Bröllopet inställt

Jag hade gått direkt. Du verkar redan ha tagit klivet ut genom att se dig omkring. O speciellt när ditt barn far illa!
Äger ni huset tillsammans? Då måste han köpa ut dig om han vill ha kvar det...

Det är skitjobbigt först i början. Man tänker oh nej, gjorde jag rätt, barnen hatar mig, jag har förstört dom, han kommer ställa ett helvete...ja alla jobbiga tankar som tänkas kan. MEN DET GÅR ÖVER!!! En dag vaknar du o känner att "fan, vad jag är bra som klarar att ta så bra hand om mig o barnen!" 

Men som Kattpoet sa, skaffa dig allierade, t ex hans föräldrar om du litar på dom. Se till att ha ett nytt boende i beredskap den dagen du släpper bomben för honom. Gör det när inte barnen är i närheten. O om du är rädd att han ska skada dig kan du be nån vai andra änden av t ex mobilen så de kan rycka in så fort du börjar känna dig hotad.

Barn repar sig fort, det vet jag av egen erfarenhet. Men det är väldigt viktigt att ni kommer överens om vad som gäller i umgänget o att ni uppför er civiliserat mot varann o inte snackar skit om varann så barnen hör. Du kanske inte behöva förklara exakt varför ni ska separera, utan kanske mer "vi har glidit isär, vill olika med livet, m.m."

Jag hoppas verkligen du finner styrka att ta dig ur relationen. Sänder styrka till dig!!! 

Varför tvekar du?
Du är vuxen och kan ta hand om dig själv, ditt barn kan inte det, han lider han far illa.
Det är ditt ansvar att se till att alla dina barn mår bra.
Har mycket dåliga erfarenheter från min barndom och den jag hade svårast att förlåta var inte den elake utan min mor.
Ta hand om er. 

Den musslan ligger i din egen makt att öppna. Och därinne finns pärlor du inte har kunnat plocka ännu.

Jag vet hur depression är. Jag förstår att det är jättetungt och svårt. Jag vet att det är svårt och att de kommer att kosta på att ta i det du bär på-men jag vet också att det inte är omöjligt och att mycket av den makt du faktiskt har över ditt liv, ligger i att våga välja utveckling.
Du kan kanske få en annan samtalskontakt? Man passar inte ihop med, eller får förtroende för alla man möter. Välj inte bort den hjälpen baserat på tidigare erfarenheter. Det är ingen liten förändring du är på väg in i, utan en livsomvälvande. Jag tror du behöver mer och närmre och framförallt proffessionellt stöd i den här processen.

Hur tror du att din och dina barns framtid ser ut om du stannar kvar? Hur kommer din son att må?
Och tvärtom - hur tror du att den ser ut om du går vidare?

VIlket är värt mest? I vilken framtid är ni,du och dina barn, lyckligast?

Alla praktiska saker med möbler och annat löser sig. Vänner och familj brukar vara helt underbara i såna här situationer och ställa upp med allt möjligt! Det finns billigt på loppis, blocket m.m.

Det viktigaste nu är att du prioriterar dig och dina barn!

Sänder en massa STYRKEKRAMAR till dig - gör det som känns rätt! Innerst inne vet du..

Var i den situationen för några år sedan. Hade en man som var skit mot mig och ungarna ("mina" ungar vilket tydligen även var vår gemensamma dotter). Jag försökte lämna honom 2 gånger innan men gick alltid tillbaka. Den sista gången insåg jag att jag måste göra annorlunda, så i stället för att oroa mig för hur allt skulle gå och bara ta ungarna och flytta började jag med mig själv. Jag tog tillbaka småvanor han hade förbjudit, fick ett arbete (vilket han inte gillade) under en period, och började planera i förväg. Den gången lämnade jag honom verkligen, vilket jag tror till stor del beror på att jag byggde upp min egen självkänsla och självförtroende innan jag försökte lämna honom igen. Jag visste att det skulle bli jättesvårt ekonomiskt, men visste också att det aldrig skulle bli något bättre läge, så om jag verkligen ville bort var det bara att ta tag i det och fixa på bästa sätt. Idag bor jag i en liten lägenhet med barnen, lever så vi klarar oss ekonomiskt men absolut inte mer (mitt ex drog på mig massa skulder genom vissa fula saker han gjorde) men vi är alla lyckligare nu. Jag har träffat en underbar man, som verkligen bryr sig om mig och mina barn, och vi planerar just nu hur han ska kunna flytta hit ( han är från england) och förhoppningsvis gifter vi oss i augusti nästa år.
Jag hoppas verkligen allt går bra för dig också. Det kommer bli svåra dagar och lätta dagar, men har du inställningen att du kommer klara av det så blir det bra i slutändan. Du förtjänar att få leva ditt liv, inte någon annans.

Ja, varför tvekar jag?
Min glada kille har ju försvunnit och ska jag hitta honom igen så måste jag gå.Innerst inne vet jag nog att det är dags att gå, men det är så tufft att ta tag i allt bara..........
Mina barn och deras hälsa är det viktigaste för mig.

Jag är inte rädd för min sambo, men det komemr bli tufft iaf. För just nu försöker han som vanligt ge mig skuldkänslor osv. Men det är ju inte jag som har förstört allt vi en gång hade, eller?
Han menar att jag och mina barn bara kostar pengar, jag bara handlar skit, jag gör av med alla våra pengar...... Och nu så har jag ju lurat honom hela tiden (snart 9 år), sett till att alla skulder står på honom så att han har skulder upp över öronen och nu drar jag innan skeppet sjunker.  Eh, så illa är det iaf inte.
Huset delar vi på men sedan har han ett lån till som använts till bil och liknande. Visst alla bilar står på mig, 3 st som inte är värda så många tusenlappar, kanske 35 ihop, jag står på tvättmaskinen som har kvar
5000 kr + att jag nu var och köpte tv för 4700 kr på kortet också...... Tv apparaterna tar jag med mig och lämnar den stora, alla bilar kan han ta + tvättmaskinen så slipper jag höra att jag lurat honom.....

Låter bra, bättre fly på ett smart sätt än illa fäkta :)

Nu vill inte sambon bo kvar i huset så det måste säljas.............. Allt för att "bråka" med mig. Så då måste jag alltså betala halva lånet + drift tills detta är sålt, och vi får nog inte lika mycket som lånen är vilket betyder skulder. Och det njuter han av att ge mig.......

Men samtidigt tvekar jag, jag vet dumt dumt dumt............... Men han är såååå ledsen.
Men barnen berättade för mig igår att de mår skit tack vare honom.

Min äldsta har jag kört till mormor och jag och nr 2 ska bort i helgen, så sambon får ta hand om enbart sina barn i helgen. Känns skönt att komma bort. Kanske åker till mamma ett par dagar nästa vecka också, vem vet?

Jag är så trött, orkar ingenting, bara sitter och sjunker neråt. Tänker, tänker och tänker..............

Stackars dig! Förstår att det känns ohyggligt tungt just nu.. Det är nästan tyngre att vara den som vill bryta upp, för då sitter man ju där med makten att göra allting bra.. För stunden.. Självklart blir det en massa jobb med separationen, och det kosta pengar ser det ju ut som.. Men jag är helt säker på att allting kommer att vara såå värt det när du vaknar upp en dag och har kommit till ro.. Försök hittanslan, när solen lyser, luften är lätt att andas och du har en inre frid.. Och friska lyckliga barn. Fokusera på målet, och kämpa på! @-}--

Tänk på att han är most likely inte ledsen för att han älskar dig och barnen utan för att han tycker synd om sig själv för att nu blir det ju jobbigt för honom! Min mosters man var knappast glad när de inte bodde med honom (fast han kastat ut dem!) för att han visste ju hur mycket skit han skulle få, han var inte ledsen för att han slagit sina egna barn och nästan mördat sin fru, han var bara ledsen för att han inte kände för att få fängelse! Även om han inte slagit er så är de samma skrot och korn...