna hur mycket personer klarar av att arbeta. Där ställs inte alltför stora krav och han kan komma överrens med sin arbetsförmedlare om hur många procent han ska vara där. Han kan även prata med sin psykolog/kurator om hur många procent denne tror att din sambo klarar av. Ofta är man där i 3 månader och då får man samtidigt aktivitetsersättning från försäkringskassan. Arbetsträning är något som hjälpte mig när jag hade genomgått ett svårt trauma (våldtäkt) och jag kan ärligt säga att få vardagen inrutad är en av anledningarna till att jag själv lever idag. 

Jag har själv sett tillfällen där folk faktiskt behöver en regäl smäll därbak för att kunna komma ur sitt självömkande och jag har även sett tillfällen där folk behöver söttning och kärlek. Tyvärr har jag sett alltför ofta att folk hamnar i onda cirklar när de mår dåligt. Det är mycket lättare att tycka synd om sig själv än att ta tag i sitt liv. Jag säger inte att din sambo har fastnat i en sådan cirkel men det är lätt. Min mor som jobbat inom psykvården närmare 30 år kallar dem för tyck-synd-om-mig-människor (låter hårt men världen är hård). Då behöver de rätt hjälp, proffesionell, att ta sig ur det och det kan vara kämpigare än själva depprisionen. Invanda mönster är svåra att bryta. 

Nu svävade jag bort totalt och återgår till ämnet, arbetsprövning kan vara en ide. Kanske bara några timmar per dag. Jag hoppas innerligt att det löser sig till det bästa för er skull.