Jag erkänner att jag är avundsjuk..

Jag skrev just det att allt är relativt... men bara för det så går inte jag fram till en uteliggare och klagar över att det blev jäävligt dyrt att installera fjärrvärme i våran villa ala 5 miljonersklassen...

Usch, själv fyllde jag 22år strax efter vi förlorade lillprinsen, även vi fick höra att vi är så unga, vi har ju hela livet på er! SKIT PÅ ER ville jag skrika åt dom. Som om ett till barn, ett NYTT barn skulle ersätta det man förlorat. Som om det inte gör lika ont för att man är ung..

Har många i min släkt som inte kan få barn, jag lider med dem. De blev otroligt ledsen för att vi inte fick behålla vårat, då de sett framemot att få bli bästa "tanterna"  

Du skrev vad jag sa till många som påpekade min ålder Jag blev rent av aggressiv eftersom det fanns de som trodde att jag snart hade glömt honom. Jag menar, jag var ju så uuuuung. Jaha så man tappar minnet efter man fyllt 20 eller??? Alzheimer redan??? Näe det hade varit bättre om de hade hållt ihop limpsaxen och snörpt åt stämbanden

Kram på dig och alla andra som kämpar ♥ 

Kram på dig med och beklagar sorgen (trots att du var/är så ung ) <3

Jag tror att en längtan efter ett andra barn kan vara lika stort trots att man har ett innan,
självklart är man glad över att ha fått ett, men man kan vara lika ledsen som en helt barnlös också :(
Det är ju trist i båda fallen!

Jag hatar ocksåsådana kommentarer, jag förstår TS!
Vi har en dotter på 3 år nu och alla tjatar, frågar och undrar om vi inte ska ska ha syskon!
Jag står inte ut! Varför måste man fråga? Det är ju faktiskt en jättekänlig fråga.
Nu är det så att vi inte ens försöker, jag ska bli färdig med utbildningen och där med basta! Så om 2 år så ska vi försöka, då har jag förhppningsvis jobbat ett halvår också.

Men att folk börjar fråga redan nu, det sätter ju ribban ganska högt,
man får en enorm press på sig! Visst vill vi gärna ha ett till barn, men, vi kanske inte alls får ett till!
Och även om vi får det kanske det tar flera år innan vi lyckas!
Och så komemr man under den tiden få höra: "men varför skaffar ni inte ett syskon till nu då när du väl är klar och båda har jobb?"
Jag vet att vi kommer få dessa kommentarer och det sätter en stor press på mig. Jag mår dåligt, jag är rädd att vi inte ska lyckas och att folk ska fråga.
Varför vet jga inte, det är ju som det är, och det blir ju som det blir och man ska inte ta ut olyckan i förskott.

Varför kan inte folk acceptera att alla inte vill ha max ett år mellan syskonen? Jag stör mig nästan på att alla som skaffar syskon (typ alla vi känner) frågar om vi inte ska ha barn. Det är ju snart för långt emellan barnen annars..
Det finns även dom som bara vill ha ett barn.
Tycker inte man ska ställa jobbiga frågor till någon annan.

Själv vågar jag aldrig fråga andra om dom ska skaffa syskon.
Möjligen om någon frågar mig först om vi ska skaffa ett till snart, då kan jag fråga tillbaka.
Men då frågar jag inte om dom tänker skaffa, utan jag frågar om dom vill skaffa,
och det är två helt skilda saker.
att kunna och vilja.
Men skulle aldrig fråga den frågan övrigt. Det är många som är barnlösa eller har svårt att få barn. Är det inte 1/3 eller 1/4 som har svårt att skaffa barn?
Alltså många i bekantskapskretsen. Det är bättre att inte fråga! Det sätter stor press! Kan säkert göra att man mår ännu dåligare och resultera i sämre chanser också.

Lycka till TS! Och försök handskas med de jobbiga kommentarerna tills vidare även om det är svårt!

Jag skulle ALDRIG ens vilja komma på tanken att fråga någon i min omgivning när nästa barn ska komma. Det är väl för fan (sorry ordvalet) inte MIN buissness?? Allra högst personligt vill jag påstå.

Jättetråkigt för er! Det är det verkligen, jag kan tänka mig att det är en fruktansvärd känsla... MEN.. och det är ett stort men tycker jag, bara för att det finns de som aldrig kan få ens ett barn, så betyder inte det att jag inte får vara ledsen över att vi inte lyckas med ett syskon. Längtan efter ett barn kan vara precis lika stor oavsett om man har ett, två eller inget barn sedan tidigare.

Precis som någon skrev, så tycker jag nästan att det känns ännu värre för oss, för vi "får" verkligen inte klaga, vara ledsen och känna förtvivlan eftersom vi redan har ett barn. Missförstå mig inte, hon är ett underbart barn, men ja, vi skulle vilja ha åtminstone ytterligare ett till. Jag har alltid velat ha en stor familj.

Att hantera kommentarer från andra blir ju inte enklare för att vi redan har ett barn motför om vi inte hade haft något.

Vi har inte ens ETT barn än så jag förstår hur du känner dig. Vi har försökt i två år utan att lyckats...jo en gång, men då ville den inte stanna länge...Jag kopplar bort dedär tankarna och ger gärnet inför allt detta bröllopsplanerande.! Hoppas att det ska bli bebis efter bröllopet. I augusti kommer vi i alla fall söka hjälp för vi har försökt LÄNGE och vi uppfyller kraven för att bli utredda här där vi bor, så efter sommaren söker vi hjälp och förhoppningsvis kan vi få hjälp som funkar så det blir bebis till bröllopet eller just efter

Jag tror jag vet vad felet är, man blir ruggigt duktig på allt som har med graviditet att göra då man verkligen vill själv...Min ägglossning är oregelbunden,5-8 veckor emellan kan det ta... så jag tränar och försöker gå ner några kilon och så hoppas jag läkarna kan ge mig medicin så jag får bättre ägglossning.!

Folk börjar undra nu när det är dags för oss...många vänner har nyss fått och sedan inbjudningarna skickades ut trodde många det var bebis på g, att bröllopet hade med det att göra...Blääää,jag orkar aldrig svara.! Jag tycker i alla fall att det är skönt att jag än inte börjat bli avundsjuk och missunsamm mot dem som blir gravida och får barn,vill verkligen inte bli sån. Vill bara känna lycka för mina nära och kära som lyckas.!

Men blir jag inte gravid inom ett eller två år då blir det tungt tror jag.!

Fast det du säger här blir egentligen att bra vissa och under vissa omständigheter borde få sörja-med hänvisning till att det annars är någon som tar illa vid sig.

Det går inte att hantera sorg på det sättet. Soorg är individuell och utgår från ens egna föruster.
Den som förlorar ett barn av tre, sörjer. Det gör den som förlorade sitt enda barn med. Eller den som förlorade tre av tre.

På samma sätt kan man sörja dem man aldrig fick möta och att ens familjesituation inte blev som man hade önskat. Kanske just för att man vet så exakt vad det är man längtar efter, med sparkar i magen, förlossning, en liten hand som sluts runt ens finger och fjunigt hår som doftar som inget annat.

Under resans gång har vi som par också fått leva med alla kommentarerna om att det väl är dags och ska ni inte och borde inte pojken ha syskon för man blir så bortskämd annars och allt vad det är folk anser. När det sedan inte funkar och man öppet berättar att man faktiskt försöker utan resultat, följer tacksamhetsgrejen "ni HAR ju ett barn" och dessutom mirakeltipsen "jag hörde en som var 42 och min syster efter 15 år och de som givit upp och adoptera och slappna av så blev det tvillingar, bara sådär" och de som tror att ivf och inseminationer är garanterade metoder man tar till för att "göra" ett barn, när inget annat funkar och "då får man passa sig så det inte blir fem barn".

Att komma till vägs ände och inse att man inte nådde det man satsat reskassan mot, gör lika fruktansvärt ont, alldeles oavsett hur många barn någon annan har.
När min son säger "mamma jag vet ju hur det blev med det där med barn och ett syskon, men jag tror iallafall att jag hade blivit en bra storebror."Då brister mitt hjärta i en miljon bitar. För det var min sons syskon som aldrig fick födas. Dem jag hade namn till och som jag med längtan burit inom mig och som hjärtat varit fullt av i över tio år nu.
De barnen är osynliga och obefintliga. I det avseendet kan jag tom vara avundsjuk på den som förlorat ett barn och har en grav och en sorg som gills och räknas. Precis som jag kan vara avundsjuk på den som ännu inte lyckats, men som tiden inte satt stopp för, så att hon ännu kan få ha hoppet kvar.

Det är orättvist att leva och vara människa. Så är det bara. Och att det gör ont att se vad andra förunnats som gått en själv förbi, är inget konstigt. Avundsjuka är kanske inte den känsla man är mest stolt över. Men den är en känsla och man behöver inte få den godkänd, eller bevisa någon rätt till den. Man har den bara, som vilken annan känsla som helst. Och naär man talar med varandra om sina känslor, så inser man att vi är inte så ensamma, så olika eller så hemska som vi ibland tror och känner oss.

Om vi försöker låta bli att skuldbelägga varandra, och tillåta både oss själva och vår nästa att reagera på livets käftsmällar med de mänskliga känslor vi alla har, så blir det lite lättare. Och delar man varandras sorg, så är det faktiskt sant att den blir mindre. Precis som glädjen blir större om man får dela den. Magiskt nog.

Jag beklagar djupt att du ännu inte fått bli mamma och jag hoppas det finns en vändning för dig längs vägen. Jag beklagar också att min son aldrig får bli storebror. För han har alldeles rätt: ha hade blivit en fullständigt underbar brorsa åt en liten parvel som hade kunnat få ha småkläderna jag sparat och som skulle haft sitt rum i huset vi köpte för att rymmas fler. Det är tomt, både i det rummet och i mitt hjärta.
Rummet är inte svårt att fylla med annat. Men hjärtat, viskar fortfarnde det barnets namn. Stilla om natten när ingen hör. För utåt så borde jag ju vara så tacksam för barnet jag har.

Att man däremot är tvungen att hantera sin sorg, och att se på vad man faktiskt har i livet, det gäller oss allihop och varenda en av oss, helt oavsett vad det är vi saknar, sörjer och önskar oss. Jobb, hälsa, barn och så vidare.

Pinkgrape, du är verkligen inte ensam och bara här på forumet vet jag personligen åtminstone ett 40-tal tjejer som vet precis vad du pratar om. På ett personligt plan. Jag hoppas du får de barn du önskar. Jag fick det inte och det är hemskt. Inte minst just för att jag ÄR så innerligt glad för det barn jag har.

Passionsblomman - Tack! Det är precis sådär jag känner. Jag förstår att jag absolut inte är ensam om detta, men i min umgäneskrets är jag det. Där finns de som har flera barn, väntar ytterligare barn och de som inte vill ha barn ännu. Jag har försökt prata om detta med flera, men det är ingen som förstår och alla säger precis sådär "men ni har ju ett barn redan, var glad för det". Jag får enorma skuldkänslor över min längtan efter ytterligare ett barn. Ja, vi har ju fortfarande tiden på vår sida och jag försöker så innerligt glädjas åt det och att inte tappa hoppet. Jag beklagar verkligen att det inte blev något syskon och ytterligare barn för er del.