önskar inget annat än att bli gravid.......

Min styvmamma och pappa blev inte gravid før hon hade en cysta (ofarlig) hon inte visste om! Førstår att det ær jobbigt før er :( 

Lycka till  

Instämmer med övriga. Viktigt att ta kontakt med läkare så fort det gått ett år, förmodligen ser allt fint ut men gör det inte det så är det viktigt att åtgärda problemet/tänka om. Skönt att inte gå i ovisshet heller. En vän till mig hade försökt i ett år och fick då hjälp, det visade sig att hon inte hade någon ägglossning utan att alla äggen låg kvar, hon fick då hormoner som gjorde att ägglossningen kom igång och då tog det sig! Men som sagt, det kan ju bero på vad som hellst och det viktigaste är ju bara att få lite fakta så att inte hjärnspökena tar över.

Vi skall börja försöka nästa månad och det känns väldigt pirrigt och nervöst, hoppas vi är några styckna som kan följa och peppa varandra!

Det är ju så lätt att blir stressad / orolig om man månad efter månad ser att det inte blivit något.
Och det behövs inte särskilt mycket av den varan för att det ska bli som en psykisk spärr.

Det är ju inte allt för sällan som par gett upp och skaffat hund, eller ställt sig i adoptionskö och DÅ blivit gravida.
Just för att dom släppt det hela och slutat pressa sig själv att bli gravid och då plötsligt funkar det.

Att få det hela kollat och veta att det inte är något fel tex kan ju räcka för att du ska kunna slappna av och känna att det kommer då det kommer.
Och det kan ju vara bara det kroppen behöver.

Sen finns det ju de som försökt i flera år och sedan går ner i vikt och först då kan dom bli gravida.

Det är ju så mycket som ska fungera i kroppen för att ett barn ska bli till och det är ju bara någon enstaka dag/ månad som man har chansen. Det är mycket som ska klaffa men det är ju inte heller kul om man ska ha sex på schemat vissa dagar, vissa tider.

Jag önskar er lyckatill och hoppas att du snart får känna ro i tanken på erat/ era kommande barn :)

Jag och min sambo försökte ett år innan jag blev gravid. I samband med att vi lyckades så hade jag börjat äta d-vitaminer eftersom jag hade en brist på det.
För några månader sedan kom en kompis till mig och berättade att hon hade svårt att bli gravid, jag gav henne då en burk med d-vitaminer och några veckor senare var hon gravid.
Jag har även hört föreläsningar med läkare som sägar att brist på just d-vitamin kan göra att man har svårare att bli gravid.
Inte vet jag om det var det som gjorde att vi lyckades just den gången men tycker det kan vara värt att prova.
Finns att beställa här www.shopping4net.se/Haelsokost/Vitaminer/A-D-E-K/Vitamin-D3-Baettre-Haelsa.htm och då tar man 1 tablett om dagen.
Lycka till nu!

När min systerträffade en ny man hade de oskyddat sex i 7 mån innan hon blev gravid och efter nr 2 ville hon donera ägg. Vid utfrågningeninför donationen ansågs min syster ha lätt att bli med barn trots att det tagit 7 mån i nyförälskelse fasen att bli gravid så än finns det gott hopp för dig hon var då35 år när hon donerade och31 när hon blev gravid

All lycka til dig/er

Jag tror också på att det kan vara en så enkel sak ibland som brist på tex d-vitamin som en annan anonym skrev här.
Som sagt, det är mycket som ska klaffa!

Jag vet hur det känns! Vi hade försökt i ca 10 månader innan jag blev gravid, jag frågade min BM om tips på hur man kan öka chansen att bli gravid och hon rekomenderade folsyra som fanns på apoteket i någon burk som hette "Gravid och ammande" eller något liknande, sluta röka och sen ha sex så ofta vi kände och orkade med utan att det skulle kännas som en press. Så jag pallrade mig iväg till apoteket köpte en burk och så ca 2 månader senare plussade jag!  

Så jag rekomenderar den burken och önskar dig så klart lycka till!! 

Min syster och hennes man forsokte i ett ar. Hon var helt saker pa att det inte skulle ga och borjade prata om adoption och annat. Hon var helt fortvivlad. Sedan gick dom pa undersokning. Dom spolade hennes agg-ledare. Vips, var hon gravid nagra manader senare!! Andra barnet kom efter ETT forsok. Sa oroa dej inte alltfor mycket, men ga och kolla upp det! Ibland ar det som sagt latt 'fixat'. Hall modet uppe!

Tack för alla råd och berättelser.
snällt att ni tar er tid och berättar för det har hjälpt mig och jag har fått lite lite hopp igen.
ska till apoteket och köpa D-vitamin och mer folsyra som jag redan äter sen nyligen.
Det är som ni säger, stress och oro gör allt värre.
ska försöka fokusera på kärleken istället och planera bröllop  
 
vissa dagar är svårare än andra. ska verkligen försöka tänka positivt och känns otroligt skönt att veta att jag inte är ensam. skönt att folk vågar prata om det.. TACK ALLA 

Hej hej
Vill delge min/våran historia. Jag och min sambo har försökt att bli gravida i ca 3 1/2 år.
Vi hade försökt i ett år när jag kontaktade barnmosrkan och hon skickade remiss vidare. I vanliga fall i denna kommunen måste man ha försökt i två år, anledningen till att vi fick komma och göra tester osv tidigare var för att jag hade försökt i tidigare förhållande jag levt i men misslyckats då också och för att jag var 35 år.
Vi gick igenom alla undersökningar man skulle och det var inget fel på någon av oss sa de. Men de sa även att det kan ha att göra med att jag är överviktig och att det kan hjälpa med att gå ner i vikt. Det var jag tvungen att göra för att få hjälp. Mitt problem är ju också att jag har försökt att gå ner i vikt i många år nu och inte får någon hjälp med det heller. För att få hjälp av den här där jag bor får man inte ha fyllt 38 år. Då får man gå till privatklinik och betala allt själv. Jag har nu hunnit fylla 38 år.
Vi har pratat om att adoptera, så vi tänkte att om vi ställer oss i kö så får vi börja o gå föräldrar utbildning osv. Ja vi vet att det är en kostsam process och att det tar lååång tid.
Tidigare i våras fick vi veta att min sambos syster som tampats med cancer inte skulle klara den kampen utan hon skulle gå bort och det innan sommaren. Vi gick in i en mycket jobbig tid då vi inte orkade tänka på att försöka bli gravida och vi orkade inte tänka på vårat bröllop heller (vi gifter oss i juni).
Samma vecka som hon gick bort gjorde jag ett test då mensen var sen och det var positivt. Sista gången vi var upp till henne som hon var vid medvetande frågade hon min sambo om jag var gravid, nej sa han inte vad vi vet men vi försöker. Jag var gravid då men vi viste inte om det då, men hon viste, hon har alltid haft näsa för sånt.
Nu är jag i vecka 13 och har fortfarande svårt att förstå att jag är gravid, har gjort flera test hemma för att se om det verkligen stämmer och har varit hos barnmorskan och hon gjorde också ett test o det var positivt. Tror inte att jag kommer att förstå fråns jag varit på ultraljud. 

Jag ville bara med detta säga att jag förstår vad ni går igenom, har suttit många gånger själv och gråtit bittert över att inte vi lyckas. Jag förstår dig Ts, jag är 11 år äldre än min blivande man och har inte så mycket tid på mig med att lyckas. Jag har tänkt det samma tänk om han lämnar mig om ett par år för att vi inte fått barn och skaffar en yngre tjej. Men i andra stunder så kände jag att men det gör han inte, han bedyrar att jag är det bästa som hänt honom. Men det är svårt att slå bort sånna tankar iallafall.

Sånt som andra säger som att ja men koppla av så ska du se att det går bättre. Hmm tack för den, tror du verkligen att det är så förbannat lätt?? Eller men när ska ni skaffa barn då?? Är det inte dags för er att skaffa barn nu, ni lever ju i ett stabilt förhållande??
Ibland blir jag så trött på folk som säger sånt, fattar de inte att det sårar, det gör så ont att få höra sånt.

Ja du Ts jag vet inte om du fick något råd av mig direkt men håller med de övriga här att kontakta barnmorskan/läkare för att påbörja utredningar, det tar sin tid det också.

Jag önskar er all lycka till och hoppas att ni ska lyckas så att ni får erat efterlängtade barn.

Tårarna rinner ner för kinderna nu, tror inte ni förstår hur mycket era ord hjälper. 
jag är i 30års åldern och killen är 6 år yngre.. så det är klart man blir rädd även om han redan bevisat att han inte kommer lämna mig. all denna oro måste jag få kontroll på.. verkar vara boven.

Beklagar sorgen, vet hur det är, har flera nära släktingar som gått bort i cancer  

men va lustigt att hon visste att du va gravid, blir ju en härlig historia du kan berätta för ditt barn om moster!

Grattis till bebisen, verkligen!