MÅSTE man banta bara för att man ska gifta sig?!

Utseendefixeringen kring bröllop är helt absurd i stort,
vad man lätt glömmer är att en människa är som vackrast när han/hon är lycklig.

Vilken storlek jag drog (och vilken storlek jag eg skulle vilja haft) til bröllopet gjorde detsamma -jag känner knappt igen mig på korten då den genomärliga glädjen som lyser på bilderna stjäl all fokus.

Jag trodde att jag skulle bli snygg om jag blev smal -och att jag då skulle vara lycklig.

Nu visade sig att jag kunde vara snygg bara jag kände mig lycklig.

Jag vill bara tala om för er som läser denna tråd, som är smala själva att JO visst har vi som är överviktiga plusplussizare funderat på att banta. Och många gånger är det en massa dumma sådana försök som gjort att vi hetsäter oss upp till ännu mer kilon igen. Ofta vet överviktiga PRECIS vad man borde äta. Egentligen.

Vi vet nog ofta mer om detta än andra. Men vi har också ett problem som gör att vi har mycket svårt att känna oss mätta på normala portioner. Eller nöjda med att bara smaka på goda saker.

Och efter många många försök att banta som sen resulterat i misslyckanden då känner man sig ännu uslare än innan.

Att andra då skall komma och fråga om man inte borde banta....det får en verkligen arg alltså. På mig funkar det i alla fall definitivt INTE!

Och OM nu en "tjockis" bantar alldeles officiellt, trugadå inte med att få den att bara smaka EN kaka. Eller bara LITE chips.

Det är som att be en vit heroinist att bara ta EN spruta, för det kan ju inte skada.

I mitt fall så blir jag så kopiöst påmind och sugen på chips, eller kakor att jag går hem och sätter i mig MASSOR i hemlighet.

Tur att i min kultur att vara tjock är inte alls ful utan något positivt hahaha Konstigt för västländerna men normalt för andra. Va njöd för den du är :)

Att kommentera någon annans vikt är inte okej (om det inte är en nära person vars hälsa man är allvarligt bekymrad över - oavsett över- eller undervikt). Det är väl fantastiskt att det finns människor, oavsett utseende som faktiskt trivs med sig själva! Det är en fantastiskt känsla att känna att man duger.

Själv är jag en högst normalviktig person, drar 36/38 till mina  165 cm i vanliga fall. Rumpa, lår och bröst har jag så det räcker och blir över i vanliga fall (mina kilon består tyvärr inte av muskler). Jag har vägt betydligt mer än så under gymnasietiden, men gick sedan ner till mer normala kilon. Hade inga kroppskomplex egentligen mer än att det var roligare att köpa kläder som satt snyggare när man inte hade valkar överallt.

Jag är dock gravid och har gått upp ca 12 kg på mina fem månader vilket tydligen är mycket. Jag häpnar... visst, jag har stor mage och har inte kommit i mina vanliga kläder på ett bra tag. Men jag äter bra, och mina bröst väger säkert 3 kg mer tillsammans bara de (no joke, har gått från 70D till 75F). Ansikte, lår och armar är inte särskilt mkt större nu än innan. Men jag får höra på andra forum att jag borde "ta tag i mitt liv och skaffa en dietist". Man häpnar... som gravid är man tydligen också allmänt villebråd. Jag äter hälsosamt och rör mig så mkt jag kan med illamående, sura uppstötningar och foglossningar.

Sin vikt är var och ens egna angelägenhet. Det är upp till var och en vad man är beredd att offra för att se bra ut och kanske ännu mer, må bra. Dock så tycker jag det är lika irriterande när överviktiga/feta ska tala om hur "vackert" det är med kurvor etc heller. Att "riktiga kvinnor" har lite att ta i. Ja, det kan man ju få tycka och smaken är som baken... men att säga att den ena kroppstypen är mer riktig än någon annan tycker jag är lika illa... och kurvor är en kroppstyp, det kan man ha även om man är smal. Fett får man inte kurvor av om man inte hade det från början... man kan lika gärna bli "fyrkantig".

Jag är jätteliten. Jag kan om jag har tur ha storlek 32. Jag anser att så länge man är nöjd är det väl bra! Är du nöjd med din storlek så har ingen annan med det att göra.

Jag känner att jag bara måste komma med en liten kommentar om detta ang när man "får" kalla sig plussize osv... Jag själv anser mig inte vara plussize öht då jag drar 40 när jag är vältränad och duktig och 42 när jag är lite mera lat/stressad... alltså typ Sveriges vanligaste storlek. Däremot hävdar jag med bestämdhet att jag är mullig/ rund/ kurvig, eftersom det är precis vad jag är. För jag är inte smal och har aldrig varit. Och kommer aldrig att bli heller, även om jag gillar mig själv bättre när jag är lite mer vältränad, för då både känner jag mig och ser bättre ut. Men lite trivselkilon, so what liksom. Och julgran på ryggen har jag oavsett :) Och valkar både här och där. Däremot så är det faktiskt rent ärligt ett himla hackande just på oss i dessa "mellanstorlekar" runt 40-44. Jag började kommentera i en tråd som hette "Mulliga brudar, vad ska man ha för klänning?" Och där kom det snart kommentarer i stil med att strl 42 då var man inte "mullig" osv, "vi som verkligen är kurviga, som har strl 48" och så vidare och så vidare. Allt är ju så klart relativt. Men mellan 40-44 ca är det långtifrån säkert att man känner sig bekväm i sin kropp (jag gör det nu idag, men det har varit ett långt hårt arbete) och fettfladder och valkar kan man visst ha ändå, och det kan visst vara skitsvårt att hitta klänning ändå och det kan visst vara psykiskt jobbigt då också att inte vara som idealet... Det är inte så kul om man då dessutom blir tilltvålad med att man inte har rätt att tycka att det är jobbigt om man inte väger +100 kg typ (för det är bara då man kan vara "mullig"??). För om alla såna här trådar ska mynna ut i att den som är tjockast vinner, så... ja, jag vet inte. Min poäng är väl bara att det kanske kan kvitta vad för storlek man kanske drar för det är väl själva upplevelsen av sin egen kropp som är relevant? Och för att knyta an till TS så är det ju faktiskt så att man kan tycka den är tiptop även om vågen, måttbandet och storlekslappen säger något annat än de "borde"... Sorry det blev lite långt och OT nu..