Jag erkänner att jag är avundsjuk..

Tack sjäv. *tårar i ögonen*

Just att du har tiden på din sida, är säkert orsaken till att du har svårt att hitta någon att prata med, eftersom andra runt dig förmodligen också har tiden på rätt sida? Och då är det ganska svårt att sätta sig in i hur det vore om det verkligen sket sig. och för dem i din närhet som inte har barn alls, så är det antingen inget problem, eller så är det just det, och då blir din längtan mindre för att de själva ju inte har lyckats alls.

Det är stort och svårt det här med barn. Och i min värld helt obegripligt hur man kan ta det för givet och prata om "skaffa" mig hit och dit, som om det vore något man kunde bestämma över hur som helst.

Usch... tycker synd om dej. Jag har aldrig själv varit i den sitsen då jag för många år sedan sa att jag troligtvis inte ville ha barn. Då kunde jag tycka att det var jobbigt när folk kom fram o frågade mej om det inte var dags för mej ( och min dåvarande) att skaffa en liten. Pressen blev fruktansvärd då och jag motsatte mej det ännu mer.

Troligtvis var det mitt dåvarande förhållande som gjorde att jag inte var trygg i att skaffa barn med honom.

Idag har jag träffat min man ( vi är inte gifta men jag kallar honom så) och jag kan inte vänta tills det är vår tur till att få en liten. Vi försöker planera det så att jag ska hinna läsa färdigt först bara.

Men tanken på att man kanske ine får barn då är fruktansvärt skrämmande, så jag kan endast ana vad Ni / du går igenom.

Önskar er all lycka till och att ni snar får ett litet knyte att rå om!

Kramar

Livet är inte rättvist.
Längtan efter barn är lika stark oavsett om man inga har, har ett eller två eller flera. Längtar man så längtar man. Själv har jag tre, ett som kom till efter noggrann planering, ett som föddes efter många, många försök och ett som kom totalt oplanerat,,, och sen två till som inte vill vara med hela vägen utan blev missfall,,,

I mitt yrke har jag mött nästan alla sorters föräldrar, de som väntat länge, de som inte väntat alls och allt däremellan. De som förlorat barn och de som fått behålla sina.

Vissa får barn så lätt och kan vara så totalt olämpliga som föräldrar, andra skulle ha blivit helt underbara föräldrar men fick aldrig barn,,, livet är verkligen inte rättvist och ibland ofattbart grymt.

Jag förstår den avundsjuka man kan känna fullt ut och jag förstår sorgen hos den som inga barn får och det är ett arbete oavsett att förlika sig med det som blir,,, inga barn alls, färre barn än man vill ha, fler barn än man önskar.

Vi har försökt att få ett litet barn i snart 6 år nu men utan att lyckas.

Som det ser ut nu kommer vi att vara evigt barnlösa och tyvärr får vi inte heller adoptera på grund av vissa omständigheter.

Har precis som TS en massa vänner som väntar sina första barn nu, och det värsta är att jag vet hur otroligt dåliga föräldrar de flesta av dem kommer att bli. Det gör ont var gång man får reda på det och när folk frågar när det är dags för oss säger vi att vi inte vill ha barn för det känns lättare att säga det än sanningen.

Men vi har skaffat en liten katt för ett år sedan, och måste medge att det har lindrat smärtan rejält.

Jag och min sambo vet inte om vi kan få biologiska barn. Vi vet att vi kunde det då vi gjorde en abort för 4 år sedan. Men då hade han en annan sambo och var på väg att flytta utomlands med henne, och jag ville dels inte sätta honom i den sitsen, och inte heller ge ett barn en garanterat frånvarande pappa. Dock gjorde allt det där att våra liv sattes på sin spets, och sedan dess är vi oskiljaktiga.

Dock så kom det en cancerbehandling emellan. Han fick ett antal aggressiva cellgiftsbehandlingar (men har varit "frisk" nu i tre år, så oddsen är på vår sida) och är steril själv. Han har spermier infrysta och de borde fungera, men sådant kan man aldrig vara säker på.

En god vän till mig har två barn sedan tidigare, men ville väldigt gärna ha ett gemensamt barn med sin nya man. De gjorde också en abort tidigt i förhållandet (innan det var ett förhållande), och det var tydligen en chans på miljonen i princip att de skulle bli gravida igen. Han är så gott som steril, och hon har fått cystor som gör att äggen inte ens fastnar längre - de har gjort tre IVF-försök nu.

Deras sorg är ju att han inte kan få några biologiska barn, att de inte kan få några gemensamma. Som tur är ser han hennes barn som sina egna de veckor de är hos dem, men det är ju ändå inte samma sak. Han är inte deras pappa hur gärna han än vill, för de har ju sin pappa redan som de har en bra relation med.

Pinkgrape: Har ni gjort någon undersökning om varför det inte fungerar för er? Ni är båda så unga, och har ett barn sedan tidigare, så det tyder ju på att det är något som strular. Ni har ju tiden på er sida än så länge, men det är ju alltid bättre att veta. Om ni har tur kanske det är ett problem som inte är så svårt att behandla?