önskar inget annat än att bli gravid.......

Vi har bestämt oss att sluta med p-piller i början av augusti så vi är tack och lov inte i er situation (åtminstone inte än) så jag vet inte om jag har någonting uppmuntrande att komma med. Däremot så tycker jag att ni ska ta och uppsöka en läkare för en fertilitetsundersökning för att få se om någonting är fel (även fast det såklart känns väldigt läskigt att riskera att få det svaret). Kanske kommer det att kännas bättre att få ett svar oavsett vilket det blir? Om utredningen visar att ingenting är fel så kanske ni kan slappna av och hjälpa storken på traven och om den visar att någonting är fel så kanske ni kan få hjälp att komma på hur ni vill gå vidare med IVF-behandling, adoption eller annat. Lycka till! Kram!

tack  ja, jag vet men herregud alla blir ju gravida runt mig. ångest. 
önskar er lycka till!!! och adoption har vi pratat om men...  du vet. gravid mage och allt som hör till. känner mig stressad och misslyckad. tänk om han drar pga detta? han skulle ju inte göra det,  men om några år vet man ju inte.... 

Vi har en dotter som är drygt 5år, så vi vill försöka med nr.2. Vi har redan försökt lite till och från, men vi har haft mycket med vår dotter (hon är hjärtopererad flera gånger). Självklart är vi rädda för att det inte ska gå, på egen hand, eller alls. Och man känner lite pressen när många runt om frågar hela tiden om "Jaha, och när ska lillan få ett syskon då?" och många som fick sitt första barn samtidigt som oss är inne på nr.2, nr.3 och nr.4 nu så..

Rätta mig hemskt gärna om jag har fel, men brukar inte rekommendationen vara att man "kollar upp" sig om man inte lyckats bli gravid på egen hand på ca 1år? Är det något ni funderat över?

Jag tycker att vi ska göra det om det inte lyckats till årsskiftet. Maken tycker lite sisådär om den saken, men han vill ju också ha ett barn till, så jag tror nog att om det inte vill sig, så hakar han på. Vi har ju alltså försökt lite till och från sedan dottern var drygt 1år, men det har som sagt varit mycket annat, så det har inte varit så långa perioder eller vad man ska säga.

om ni har försökt bli gravida i över ett år utan resultat har ni rätt till fertilitetsutredning, gå på den. Det kan vara så enkelt som att du behöva spola äggledarna och kolla passagen, kanske få bort en liten cysta eller så. Det kan vara så enkelt! OM det är nåt fel. Det behöver det inte vara. Kanske är hans simmare lite trötta? Då kan ni få IVF och så får ni biologiska barn ändå och slipper gå igenom en 5år lång dyr process som adoption är...

Oroa dig inte, de flesta lyckas ändå när de väl fått hjälp faktiskt. :) Men kan va värt att börja med utredning så att ni inte mår så här längre än nödvändigt. 

Jag skall ta ut min P-stav nu om 6 dagar och är lite  orolig att det skall ta långtid för mig då mina syskon haft svårt att få barn.. har också en STOOOR längtan efter barn.. jag tror dock att det bästa vi kan göra för oss själva är att försöka att slappna av och låta kroppen ta den tiden den behöver. Är det så att ni är oroliga att det skulle vara något som inte stämmer, sök upp en doktor så ni kan få veta svart på vitt.. då tror jag precis som På rosa moln skrev att mycket stress och oro kan släppa. . 

Lycka till! 

 

Tack för era ord, snart har det gått ett år så vi får gå till doktorn då.
stress är ju allmänt farligt för kroppen.. ska försöka lugna ner mig och ta det som det kommer.....
tack för at ni tog er tid att dela med er av era situationer  

Jag känner precis igen det där! Vi har försökt i över två år nu, väntade med att söka hjälp pga att min man ville att vi skulle klara det. Nu har vi ganska snart i utredningen fått reda på vad problemet är och en stor tyngd har lossnat! Nu kan vi bara sikta framåt och hoppet har kommit tillbaka! Så har det gått ett år, sök hjälp direkt! Om inte annat för att få igång processen!

Ps. Alla pratar om att slappna av, inte tänka på det...det är det sista man vill höra...är längtan stor och det visar sig ta tid så andas, drömmer och lever man barnsaknad vare sig man vill eller inte!

tårarna rinner.. livrädd för vad doktorn ska hitta då jag har cancer nära i släkten på båda sidor. 
men jag vet ju vad jag måste göra för att komma vidare och tackar er än en gång för stödet och hjälpen. verkligen. 

måste vara en lättnad att kunna gå vidare, man dör ju av stressen av att inte veta varför.. 
önskar dig lycka till och hoppas ni får den familj ni önskar! 

Tyvärr är det ju långt ifrån någon garanti att man verkligen får biologiska barn även om man gör IVF, inseminationer etc. Vi hade glädjen att få ett barn. Det tog bra precis ett år innan han blev till. men något syskon fick han aldrig. Vi har gjort precis allt vi någonsin kunde, men tåget gick och så blev det med det. Vi har lagt massor av pengar och många många år av längtan, jobbiga behandlingar och helt klart värst-orehört smärtsam väntan, helt utan resultat. En sorg och ett faktum vi får ha med oss.

TS, jag tycker du ska förbereda dig så långt att du ser till att ha en gynekolog och en tid bokad, så att när året har gått-om du inte plussar innan dess, så kan du genast gå på undersökning och få allt uppkollat. Det gäller för övrigt även din make givetvis. Nu vet jag ju inte hur gammal du är, men tiden tckar väldigt snabbt i fertilitetssammanhang, orättvist nog, så har du fyllt 30, så ska du absolut inte vänta i onödan.Jag vill såklart inte skrämmas eller lägga sten på börda, men fakta i den här världen, är så krassa och det är så onödigt att så många väntar alldeles för länge, dels med att ens försöka, men också innan de får hjälp.

Har du försökt få koll på din ägglossning själv? Det är inte så värst kul att hålla på med att kissa på stickor, men eftersom du uppenbart redan tänker väldigt mycket på det här, så kan du lika gärna försöka få koll på hur många dagar du har mellan dina ÄL. Skriv upp alla sådana fakta, för de behövs om du går vidare i vården. Hur lång cykel du har, regelbunden? Vilken dag brukar du få utslag för ÄL? Sådant kommer de att fråga om. Förutom det, så hjälper det u till att veta när man har ÄL, eftersom sex dagarna innan, under och efter ÄL är det enda som gäller om man vill säkra upp att där finns levande simmare redo just när ägget lossar.

Hur som helst, så vill jag sist men inte minst betona att det verkligen ÄR helt normalt att det tar uppåt ett år att bli gravid. Så måla inte fan på väggen, men ha en handlingsplan utipåfallatt. Och du-det sista du är, är ensam om det här. Det är SÅ måga fler i båten.
Det är också så lätt att säga "slappna av" men längtar man-och dessutom inte kan styra saken så värst mycket själv, så är det rätt jobbigt när man väl kommit i läget att man tänker väldigt mycket på det. Dock kommer du att må bättre och kunna ta in mer av livet i övrigt om du lyckas släppa fokuset lite på just graviditet. Det är roligare att försöka göra barn minnan man kommit i läget att man måste få hjälp. Försök ta vara på nöjet och glädja dig åt att du har någon som du vill bilda familj med.

Stort lycka till!

Tack så mycket! Jag håller alla tummar för att det löser sig för er. Jo jag vet, jag längtar också efter den magen, men om jag och min älskade har svårt att bli gravida så hoppas jag att jag kommer att komma ihåg att vår relation är viktigare än den magen och att vi hellre ställer oss i adoptionskö än att riskera att förstöra vårt förhållande av den stress som det måste innebära att försöka bli gravida under lång tid utan att lyckas...