Måste hitta ett jobb men vet inte hur jag ska göra och vad jag vill bli?

Närmare 10 000 i månaden är mitt mål men bara jag tjänar några tusen så klarar vi oss. Mitt bidrag är på 6000 och vi klarar oss men det skulle bli knapert om vi bara hade min sambos lön att leva på. Gillar inte att vara beroende av andra, vill klara mig själv och tjäna mina egna pengar.  Ingen aning hur jag ska lösa min ekonomiska situation. Af är ju tröga, det tar lång för dom att komma med förslag på lösning. Det var några månader sen jag hade kontakt med min handläggare på Af. Hon vet att jag troligtvis inte kan få trygghetsanställning där jag praktisera nu men Af har inte sagt nåt om nån annan lösning. 
Dagmamma vill jag inte jobba som , skulle bli för jobbigt med ett jobb som går ut på ständigt umgänge pga min sociala fobi. Personlig assistent eller ledsagare skulle jag kunna tänka mig att jobba som men det sociala kan bli ett problem. Har svårt att umgås med folk, att få personkemin att stämma.
Min största dröm är att jobba med djur, trivs oftast bättre bland djur än bland människor. Men det finns varken jobb eller utbildning inom inriktning djur där jag bor. Helst vill jag jobba som djurskötare eller på ett hunddagis, hundpensionat. Skulle även vilja utbilda mig till hundmassör.  Min hund var min räddning när jag mådde som sämst, då jag funderade på att begå självmord. Skulle jag inte haft henne att ta ansvar för och sköta om så skulle risken varit stor att jag inte varit i livet idag. För hennes skull valde jag att stanna kvar. Hon är gammal nu, 13 år, 14 år till våren. Fasa för den dag då hon inte finns hos oss längre.

När jag jobbade som städare var det flera på firman som jobbade helt ensamma och verkade trivas väldigt bra med det (tjänade bra också).
Annars kanske mer 'ensamjobb' (posten, vakt/väktare, lastbilschaufför, vaktmästare, truckförare, spärrvakt) skulle passa dig?  Där finns det deltidsjobb som kräver lite eller ingen utbildninga alls.

Gambatte.

Om du kan tänka dig att städa så tror jag du har bra chans till jobb där. Hemstäd håller på att växa sig riktigt stort. Du kan till och med starta eget om du har ett gäng bekanta och bekantas bekanta som är villiga att betala før städhjälp. Jag anlitade en hemstädfirma før ett tag sedan. De skickade ut en tjej som skulle städa och jag stod før allt material. Hon städade medan jag var på jobbet så hon var helt ensam under dagen. Jag har en kompis som har en städerska som kommer en gång i månaden och storstädar och jag kan definitivt tänka mig att gøra så jag också (den jag anlitade var bara en engångsgrej).

Sen är det ju tyvärr så att om det inte finns jobb eller utbildning där man bor så får man flytta till en plats där det finns jobb. Att hänvisa till att det inte finns något att gøra där man bor är inte ett hållbart argument. Jag vet att du inte skyller din arbetsløshet på det, men jag undrar - om du verkligen vill jobba med djur, är det bara det som håller dig tillbaka? Før det är inte ett oøverstigligt hinder.

Kan tänka mig att jobba som städare, min syster jobbar som städare. Dom behöver personal på hennes jobb men det är lite för långt dit , tar 2 timmar att köra tur och retur.
Skulle kunna tänka mig att jobba som brevbärare men när jag letat efter jobb har jag alldrig sett nåt jobb som brevbärare, vet inte vad som krävs för att kunna jobba som brevbärare. Min sambo jobbar som väktare men känner att jag inte skulle passa som väktare.
Flytta vill jag absolut inte göra. Vi flyttade till vårt hus i somras, nu när vi slagit oss till ro i huset där vi vill åldras tillsammans så skulle det vara hemskt att behöva flytta. Har svårt för förändringar, får ångest bara av att tänka på att behöva flytta dit jobb finns. Min sambo ska prata med sin chef, hon har många kontakter och vet vilka ställen som behöver personal.

Två timmar tur och retur är verkligen inte extremt mycket. Speciellt inte om du bara ska jobba halvtid, då har du ju massor med tid! En timme till jobbet är vardag för många människor i Sverige, och då inte bara stockholmare (där är en timme väldigt vanligt). Vill du jobba som brevbärare är det inte svårare än att ta kontakt med Posten och höra hur man blir brevbärare. Det borde arbetsförmedlingen kunna svara på också. Ju mer du skriver desto mer sympatier tappar du. Själv har jag valt att utbilda mig och arbeta för att tjäna egna pengar, vilket jag gör också. Jag och fästmannen drömmer om hus på landet men jobben finns inte där så vi får snällt bo kvar i vår enrumslägenhet i Stockholm. Jag hoppas du inser vilken lyx du lever i just nu med hus, slipper jobba och en sambo som betalar för dig.

Just de tre sakerna du nämner i slutet är lyx ja, social fobi och andra psykiska beskymmer är däremot inte lyx. Alla har vi saker i våra liv som för andra är lyx, men vi har också alla saker som inte är roliga att handskas med, och jag önskar att vi kunde ha lite mer förståelse för varandras situationer, och olika förutsättningar.

Nej, två timmars pendling är inte så ovanligt, men det beror ju också på omständigheter hur väl det funkar med resten av ens liv, genom att läsa en tråd på ett forum får man bara veta en bråkdel av hur någons liv ser ut.
Är det tex så att man ska köra bil i 2 timmar varje arbetsdag, äter kostnaderna snabbt upp den lön man får om man bara jobbar 50%. Är det däremot så att man åker kollektivt lika länge blir kostnaden såklart mindre.

T.S kontakta posten och fråga om jobb, eller be af om hjälp att sköta kontakten om det känns omöjligt att göra själv. Lycka till!

Fast för mig är det verkligen inte lyx att bli försörjd och slippa arbeta... Hus är lyx, och just nu känner jag mig lyckligt lottad som har ett hus jag trivs med och lön som jag kan bidra till hushållet med. Men förutom det sista året av vårt förhållande så har min sambo mer eller mindre försörjt mig när jag varit student, och jag HATAR att inte kunna betala för mig.

Det är en trygghet att veta att om allt går åt pipan med mitt jobb så kan han försörja oss på sin lön, men det är verkligen inte en lyx att bli försörjd när man vill ha ett jobb och vara "som alla andra".

Jag förstår att det är svårt och skrämmande att ta sig ut på arbetsmarknaden för första gången när man har en sån bakgrund som din. Så mitt råd till dig är att ta det lugnt, det viktigaste nu är inte att du hittar drömjobbet på en gång och att allt går perfekt. Det är ok om det inte blir så bra i början.

Sanningen är att de flesta jobb inte är så jätteroliga, särskilt inte såna man kan få utan utbildning. I det här läget kanske du inte ska fundera så mycket på vad du verkligen vill göra (även om det såklart ska finnas med i bakhuvudet), utan vilka jobb som finns i närheten som du tror att du skulle kunna klara av.  Om själva jobbet funkade hyfsat i äldrevården även om du inte kom så bra överens med kollegorna så kanske du skulle ge det ett försök till? Precis som med personlig assistent och hemtjänst är det ju lite krasst så att de jobben inte är så populära, vilket gör dem lättare att få utan imponerande CV.

Brevbärare kan vara bra och inte så socialt, men om ni bor på landet kanske det inte finns så många brevbärare, om ni inte bor nära en större stad? Numera är det ju i så fall inte bara Posten man kan söka jobb på, utan även privata företag som CityMail, Bring, eller vilka som nu kan tänkas finnas där ni bor.

Jag tror också att Arbetsförmedlingen borde ha mer hjälp att ge, inom det som verkligen borde vara deras område, att veta hur arbetsmarknaden ser ut på din ort och vad som skulle vara vettigt för dig att söka.

Förresten, borde det inte vara möjligt för dig att få lönebidrag? Det kanske kan göra det lite lättare? Fråga AF!

Läs igenom jobbannonser och fundera över om det som annonseras är något du skulle kunna göra. Och kom ihåg att det är många som söker, så det är inget personligt om du inte får det...  Och om du sen börjar på ett jobb, och du inte vet riktigt vad du ska göra, och du inte blir kompis med de andra, och du känner dig vilsen och misslyckad - så, välkommen till arbetslivet! Det är så det känns. För det mesta går det över! Och man måste inte stanna på ett jobb för alltid. Det är bara att ta ett djupt andetag och ta första steget...

Det stämmer det som Dejli skrev att et är en trygghet att veta att om allt går åt pipan så kan han försörja oss på sin lön, men det är verkligen inte en lyx att bli försörjd när man vill ha ett jobb och vara "som alla andra".
Jag hatar oxå att inte kunna betala för mig. Jag betalar så mycket jag kan med det lilla jag har.
Men hus på landet är en lyx som jag tycker vi förtjänar för vi har båda gått igenom samma helvete med mobbning och psykisk ohälsa, vi känner oss lyckligt lottade för vi funnit varandra och huset där vi vill åldras tillsammans.
Min sambo har betalt för det mesta sen vi flyttade ihop i somras men innan dess när jag bodde själv så betalade jag allt själv. Jag hade aktivitetsersättning och bostadstillägg innan men som sambo förlorade jag bostadstillägget. Har fortfarande aktivitetsersättning men som jag skrivit innan så förlorar jag hela ersättningen till våren. Självklart känns det inte bra att min sambo betalar för det mesta, självklart vill jag börja jobba. Men med tanke på hur dåligt jag mått psykiskt så har det inte handlat om att inte vilja arbeta utan om att jag inte klarat av det. Jag är stolt över mig själv som kommit så här långt så jag känner att jag klarar att att börja jobba. 
Jag vet att 2 timmar tur och retur inte är extremt mycket men bensinen är dyr, med tanke på att jag ska jobba deltid så kommer rätt mycket gå åt till bensinen. 
Tycker det är jobbigt och obehagligt att åka kollektivt pga min sociala fobi, obehagligt för det är så mycket främmande folk på bussen.
Min sambo har till skillnad mot många andra alltid haft förståelse för min situation och mina förutsättningar.
Han har alldrig dömt mig och alldrig krävt mer av mig än vad jag klarar av. Han älskar mig villkorslöst, trots alla mina fel och brister.

Jag skriver inte för att få sympatier, jag vill bara skriva av mig. Men eftersom jag misstolkas så skiter jag nu i att skriva mer.  

Jag har haft ett städjobb, 50%. Tjänade ungefär 10 000 på fyra veckor. Då ska ju skatten dras på det, men det kanske inte är ett så dumt alternativ?

Håller med Aniara4 att det viktigaste kanske bara är att få ett jobb som du tror att du kommer klara av. Det behöver inte vara ditt drömjobb, så länge som det känns som att du kommer klara av det.

Min erfarenhet av att ta sig ut på arbetsmarknaden är att lära sig tänka lite utanför ramarna. Alla lediga jobb läggs inte ut på arbetsförmedlingens platsbank. Många mackar, livsmedelsbutiker, städfirmor etc. annonserar aldrig efter nytt folk men likväl byter de ut personal nu och då.

Så sammanfattningsvis: leta reda på ett jobb som du känner att du klarar av. Kontakta sedan en arbetsgivare och hör om de behöver folk eller anmäl dig som vikarie. Majoriteten av de jobb jag har haft har jag fått genom så kallade spontanansökningar - jag har mailat, ringt eller gått dit.

Och som sagts förut: ta inte åt dig personligen om du inte får ett jobb du har sökt.

Lycka till!

Anledningen till att jag ær hård mot TS ær før att jag inte upplever någon jættestor vilja att arbeta. Vill man verkligen uppnå något så ser man till att ta sig førbi hindren som står ivægen. Det ær vældigt vældigt få som får sina liv precis som de vill ha dem. Næstan alla måste offra något. Och nær man ær 28 och aldrig har jobbat kan man faktiskt inte vara kræsen, før då får man fortsætta sitta hemma och bli førsørjd av någon annan. Det går att pendla, det går att flytta, det går att kontakta vartenda litet føretag på orten och høra sig før om hur man får jobb dær, det går att utbilda sig. Och så vidare. Men bara om man førsøker se møjligheterna och sjælv aktivt jobbar før sin sak kommer saker att førændras.

Jag har inte sagt att det ær lyxigt att vara sjuk. Jag har, precis som TS, inte skrivit hela min livshistoria hær, så vad jag upplevt kring psykisk ohælsa vet ingen hær något om.

Jag var tvungen att pendla 1 1/2 timme enkel väg till ett tidigare jobb. Jag åkte kollektivt, men eftersom jag åkte innan 06.00 på morgonen var det väldigt glest med folk på bussen och alla satt mer eller mindre och sov så det hade funkat även för den som har social fobi.

Vid ett tillfälle när jag var arbetslös sökte jag jobb som hade upp till drygt 2 timmars pendlingstid enkel väg - jag ville ju ha ett jobb. Som tur var fick jag ett som låg närmare, men jag hade inte direkt kunnat tacka nej till något av de andra jobben.

Om man inte har gått igenom det TS gått igenom kan det vara svårt att riktigt kunna sätta sig in i hur det är. Å andra sidan kan det vara bra med andra perspektiv. Jag har en bekant med mycket svår reumatism som får åka på behandling på Mallis varje år. En av de andra vännerna uttryckte något i stil med "lyllos dig" och "du har det bra du som får åka på solresa gratis". Vännen sa då helt kallt. "Vi kan ju byta, du får åka på den här resan, men då måste du ta min sjukdom också."

Det finns inte så mycket jobb om man inte har utbildning. Å andra sidan vill de flesta ha sociala kontakter på jobbet så de jobb där man är helt ensam borde inte ha lika många sökande. En amatörs reflektion.

Mitt drömjobb är ledigt!  Jag såg på nätet att man söker folk till Lillys brudklänningsaffär i Stockholm. Jag har blivit så löjligt förtjust i deras klänningsmodeller, och jag var dit och provade klänning i november. Visserligen kräver de mer än jag och troligen ts har, men ändå. Man kan väl få drömma? 

Lycka till, ts. Det är många som är i din sits, så du ska inte känna dig ensam. Kram 

Åh fy vad roligt, det hade jag lätt kunnat jobba med :D

Fast det kan nog vara jobbigt att jobba i brudklänningsaffär. Finns nog en del bridezillas och jobbiga mödrar.

Haha, ja vissa här på BT skulle man inte vilja träffa när de ska prova klänning!