Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    Min blivande lever på min inkomst - orkar inte mer!

    daniiel skrev 2012-11-29 09:26:00 följande:
    Vi ser dock på saken som så att är man en familj, så är allt mitt ditt och allt ditt mitt. Vi hjälper och stöttar varandra genom allt och vem vet när det kanske vänder? Om 5år kanske det är jag som har ett jobb och min make som är sjuk eller arbetslös och inte har någon inkomst. Livet är långt och kan svänga många gånger, det är omöjligt att veta vad framtiden bär med sig.

    Det här sammanfattar väldigt väl även vår familjs grundinställning. Vi har 14 år tillsammans och det har varit -och är-en hel del tunga tider, och gissningsvis kommer det med tiden fler utmaningar.

    Det jag vill fråga dig om TS är, vad för behandling din sambo får för sin depression?
    För det är stor skillnad på att vara "vanligt arbetslös" och att ha den sjukdomen. Bara att gå arbetslös kan verkligen vara illa nog och det är otroligt svårt att behålla självförtroendet och handlingskraften. Man mår dåligt och vill göra rätt för sig, det tär och sliter på förhållanden och självkänsla och man krymper som människa.
    Det är OCKSÅ jättejobbigt för den andre i familjen-och det är lätt att det blir två som mår dåligt och inte kan prata om det, just för att den ena då känner skuld och mår ännu sämre.

    Under min djupaste depression, fick vi gå till en psykolog via BVC, eftrsom jag var gravid i början av den tiden. Den psykologen ville ha samtalen med oss båda två, till min sambos stora förvåning och  motvilja (det var ju jag som hade blivit galen liksom). Jag tror på riktigt att det är en stor orsak till att vi fortfarande tolv år senare är ett par. För även om det inte kändes så då, så fick vi nog båda med oss något därifrån som vi  kan använda nu.
    Nu är det jobbigt igen. Arbetslösheten har knackat på dörren igen och vi sliter hårt med ekonomi, framtidsplaner, att försöka se lösningar och våga välja att se hopp fast man ibland får sådan ångest att man inte vet vad amn ska ta sig till. 

    Jag förstår att du behöver lätta på trycket och jag tycker faktiskt att du själv gott kan söka en samtalskontakt för egen del-det kan du behöva om du ska vara nära anhörig till en person med depression. Du kan få stöd, mer insikt i vad sjukdomen innebär och framförallt få häva ur dig hur det känns. Det ÄR inte lätt att skilja på om någon bara är lat elelr har börjat utnyttja sin sjukdom som en ursäkt för att inte göra något alls. Det ÄR viktigt att den som har depressionen  gör saker för att komma ur den, även om det garanterat är det sista man vill. Allt blir lätt en ond cirkel.

    Beroende på hur djup depressionen är och vad den grundar sig i, kan han behöva medicinering och tveklöst behöver han ju hjälp. Är han inte sjukskriven och får han ingen sjukersättning isåfall? Man behöver sätta upp en slags struktur tillsammans med vården, för en del av diagnosen ligger just i att man inte klarar det själv. För min egen del har sådant som att komma ut i dagsljus varje dag-om än bara några minuter-varit ett jättebra redskap och jag tror själv mycket på att vi i framtiden kommer att mer och mer börja inse värdet av just motion och utomhusvistelse som både medicin och terapi. Inte träna stenhårt och hetsa, det pallar man inte, men gå ut. ta en liten promenad i dagsljus. (lätt att säga så här års, men ändå)

    Ni skulle tex kunna besluta att han varje dag ska gå ut och köpa en liter mjölk medan det är ljust. En pytteliten sak, men den kan bli väldigt värdefull. Varje extraminut ute ger bonus på pluskontot och han kan dunka sig i ryggen. Han kommer att bli piggare och därmed orka utöka promenaden. Jag är helt övertygad om att om alla deprimerade fick en timme dagsljus ute varje dag, skulle det påskynda hjärnas tillfriskningsprocess väsentligt.
    När det gäller sömnen, behöver han också få hjälp att styra upp den. Det finns flera olika typer av medicin att använda tillsammans med att man ser över sin sömnhygien, som det så käckt kallas. Man behöver se över sina kvällsvanor, hitta nycklar till att både varva ner och slappna av och man behöver bryta mönster som ger den onda cirkeln. Det här ska han ha hjälp med ifrån vården! Väldigt mycket handalr om att ge sig själv rutiner. De måste vara enkla, för även det enkla är svårt och känns ibland helt omöjligt när man mår som sämst. Men det fungerar!

    Jag skulle kunna ge många tips utifrån hur jag själv hanterat min situation, men eftersom det dels är oklart hur allvarlig depression han har, och dessutom är varje människas väg olika, så stoppar jag där så länge. Men sök den hjälp som finns!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
Svar på tråden Min blivande lever på min inkomst - orkar inte mer!