Måste hitta ett jobb men vet inte hur jag ska göra och vad jag vill bli?

Det är jättebra att du själv vill hitta ett jobb! Det är bästa fötutsättningen.

Men om du kan få trygghetsanställning genom Af så verkar det dumt att strunta i den! Börja där och fortsätt dina funderingar vad du vill göra. Det brukar vara lättare med såna funderingar om man har jobb och finns med i ett sånt sammanhang.

Lycka till!

Jag skulle nog ta den hjälp som AF erbjuder. Speciellt då det kan bli svårt för dig att ta dig ut i arbetsmarknaden då du varken har erfarenhet eller utbildning. Menar inte att vara hård är bara ärlig.

Förlåt om detta låter som hårda ord men jag att du förstår vad jag menar ;)

Äntligen vid 28 års ålder känner du dig redo att ge dig ut i arbetslivet trots erfarenheter av mobbing och social fobi. Du är inte ens halväggs till pensionsålder och har fortfarande tid att hitta ditt drömjobb!
Skolgången är förbi och vid intervju kan du stolt påpeka att du äntligen bearbetat (?) det hela och därför nu är redo att söka jobb.

Men ditt mål borde väl inte vara att jobba deltid och vara hemmafru deltid? Dit MÅL borde vara att må så pass bra psykiskt som fysiskt och ha ett så bra betalt jobb att du har möjligheten att jobba som du vill på ett jobb där du trivs?

Att arbetsförmedlingen kan hjälpa dig är ju toppen! Du vet aldrig vad det kan ge dig för möjligheter och erfarenheter. Det är inget som säger att du inte kan söka jobb på egen hand också.

Jag har varit arbetslös en längre tid och hade nog inte fått det jobb jag har nu utan hjälp från BÅDE af och rekommendationer.

Städare är inte ett dåligt jobb, jag har provat på det med och hade nog jobbat kvar där om inte det jobb jag har nu hade bättre arbetstider när det gäller barnomsorgen.

Det finns dessutom många utbildningar som man kan läsa på distans om man vill 'slippa' kurskamrater ;)

Men mest och främst av allt : GE ALDRIG UPP DINA DRÖMMAR! Vill du skriva så GÖR det! Grammatik finns det korrekturläsning för och stavningsprogram finns ju i varenda dator nu.

Pepp! 
/En som är äldre än du och fortfarande inte vet vad hon ska bli när hon blir stor 

Hej

Jag tycker också att du ska ta den hjälp du kan få från AF. En trygghetanställning är ett jättebra alternativ till ett första jobb! Du får stöd och slängs inte direkt ut på en arbetsplats. Du hamnar istället på ett ställe där människorna tar hänsyn till dina förutsättningar. Börja där och stärk upp dig själv. Se det som en slags rehab. Du har ju ingen skyldighet att jobba kvar där en viss tid utan kan söka andra arbeten under tiden. AF kan också hjälpa dig att få ett bra CV. Se till att få en coach.

Om du känner att du vill och orkar kan du ju även läsa in det som är kvar på ditt slutbetyg på Komvux. Om du läst omvårdnad kan du ju bli undersköterka och kanske i framtiden läsa vidare. Ta kontakt med en studievägledare och kolla upp hur mycket du behöver läsa in för ett slutbetyg och få lite yrkesvägledning.

Det låter ju hur bra som helst att du ska ut och arbeta! Jag tror att allt kommer att lösa sig till det bästa. Ha bara tålamod. Jag önskar dig all lycka till.

Ta all hjälp du kan få!
Både ekonomiskt och med att söka jobb.
Som någon annan skrev, den hjälpen hindrar inte att du söker jobb på egen hand.

Läsa kan man göra på distans. Det funkar bra om man har lite självdisiplin och motivation.

Det finns andra jobb än städare man kan få även om man inte har någon utbildning. Flera jobb inom produktion och förpackning kräver ingen utbildning. Många av dem är dessutom jobb där man är tämligen ensam, så visst finns det alternativ.

Att bli författare är en dröm för många, men verkligheten är att det är ytterst få som tjänar tillräkligt mycket för att leva på det. Du kan i stort sett titta på 30-i-topp för böcker - de författarna lever gott på sitt jobb. Sedan finns det några tusen andra författare som inte gör det!

Att få ett jobb kan ta tid för vem som helst - oavsett utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet. Det viktiga är att fortsätta vara positiv och inte ge upp.

28 är ingen ålder.
Du har hela livet framför dig!
Och just idag är första dagen på resten av ditt liv...  

Alltså.. Jag läser på distans och det är då verkligen ingen garanti för att slippa studiekamrater. vi har både grupparbeten, redovisningar inför grupp och obligatoriska seminarier varje vecka med webbkamera och mikrofon. Plus fysiska träffar på högskolan. Ska man läsa in gymnasiebetyg är det kanske större chans att man får sitta själv och läsa, men jag vill bara varna lite så det inte kommer som en jättechock ifall det blir mer liknande mina studier. Kan tänka mig att det är jobbigt med social fobi, själv är jag "bara blyg" och tycker det är jobbigt.

Men i övrigt.. Ta hjälp av af att få ett sånt jobb i början, det tycker jag är ett bra förslag. Då kan du samtidigt fundera över vad du vill göra. Och skriva kan du väl göra ändå? Det finns många som skriver vid sidan av ett vanligt arbete. Anna Jansson jobbar som sjuksköterska och skriver böcker samtidigt. Du kanske kan börja skriva kortare texter, typ krönikor, artiklar och se om det går att få dem publicerade någonstans (nån lokaltidning t.ex.?). Jag säger inte att det är lätt men det finns alltid möjligheter, det gäller bara att tänka i nya banor.

Tycker heller inte att du ska vara rädd för vissa arbetsplatser bara för att du är tystlåten. Det finns alltid folk som tycker man borde prata mer eller prata mindre så det kommer man inte ifrån. Trivdes du inom vården tycker jag att du ska prova få jobb där och strunta i dem som tycker att du är tyst. Man lär sig faktiskt prata. Ofta beror det på vilken typ av person man hamnar med också.

Lycka till!

Ang författare så ska jag säga att det är inte något som man ska se som ett yrke utan en hobby, tex som att sy eller måla. Jag har gått ett flertal skrivarutbildningar, har skrivit hela mitt liv nästan och har fått en del publicerat i olika tidskrifter och antologier. Totalt har jag kanske "tjänat" ett par tusen på detta plus ett par stipendier på sammanlagt kanske 10 000 och det är alltså många års jobb som är nedlagt. Så författande ska man inte se som ett sätt att försörja sig på för det är det ingen som gör. De flesta författare lever på olika stipendier och hankar sig fram på deltidsjobb, just inom vården eller som kassörskor/ tidningsbud / frukostvärdar eller nattportierer på hotell etc. Jag kände tillslut att det tog för mycket energi och jag orkade inte hanka mig fram utan valde att satsa på ett "riktigt" jobb vilket innebär att jag inte har tid att skriva speciellt mycket, men det gör jag fortfarande ibland. Men just som en hobby. Att man är dålig på stavning eller grammatik är faktiskt lite sekundärt, det viktigaste är om man har något speciellt och personligt att berätta.

Kul att du känner dig redo!
Tycker precis som alla andra att du ska ta hjälpen som erbjuds, om så bara till en början. Få lite självförtroende!
Min man ska snat påbörja en liknande resa, ska bli spännande att se vart den tar honom.

Sen måste jag också inflika, att studera som vuxen, är enormt annorlunda jämfört med grundskola och gymnasium. Jag hade också socialt svårt under dom åren, men läste sedan en eftergymnasial utbildning som 25åring, och det var en helt annan mentalitet. Folk i åldrarna 19-45 som alla hade samma mål med studierna, motivation och som hade hunnit "växa upp" lite. Och så klart hade även jag hunnit växa upp och visste lite mer vad jag tyckte och tänkte om saker. Plöstligt hittade jag min plats och min roll i klassen, något som var väldigt nytt för mig.

Lycka till! 

Jag mår så pass bra så ett deltids jobb skulle jag klara av men heltid kommer jag alldrig vilja jobba. För mig är det viktigaste att ha ett jobb som jag trivs med än att ha ett bra betalt jobb. Skulle jag tjäna 10 000 i månaden så skulle jag vara nöjd. Eftersom jag levt på bidrag sen jag gick ut skolan så är jag van vid att klara mig på lite pengar.
Sen i somras har jag praktiserat på ett bageri men det verkar som att dom inte har nån möjlighet att ge mig en trygghetsanställning där. Jag är i samverkan mellan Arbetsförmedlingen och försäkringskassan, dom samverkar för att hjälpa mig ut i arbetslivet. Men den här samverkan är tidsbegränsad till ett år, i januari har det gått ett år. Så snart måste det fattas ett beslut om hur min situation ska lösas. Till våren förlorar jag hela min aktivitetsersättning så jag måste hitta ett jobb. Om Af kan fixa en trygghetsanställning så kommer jag tacka ja till den, jag har inget val för jag måste ha nån inkomst. Jag håller på att leta efter jobb men där jag bor är det få jobb som jag kan söka, för dom flesta jobben krävs utbildning.

Blev berörd av ditt inlägg och vill bara skicka iväg en styrkekram och lite pepp! =)