MÅSTE man banta bara för att man ska gifta sig?!

Vill bara berätta för trådstartaren och andra med storlek 50.

Ni kan ju tokbanta hur mycket som helst, men folk SER sällan att man har gjort det förrens man gått ned typ 45 kg. (Så var det i alla fall för mig. OJ vad duktig jag var just de sista två månaderna tyckte folk, när jag gick ned som minst liksom.)

Surt, men sant. Så varför skall man då hetsbanta till sitt bröllop??? Blir bara ännu svårare att få till en klänning som sitter bra eftersom man ändrar storlek hela tiden.

JAG har själv tränat och ätit bra så att jag har gått ned från storlek 52 till 38. Fast nu är jag tillbaka på 44.

Visst var jag smalare i omfång som 38 MEN löst skinn det får man vill jag lova. Hade INTE varit finare under en brudklänning!

Själv gifte jag mig som gravid och hade verkligen ingen aning om hur jag skulle lösa klänningsfrågan. Inte lätt att beställa en rätt storlek tre månader i förväg. ÄVEN om det var en gravidklänning. Jag var sån att jag dessutom blev smalare i omfång under graviditeten, men med mer framskjuten mage förstås. Det var INTE lätt!

Men med hjälp av en sömmerska så kunde hon sy till och korrigera in i det sista.

Nä trådstartaren fortsätt vara stolt och nöjd över dig själv! Du kommer att vara precis så vacker som ditt självförtroende är! Lycka till!

Jag håller på att gå ner nu inför mitt bröllop i September. Men jag gör det för att jag vill och för att jag inte trivs med mig själv. Sen så tycker jag att klänningen sitter bättre när man är något mindre,iaf på mig! Jag vet hur kritisk jag är och skulle sen vilja känna mig nöjd på min bröllopsdag för en gångs skull. Tänk och få tillbaka korten och bara hata dem..

Jag har följt denhär tråden sedan starten men inte varit säker på hur jag skall formulera mig. Jag skall börja med att säga två saker:

1. TS, vad imponerad jag är av dig som tycker om dig själv precis som du är och är stolt över hur du ser ut 

2. Jag har inte läst alla inlägg så om jag råkar trampa på någon tå eller upprepa det någon redan tidigare skrivit så är det för att jag läst allt och inte för att jag är dryg

Jag är själv normalviktig. Jag är vältränad och drar 36/38 i storlek. Jag jobbar med friskvård och jag tränar flera pass om dagen (i mitt arbete). MEN jag är inte ett dugg nöjd med hur jag ser ut. Jag känner mig tjock och pluffsig fast det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Jag har en alldeles skev bild av hur jag ser ut. Det är jag medveten om DÄRFÖR är jag imponerad av TS (och alla ni andra) som är stolta och nöjda med hur ni ser ut, vare sig det är i strl 36 eller strl 50.

Jag är uppvuxen med en mamma som bantat KONSTANT! Var det inte banandieter eller uteslutande av potatis så var det fasta eller något annat. Sådant sätter sina spår. Jag tror att det är en bidragande orsak till att jag aldrig känner mig nöjd. Nu när jag själv har en massa kunskap om mat, näringslära och träning så inser jag ju hur fel ute min mamma var i hennes bantningshysteri. Detta är något att tänka på för alla oss som har barn. Det är vi som formar dem. Hur barnen ser på sig själva. Jag försöker få mina barn att ha en sund inställning till mat. Jag lär dom varför vi behöver kolhydrater och proteiner. Att hjärnan faktiskt mår bra av socker och så vidare. Helt enkelt en sund inställning till kost och motion. Jag pratar sällan om vikt eller övervikt för det sista jag vill är att mina barn skall få med sig en inställning av att man INTE får väga mer än "normalt". 

Jag tycker att det är helt galet att någon, som inte är läkare eller annan frisk-/sjukvårdspersonal, påpekar vad någon annan väger. Det är oförskämt så det skriker om det!! Vi kvinnor har en förmåga att vara rätt elaka mot varandra när det gäller hur vi ser ut. 

Dagens kvinnoideal är: Smal = snygg, Tjock = ful. Men vem är det som avgör det? Vilken kille tycker egentligen om en kvinna som har kropp som en tioåring?? 

Om man är nöjd med hur man ser ut så skall man inte ändra på sig för att någon har fått för sig att "man skall se ut på ett visst sätt". Det man skall ändra på är kanske den vänskapen. 

Sen så finns det ju, såklart, det här med hälsoaspekten. Det är inte hälsosamt att vara allt för överviktig. Det vet de allra flesta. Men återigen så är det ju upp till en läkare att ta upp. 

Nej, stå på er alla ni som är nöjda med hur ni ser ut!! Låt ingen intala er något annat än att ni är fina som ni är! 

Ni som drar riktigt höga storlekar och säger "jag trivs som jag är" tror jag allvarligt ljuger. Ingen trivs av att börja flämta redan 5 min inne i promenaden, ingen trivs av att inte kunna ta den där löprundan man längtat efter för att det helt enkelt är för tungt. Ingen trivs av att behöva sola i vassen, hela tiden dra in magen, ha ångest inför att testa kläder etc. Ni har också ett ansvar gentemot era kroppar, det sliter på era organ och skelettet att gå runt och bära på så många extra kilon.

"Det är snyggt med lite kurvor" Ja det är det, OM man drar en 40-42. Efter det blir det bara fläskigt, och det är INTE snyggt och framförallt inte hälsosamt. Var inte så lat! Och nu behöver ni med sjukdommar som gör att ni inte kan gå ner i vikt inte ta åt er, ok? Men du som är fullt frisk och klagar på att det är så himla svårt att äta mindre, inte småäta etc, du är bara lat! Hur svårt är det att ta fram en mindre tallrik och lägga sin mat på den? Hur svårt är det att ta en rask primenad varje morgon och/eller kväll? Gör du det garanterar jag att du går ned i vikt. Tro mig jag har själv varit där, en lat självömkande person som hela tiden gav en massa ursäkter för varför jag såg ut som jag gjorde. Jag slutade ljuga för mig själv och insåg att varken min hälsa eller min själ mådde bra av mina invanda mönster och min vikt.

OM du är villig att kämpa kan du gå ner till en hälsosam vikt. Det krävs lite jävlar annama bara.

Vad komiskt att den enda som klankar ner på folk väljer att vara anonym

Ni som säger att 42 inte är stort kan ju ändå ha i minnet att 42 och uppåt räknas som plus size iaf i Sverige. Och har man storlek 42 så är man lite mullig faktiskt, kanske inte om man jämför med st 50, men jag, som är en 38 tycker min mammas kläder i storlek 42 är jättestora när jag provar dem :p

Suck. Nu blir det så här igen. Ok, låt mig reda ut begreppet.

Övervikt i sig är EN diskussion. Som för all del kan vara intressant - själv är jag rätt less, men det kan ju finnas andra som tycker det är roligt att diskutera huruvida det är bra eller dåligt att vara överviktig, vad det beror på och vad man ska göra åt det.

Men nu handlade den här tråden faktiskt inte om det, utan huruvida man har rätt att gifta sig i storlek 50 eller om det är nödvändigt att först gå ner till storlek 38 innan man har stilpolisens tillåtelse att sätta på sig en brudklänning.

Det faktum att det existerar brudklänningar i storlekar över 50 tycker jag besvarar den frågan.

Sen vet jag också att det kan vara svårt att känna sig sådär strålande vacker som man vill när man inte känner sig bekväm med sin kropp, men det är just den känslan man måste försöka komma över när man ska gifta sig. Det är ju faktiskt så att bröllopsdagen handlar om att man älskar och är älskad, och där borde fokus ligga, tycker jag. Dessutom har man lagt ner en massa möda (de flesta i alla fall) på att hitta den klänning som passar en bäst, vara fin i håret och sminkad som man kanske aldrig varit förr i hela sitt liv - så var det för mig i alla fall, jäklar vad vacker proffset hade gjort mig!

Som överviktig bombarderas man hela tiden med mer eller mindre subtila budskap som säger att man är lat och äcklig. Allt från sneda blickar, oförskämda kommentarer från främlingar på stan (ni som aldrig har varit riktigt stora har ingen aning!), till det enkla faktum att kläderna i de flesta affärer inte passar utan man får gå till den särskilda "skamvrå" som ett fåtal affärer har och där kläderna är murriga, tältliknande och oerhört fula.

Om man trots allt detta dristar sig till att inte känna ett klädsamt självförakt och gömma sig i garderoben för att skona omvärlden från åsynen av ens kroppshydda, då vaknar genast några till liv och tar i extra mycket för att få en att fatta hur äcklig man är och hur fel det är att gilla sig själv när man ser ut som man gör.

Seriöst. Det är uppenbarligen rätt många brudar som oroar sig för att de ska se för tjocka ut på sin bröllopsdag - oavsett deras faktiska storlek. Det är skittråkigt att det ska uppta så stor del av tankarna, som istället borde vara lika delar lycka och förväntan, och snurrande tankar på den praktiska planeringen.

Det SISTA man behöver är anonyma uppläxningar som syftar till att öka på självföraktet ännu mer och göra en ännu mer ledsen och obekväm. Är det någon som på allvar tror att man då reagerar med att tänka "Jahaaaa, men "anonym" tycker inte att jag duger som jag är, då ska jag genast sätta igång och banta, för den tanken hade jag aldrig kommit att tänka på annars"? Eller är det mer sannolikt att man mår ännu sämre, tycker att allt känns ännu hopplösare, och därför tröstäter ännu värre än man skulle gjort annars?

Starkt jobbat, P-G.