• Min blivande lever på min inkomst - orkar inte mer!

    Tor 29 nov 2012 07:45 Läst 27695 gånger Totalt 22 svar
    Anonym (dum)
    Visa endast
    Tor 29 nov 2012 07:45

    Vet inte om jag är galen, hade någon vettig människa stått ut med detta och dessutom övervägt att gifta sig med personen?


     


    Min sambo sedan 1,5 år lever helt på min inkomst. Av olika anledningar har han ingen egen, och eftersom vi är sambo så får han ingen ersättning heller. Han hade jobb innan vi träffades men fick flytta långt för att bo ihop med mig, och det har varit svårt att hitta nytt jobb. Han läser därför en kurs nu, ej studiestödsberättigande, men det känns som att det går alltför långsamt framåt. Han skolkar ofta pga trötthet (sömnproblem), låg motivation och andra ursäkter och jag som själv är en hårt kämpande och ambitiös varelse har svårt att känna sympati för någon som inte orkar hela vägen.


     


    En stor del av problemet är att han lider av depression, men han mår hyfsat ok nu med mediciner, bortsett från sömnproblemen. Tror dock att en del av sömnproblemen skulle kunna bli bättre om han bara tog tag i sig själv och var mer aktiv om dagarna, självklart blir man pigg på nätterna om man tar en tupplur varje eftermiddag...


     


    Som ni förstår är jag lätt irriterad på situationen, men älskar ju honom för en massa andra saker. Men nu börjar jag seriöst undra vad jag ska göra. Vi lever på min inkomst, han äter 3ggr så mycket som jag så våra matutgifter och andra utgifter har ju skjutit i höjden sen vi blev sambos. Sparar knappt något på sparkontot längre och jag unnar sällan mig själv något, vare sig kläder eller nöjen. Jag börjar undra om jag ska sätta punkt och söka mig ett lyckligare liv, men jag vet att det skulle bli skitsvårt att göra slut. Han är otroligt känslig och kan bli både arg, ledsen och förtvivlad/ångest, och har ibland hotat att ta sitt liv när vi varit osams tidigare. Jag är allt han har säger han.


     


    Jag vet mycket väl att vår relation inte är hälsosam eller jämlik, men har hela tiden tänkt att "snart blir det bättre", "bara han får jobb" osv. Men det känns inte så sannolikt längre... Är jag för snäll? Vad gör man?

  • Tor 29 nov 2012 08:00 #1

    Jag vet inte hur din.sambo känner men kan berätta utifrån mig. Min underbara sambo betalar i stortsätt allt då jag är arbetslös efter studenten( just nu pluggar jag upp 2 betyg.för att kunna läsa till förskollärare och så måste jag göra något för att få pengar). Men han har betalat för mig i 2 år nu, och det är lika påfrestande för mig som för honom , jag vill att han ska.kunna unna sig saker men just nu går det inte då vi gifter oss om 6 månader.. För våran del så har vårt förhållande blivit starkare av alla möjliga beprövningar. Men han vet om att jag säker jobb för fulla muggar och försöker även om man mår dåligt. Och vi säger båda att klarar vi det här hur bra kommer vi inte ha det sen när jag.äntligen får ett jobb. Men försök att se det ifrån hans håll om han nu mår dåligt redan så försök att ha lite överseende och tålamod. Jag tycker att du ska prata med din sambo och förklara hur du känner och att du inte vill att det.ska ta.slut. Är det så att det ska vara ni så löser ni det :) kram


  • Tor 29 nov 2012 08:41 #2

    Förstår faktiskt inte varför man ska gifta sig i en sån här situation.... Är det inte bättre att ha det ordnat innan man gör det? Tycker du verkar tveka och då tycker jag verkligen inte ni ska gifta er just nu.... Det känns inte rätt. Prata med honom och säg som det är, det enda raka.

  • Tor 29 nov 2012 08:53 #3

    Om du verkligen älskar honom och vill fortsätta leva med honom så är nog att stötta och uppmuntra honom det bästa du kan göra. 
    Sömnproblemen behöver inte bero på att han är "lat". Jag har jättesvårt att sova i perioder och då spelar det ingen roll om jag har varit igång från morgon till kväll. Det är ju mycket möjligt att han tycker att det här är lika jobbigt som du och ligger och nojjar över det. Prata med honom!  Det känns lite hårt att inte känna någon sympati över att han inte orkar när han är sjuk...

  • Cookie­nurse
    Visa endast
    Tor 29 nov 2012 08:54 #4
    Anonym (dum) skrev 2012-11-29 07:45:09 följande:

    Vet inte om jag är galen, hade någon vettig människa stått ut med detta och dessutom övervägt att gifta sig med personen?


     Jag vet mycket väl att vår relation inte är hälsosam eller jämlik, men har hela tiden tänkt att "snart blir det bättre", "bara han får jobb" osv. Men det känns inte så sannolikt längre... Är jag för snäll? Vad gör man?


    Finns många människor som lever ihop med en människa som inte har inkomst och dessutom planerar bröllop. Det är inget korkat med det.

    Kanske känns det fel för dig eftersom han är man? Eller kanske det passar dig bättre med någon som är mer lik dig. Han kanske aldrig blir bra från sin depression. Kanske du måste hjälpa honom med att söka jobb, utbildning whatever för att något ska hända. Frågan är ju inte hur andra har det utan vad du står ut med. Sedan är det inte direkt sjysst stil av honom att använda emotionell utpressning. Jag förstår däremot inte vad du menar med frågan om du är för snäll. Med  vad? Att ni fortfarande är tillsammans?
  • Tor 29 nov 2012 09:26 #5

    När jag och min make träffades, så gick jag gymnasiet och han var arbetslös. Vi flyttade ihop, jag hade mitt studiebidrag och ett par extra tusenlappar från ett extrajobb. Han jobbade ibland extra också, men levde på alfakassa.

    Efter inte fullt 6 månader som sambos, så fick han en fast anställning (han är kvar där än idag, 6år senare). Jag hade dessutom blivit gravid, så bara ett par månader efter det fick vi vår dotter. Jag hade då kvar en termin av gymnasiet. Jag var då mammaledig ett år.

    Efter det har jag försökt läsa klart gymnasiet på folkhögskola samt VUX, det har dock inte var lätt alls. Dels har vår dotter ett medfött hjärtfel som har gjort att vi varit på flera sjukhus runt om i landet och haft långa sjukperioder hemma med henne. Då maken är den som haft ett jobb, så har ju jag blivit den som varit hemma.

    Utöver det har jag mina ega problem. Jag fick för ca 2år sedan problem med gallan och kunde inte gå i skolan för jag var så sjuk. Jag fick bukspottkörtelinflammation och blev inlagd. Efter ca 6 månader fick jag tillslut min operation. Det hade ju dock gjort att jag pga min egen sjukdom missat en hel termin.

    Sedan började jag må dåligt med depression, panikångestattacker och väldiga sömnproblem. När man mår så, så är det inte lätt att ta tag i saker och ting och bara bita ihop. Man mår inte så med vilje, man gör det inte för att man är lat och tycker det är kul att sitta hemma. Man mår fruktansvärt dåligt och när folk runt om anser att man "snyltar" på tex en sambo eller att man är lat och inte orkar ta tag i det, så förvärrar det oftast bara saken. Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte kunde fungera "normalt". Att jag inte kunde ta hand om familjen, hemmet och min skolgång som jag borde. All den skuldkänslan bidrog bara till att jag mådde ännu sämre.

    Tillslut visade det sig att jag tydligen har något som heter PMDS, vilket är en extrem variant av PMS. Jag fick då börja pröva mediciner och efter dryga halvåret hittade jag en som fungerar bra. Äntligen! Trots det, så kan jag få "återfall" och må dåligt. Vår dotter är ofta sjuk och länge. Jag är alltså ändå hemma mkt mer än dom flesta.

    Jag har alltså "levt på" min make under nästintill alla 7år som vi varit tillsammans och jag har fortfarande inte gjort klart gymnasiet, så jag kommer behöva "leva på" honom ett tag till.

    Vi fick faktiskt höra av några vänner till oss att dom tyckte att jag just snyltade på min make, att jag bara gick hemma som någon hemmafru och förväntade mig att skulle försörja mig. Varken jag eller maken har varit med om något mer sårande. Maken tyckte det var otroligt ledsamt att någon kunde se ett familjeliv på det sättet, för för honom är det en självklarhet att man delar på allt och hjälps åt. Han tycker inte att hans pengar är enbart hans egna, utan det är familjens pengar som ska gå till att familjen har det bra. Jag håller med honom och om jag hade en inkomst, så skulle den gå oavkortat till familjens gemensamma kassa. Den lilla inkomst jag haft under åren, tex vårdbidrag, studiemedel och har jobbat yttepytte lite.. ja, det har ju såklart gått till familjens omkostnader, sparande och nöjen.

    Vi ser dock på saken som så att är man en familj, så är allt mitt ditt och allt ditt mitt. Vi hjälper och stöttar varandra genom allt och vem vet när det kanske vänder? Om 5år kanske det är jag som har ett jobb och min make som är sjuk eller arbetslös och inte har någon inkomst. Livet är långt och kan svänga många gånger, det är omöjligt att veta vad framtiden bär med sig.

    Är man inte beredd att hjälpa sin partner genom tunga tider, att ställa upp för den andra, att finnas där oavsett vad... ja, då kanske man inte ska vara tillsammans anser jag. Är man inte beredd att ta det bra med det dåliga och ha lite tillit till sin partner och relation, att kunna tänka bortom problemen man har just nu och orka ta sig igenom dom tillsammans.. nej, då bör man inte vara tillsammans och absolut inte gifta sig är min åsikt.

    Andra kanske tycker och tänker helt annorlunda, men så ser jag på saken.


  • Tor 29 nov 2012 09:44 #6

    Åå jag kan känna igen mig, ur båda synvinklar då jag varit båda den som blir försörjd och den som försörjer. I mitt förra förhållande bodde jag med en kille som tjänade drygt 40000 och jag pluggade utan att ta lån, han betalde hyran och en stor del av maten och ibland fick jag gå å köpa kläder med hans kontokort. Vårt förhållande gick åt helvete på grund av detta, han tyckte jag var en ekonomisk belastning och emellanåt ganska så värdelös som inte gjorde rätt för mig. Det sänkte min självkänsla jättemycket. Och jag kan känna igen mig i det din kille känner att han är beroende av dig och inte kan leva utan dig – så kände jag också, jag var på alla sätt beroende. Man blir sänkt av att inte klara sig själv. Utan min kille hade jag inga pengar, ingenstans att bo och livet kändes verkligen över när vi väl gjorde slut. Jag gick en del hos psykolog och bodde på madrass hos min systers familj i nästan ett år. Men samtidigt så fick jag verkligen chansen att ta itu med mitt liv, det blev så tydligt att nu måste jag göra något radikalt för att förändra min situation när ingen daltade med mig. Så jag tog tag i mitt liv så att säga, skaffade ett rel lågavlönat jobb, levde jättesparsamt och köpte en lägenhet, pluggade klart och arbetade mig upp till ett självständigt liv. Under den tiden mådde jag inte bra, men bättre och bättre samtidigt som min självkänsla och egenvärde stärktes. Och idag har jag ett bra jobb och tjänar mer pengar än jag nånsin trodde och mår bra.


    Min nuvarande tjänar inte dåligt, men har skulder och har varit arbetslös i perioder. Då har jag försörjt honom. Under de perioder han varit arbetslös är vårt förhållande inte särskilt bra. Jag har kämpat mycket för att få mitt liv såhär bra och är livrädd för att få det raserat och bli så fattig eller beroende igen. Jag vet att min nuvarande hade försöjt mig om jag hade behövt det och han kunnat, det är så olika hur man tänker.


    Jag tror det krävs en människa som inte bryr sig om pengar för att klara en sådan situation som du befinner dig i. Och jag vet hur utvecklande det är att bli försatt i en situation där man måste klara sig själv, även om det är fruktansvärt svårt. Om det finns enkla vägar tar man ju alltid dem först. Att lösa sitt liv själv ger så mycket mer självkänsla och man känner sig mer värdefull som människa.


    Om den ekonomiska situationen bara förstör så är förhållandet inte värt det, man kan behöva ta en paus. Det är osunt att vara så beroende, din kille vill inte leva utan dig – det är inget som skall ligga på dig alls, det är ett rubbat ansvar han ger dig.  


    Om det är omöjligt för honom att få ett jobb där ni är så tycker jag att han bör flytta. Det finns andra platser i landet där han kan få jobb. Jag tycker inte du skall försörja honom mer, säg stopp. Det är inte på ditt ansvar att försörja honom och om du nu ska göra det så måste han läsa en utbildning som leder till jobb (svetsare? undersköterska?) och han skall visa sig motiverad till att göra det, inte skolka. Försörjningen skall vara ytterst temporär. Så jag tycker du är för snäll ja. Jag tycker du förtjänar att unna dig saker, går du till jobbet flera dagar i veckan för att försörja någon annan..


    Usch jag fattar att jag låter väldigt ego, men jag tycker din situation är ohållbar.


     

  • Tor 29 nov 2012 10:05 #7

    Både jag och min sambo har varit arbetslösa till och från, ibland samtidigt, ibland var för sig.
    Det har aldrig varit någon tvekan från vår sida att "försörja" den andra.
    Vi har inte ens diskuterat saken, det var en självklarhet redan från början.
    Vi lever tillsammans och delar på allt.
    Visst, det har varit jobbigt periodvis. Jag hade som daniiel problem med gallan, var sjuk mycket från jobbet och fick tillslut operation och mår nu mycket bättre. Min sambo blev sjuk i början av vårt förhållande och mådde väldigt dåligt, gick ner väldigt mycket i vikt och fick ligga flera veckor på sjukhus med dropp och ständig övervakning. Han har fått diagnos nu, rätt medicin och mår mycket bättre, 4 år senare.
    Som sagt, älskar man varandra så är ekonomi och sjukdomar överkomligt.
    Vi älskade varann innan, och ännu mer nu!

    Men är han helt oförmögen att ta hand om sig själv förstår jag att det är påfrestande.
    Han verkar må väldigt dåligt, ni kanske kunde leva isär ett tag?
    Träffar han nån psykolog?
    Det du måste fråga dig själv är om det är värt att vänta. Och pallar du inte vänta, ställ ett ultimatum.
    Tar han inte tag i sitt liv då, gör pinan kort och gör slut. Det är nog bäst för er båda isf.


    daniiel skrev 2012-11-29 09:26:00 följande:
    Bra skrivet!
    Åh, ni är så starka! *kram*
  • Anonym (dum)
    Visa endast
    Tor 29 nov 2012 11:23 #8

    Tack för era svar! Snälla var inte för snabba med att döma. Han mår dåligt och känner sig självklart som en börda, och det är nog mest det som tär på förhållandet, inte ekonomin i sig även om det var så jag vinkade det. Det går verkligen upp och ned. Jag vill ju stötta honom och vi vill ha en familj i framtiden, ibland tar bara tålamodet och orken slut. Det är svårt att prata med honom om hur det känns för mig eftersom jag vet att det är värre för honom, samt att han är så pass instabil och känslig så han tär det som personligt påhopp. Tack igen för era svar. Jag vet att det inte r optimalt att planera bröllop i vår situation, n jag vill ju vårt bästa ocet betyder så mycket för honom. tillbaka det löftet nu så mycket

  • Anonym (dum)
    Visa endast
    Tor 29 nov 2012 11:26 #9

    Sorry, mobilen krånglar. Tär jag tillbaka det löftet så kommer han se det som att jag inte vill ha honom. Det är liksom allt eller inget. Vi kämpar på men ibland vill man liksom ha lite ljus i tillvaron också. Kram på er.

  • maxmam­ma
    Visa endast
    Tor 29 nov 2012 11:44 #10
    daniiel skrev 2012-11-29 09:26:00 följ
    Sedan började jag må dåligt med depression, panikångestattacker och väldiga sömnproblem. När man mår så, så är det inte lätt att ta tag i saker och ting och bara bita ihop. Man mår inte så med vilje, man gör det inte för att man är lat och tycker det är kul att sitta hemma. Man mår fruktansvärt dåligt och när folk runt om anser att man "snyltar" på tex en sambo eller att man är lat och inte orkar ta tag i det, så förvärrar det oftast bara saken. Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte kunde fungera "normalt". Att jag inte kunde ta hand om familjen gjorde att jag mådde ännu sämre. 

    kan ju tala om att jag sitter i samma sist som daniiel skriver.

    har varit långtidssjukskriven för det mående som står uppe i texken.

    har nu efter flera års rännande på psykmottagningar äntligen fått in diagnos o kan medicineras efter den så gott det går.

    har dessutom fått flera fysiska krämpof oxå, som tex njurarna  funkar inte som de ska längre, äter medicin för det, har diabetes, tar insulin, sköldkörteln lade av att jobba, äter medicin mot det, håller på att utredas för det verkar som jag drabbas av små blodproppar i benen lite då o då.

    jag har iofs sjukpenning men det blir man inte rik av, sambon har heltidsjobb så de pengar vi drar in är till gemensam kassa.

    Kan säga som så att särskilt rik är vi inte men vi går runt varje månad o får nån krona över som vi spar åt till barnen o nått litet nöje nån gång då o då.

    Finns de som tycker jag snyltar o lever på min sambo men jag bidrar så gott jag kan o fixar hemma så gott jag kan efter min förmåga för att få ett vettigt hem o boende.

    När man är så jävla deprimerad o har ångest attacker så är allt svart man ser inget ljus nånstans. min önskan när jag mått som sämst har varit att dö.

    så jag tror det blir svårt för din sambo att ensam ta tag i sitt liv, han skulle behöva samtals kontakt med nån på öppen psykvården eller nått liknande för att få den hjälp han behöver för att orka ta tag i sig själv igen.

    önskar er många lycka till o hoppas ni kommer ur det dåliga måendet för båda ers skull

     
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll