Jag erkänner att jag är avundsjuk..

Jag förstår att det inte känns roligt! I vissa lägen när folk slänger ur sig såna där obetänksamma kommentarer vore det nästan bäst att väldigt allvarligt säga "vi försöker faktiskt, men det verkar inte funka och vi är jätteledsna för det" och gärna bli ordentligt ledsen med tårar i ögonen när man säger det. Då kanske de skulle lära sig att tänka sig för innan de slänger ur sig sina okänsliga frågor.

Jag kommer inte att kunna få barn av andra skäl, och jag tycker också det är jobbigt med förflugna kommentarer, även om det tack och lov inte händer så sällan. Jag föredrar nästan när någon frågar på allvar, för då kan jag också svara att "nej, det kommer inte att bli så", till skillnad från när någon bara slänger ur sig en kommentar lite på skämt. Som när vi flyttade till en större lägenhet och jag visade bilder på Facebook och skrev "gästrum/arbetsrum" under en bild och en inte så nära kompis kommenterade "gästrum/arbetsrum/barnrum ;) ". Vad svarar man på det liksom? Eh, nej, gästrum sa jag.

Allra jobbigast var en period för ett antal år sedan när jag inte hade kommit lika långt med den här frågan som nu (nu har jag i stort sett accepterat läget), och verkligen led och brottades med den. Jag gick i terapi då, och beklagade mig för terapeuten över att alla i omgivningen fick barn till höger och vänster. Det var verkligen en babyboom bland mina vänner och även i familjen! Dessutom fick de förstås samtidigt mindre tid för mig som var singel då, och det var bra att ha någonstans där jag inte behövde le och tycka att allt var fantastiskt. Bara det att just när jag ältade detta som värst så säger terapeuten "jo, jag inser att det här inte kommer så lägligt för dig just nu, men det är så att vi måste ta uppehåll ett tag - jag ska vara mammaledig". WTF liksom?!

Hursomhelst, kan du prata med någon eller några i familjen och be dem nämna lite diskret till gästerna att de gärna får låta bli bäbiskommentarerna på bröllopsdagen? Det innebär visserligen att alla får veta eller anar att ni har problem med det, men det kanske ändå är bättre att de vet så de kan sluta tjata? Jag tror många inte kommer på tanken iom att ni redan har ett barn, då har ni ju liksom "bevisat" att ni kan. Men det är inte alls ovanligt att det andra barnet dröjer eller inte kommer alls.

Jag hade tänkt förklara läget för vår präst för att hon skulle kunna anpassa sig efter det, men jag tror inte det behövs. Det finns något ställe i vigselritualen där man pratar om barn, och hon nämnde finkänsligt att man kan utelämna den biten om man vill och frågade om vi ville ha det med. Jag tror mitt snabba och lite sammanbitna NEJ var tillräckligt talande.

Förstår dig precis! Det är trots allt bara 6 månader sedan vi fick vår son, och förlorade honom. Trots det så finns frågorna där på när vi tänker skaffa ett "nytt" barn. Vi måste väl för tusan hinna sörja också..

Vaddå ett NYTT barn?! Vi har ett barn och blir jag gravid så är det ett TILL barn..

Jag tror inte vissa förstår att det inte bara är hopp i säng och sedan är man med barn. Det kan ta år. För oss blev det ett barn trots p-piller medan min kusin har kämpat i 15 år. Förstå min lycka när jag fick höra att han äntligen skulle få bli pappa  

Kämpa på fina du, försök ignorera alla dumma kommentarer!

Vi har väl som pratat rätt öppet om saken med våra närmsta vänner, men med mer ytligt bekanta känner jag mig inte tillräckligt bekväm för att säga något. Det kanske kommer senare.

Kan tänka mig att det är jobbigt för dig med kommentarer och liknande också, givetvis. Folk talar alldeles för ofta utan att tänke före. Kan inte ens tänka mig in i situationen med terapeuten. Tror inte jag hade tagit det så bra.

Jag har inte ens tänkt på att det är med något om barn i vigselakten, men det är ju snällt gjort av prästen att skippa det :) Hehe jag tror nog också att hon uppfattade din önskan då ;P

Hm. Har funderat på att be någon säga något lite diskret om det, men jag är inte riktigt redo för det ännu tror jag. Vi har lite för många släktingar som inte står oss så jättenära som jag helst skippar att tala om det för. Jag tror ju som du säger att många bara antar att det går utav bara farten eftersom vi redan har ett barn och det gick snabbt den gången. Vi träffades bara 6 månader före jag blev gravid. Tror också många tänker att vi själva valt bort att ens försöka få fler eftersom vi haft så fullt upp med vår dotter och hennes operationer.

Tack för ditt svar, det är rätt skönt att bara få höra att man inte är helt knäpp som tänker och känner sådär.

Jag tror inte du behöver vara jätteorolig för att folk kommer fråga om det inte är dags för fler barn på er bröllopsdag. Det kommer vara många gäster där som vill prata med er så man hinner inte med så mycket längre konversationer än "vad vacker du är i din klänning", "så fin ceremonin var" osv. 

Får man fråga om ni gjort någon utredning? Du behöver förstås inte svara om du inte vill! 

Vi som står helt barnlösa efter många år av försök kanske inte tycker att den här tråden är sådär jättekul... Ni har välsignats med enn dotter, livets största gåva! visst är allting relativt, men försök ha i åtanke att Många Aldrig kan få bli föräldrar

När jag var 19 så förlorade jag min son endast 7,5 månad gammal. Vissa omkring mig då menade att jag var ung och hade all tid i världen att skaffa nya barn. Precis som Beautiful Disaster skriver: vaddå NYTT barn??? Mina nuvarande två barn som jag fått efter sonen, har en storebror i himlen. När de är tillräckligt stora att förstå så ska jag berätta allt om honom för dem. Men jag har tre barn för sonen i himlen är mitt barn och hans småsyskon finns hos mig nu. De är en del av honom...

Det värsta var att efter jag förlorade sonen så ville jag aldrig mer se åt barn. Jag blev en barnhatare rent ut sagt. Alla som blev gravida och fick småttingar höll jag mig undan från. Jag har förstått i efterhand att jag var så avundsjuk på dem. Jag ville ju ha ett barn jag med! Men min son fick inte stanna hos mig

Jag förstår hur jobbigt det är att gång på gång försöka men att det inte blir något. Jag försökte i 10 år med mitt ex (inte sonens pappa utan en ny efter honom men före min nuvarande) utan att det blev något. Det tärde enormt kan jag säga! Det slutade med ett sprucket äktenskap mycket tack vare att vi aldrig fick barn samt att jag fick diagnosen PCO. Pressen blev för stor och jag brakade samman totalt.  Jag valde att leva ensam ett tag och leta tillbaka till mig själv.

Så vad jag vill ha sagt är: ge inte upp hoppet! Jag tänker på er som jobbar och sliter med sorg och förtvivlan. Been there, done that om man nu får säga så...?

Stor kram till er alla ♥